Hoppingivande nyansering

Flera uppmärksammade islamistiskt inspirerade terrordåd i Mellanöstern och i Europa, även i Sverige, och både betydande och växande muslimska minoriteter har inspirerat specialister i västvärlden att behandla ämnet radikalisering bland muslimer. Frågan bland dessa är om eller när vi kan förvänta oss terrorhandlingar från radikala muslimer och i så fall från vem. Kan vi på något sätt förutse vem som blir terrorist? I Sverige har flera studier uppmärksammat problemet under senare år, och regeringen har utsett en samordnare i arbetet för att förebygga våldsbejakande extremism, där islamisk extremism är en del.

Eli Göndör är fil.dr i religionsvetenskap och arbetar för Timbro och Göteborgs universitet. Han utkom förra året med boken Religionskollision, i vilken han drev tesen att immigranter från majoritetskulturer har svårare att integreras än immigranter från minoritetskulturer.

I I Guds namn. Om våld och politik i islam beskriver han förutsättningarna för framväxten, eller som han uttrycker det, ”produktionen” av islam som en våldsutövande ideologi och islamistisk politisk aktivism (vilket inte nödvändigtvis, som författaren också betonar, är samma sak). Han diskuterar också mottagandet av och delvis toleransen för eller accepterandet av radikala uttryck för islamisk ideologi i framför allt svenska politiska kretsar och i medierna.

I Göndörs tolkning talar vi om ”religiöst meningsskapande”. Med detta menas de sätt som individer använder religion på för att göra tillvaron meningsfull. Det handlar om en individs självbild och dennes tolkning av islams budskap så att det passar in i bilden. Individens kunskaper om islam behöver inte vara djupgående, och begrepp och budskap är alltid föremål för tolkning. Författaren betonar – vilket är gängse uppfattning bland religionsvetare – att religion formas av dess utövare och tolkningar är situations- och kontextbaserade. Det innebär, vilket Göndör upprepat betonar, att stereotypa resonemang om muslimer, av typen att vi skulle kunna förvänta oss ett visst, enhetligt, beteende från dem, är felaktiga.

Islams väsen och den globala muslimska gemenskapen uttrycks genom uppförande och beteende. Men, menar författaren okontroversiellt, de handlingar som uttrycker trons syfte är beroende av sammanhanget och av hur den som handlar tolkar budskapet. Att tolkning varierar upprepas i boken.

Sakligt framställs Koranens särställning – där muslimer uppfattar dess text som Guds oförvanskade ord – profeten Muhammed, som Guds (i muslimsk tro) utvalde och hur sharia, den muslimska lagen, traditionellt har tolkats olika, eftersom källorna till rättsläran värderas olika, i olika traditionella lagskolor bland annat.

Men läsaren får också en klar redogörelse för moderniserade tolkningar och moderna motsättningar mellan muslimer i länder där muslimer är i majoritet.

Göndör menar att en sårad muslimsk (arabisk) självbild i samband med europeisk kolonialism leder till tre moderna politiska rörelser, där en första är vad vi kallar ”salafister” och vilka kan vara våldsbejakande och försöka genomdriva den islamiska staten med våld. Exempel på sådana finner vi i ”al-Qaidah” eller ”Islamiska staten” och i en historisk bakgrund till Saudiarabien. Vi finner dem bland politiska aktivister, som till exempel inom det egyptiska El-Nour partiet. Vi möter dem i kvietistiska rörelser, som bedriver missionerande verksamhet och gärna undviker kontakt med sådana som anses ha fel tolkning eller fel tro.

En andra grupp är rörelser som inspirerats av Muslimska brödraskapet. Deras organisationer, som inspirerats av muslimska sufi-ordnar, arbetar med att bygga upp små celler, som till sist tar över samhällena inifrån. Här hittar vi exempel som palestins­ka Hamas, al-Nahda partiet i Tunisien och moderpartiet i Egypten. Somliga av dessa är våldsbejakande, andra inte.

En tredje, och för boken mindre intressant, grupp i denna reaktion, som dominerat en stor del av den politiska scenen under det senaste halvseklet, tonar ned islam till förmån för en sekulär arabisk nationalism och socialism då det handlar om naturresurser. Där finner vi exemplet Gaddafi i Libyen eller Bashar al-Assad i Syrien.

Göndör presenterar lättbegripligt den roll som den egyptiske ideologen Sayyid Qutb har spelat i påverkan av de två första grupperingarna. Qutb moderniserar äldre begrepp som jahiliyah (okunnigheten), som ursprungligen beskriver den arabiska världen innan profeten Muhammeds budskap, men som Qutb härleder till att gälla också hans eget muslimska samhälle (och hela världen). Muslimer som tjänar denna okunnighet kan bekämpas och dödas, enligt Qutb bland andra, eftersom de inte kan betraktas som muslimer. De kan i stället betraktas som otrogna (käfir). Gud är allsmäktig och hans regler (sharia) rätt tillämpade kommer att skapa det perfekta samhället och det är, enligt Qutb och hans meningsfränder, varje individs skyldighet att skapa detta samhälle; med våld om det är nödvändigt.

Skillnaden i synen på samhället mellan dessa båda grupper av rörelser och individer ovan förklaras också tydligt av författaren. Salafisterna vill återskapa det mest perfekta samhälle som någonsin funnits – i deras ögon – nämligen samhället som profeten själv levde i, eller det som de som levde med honom fortfarande kom ihåg. Brödraskapet och dess många avläggare tänker mer moderniserat, att profeten skulle agera annorlunda i dag, eftersom han ju är den mest felfria personen som existerat, och som hade varit perfekt även i dag. Deras form av islam accepterar många vetenskapliga resonemang – dock inte alla. I deras berättelse står regimerna och diktaturerna för förtryck medan deras lösning för social rättvisa och all rättfärdighet är islam. Det folkliga stödet är omfattande för Brödraskapet, eftersom de erbjuder social hjälp där ingen annan finns att få.

Rasismen och inte minst antisemitismen är i båda dessa inriktningar ett utbrett fenomen. Samtidigt betonar författaren återkommande, att ett stereotypt resonemang som vill göra alla muslimer till rasister är felaktigt.

I Europa finns det också aktivister med anhängare både bland salafister och inom Brödraskapet. I den europeiska kontexten saknas, som Göndör påpekar, flera grundläggande aspekter från immigranternas hemländer. I Europa råder frihet och ett omfattande socialt skyddsnät. Muslimer har rättigheter som alla andra. Detta försvagar eller förtar helt bärkraften i argument som att islam skulle ha ett moraliskt företräde framför sekulära eller kristet baserade ideologier, något som i hemlandet kan åberopas mot korruptionen i exempelvis en arabisk stat. Stödet från den muslimska minoriteten är inte heller självklart i Europa. Många, kanske de flesta muslimer, vänder dessa rörelser ryggen. Ändå hävdar aktivister gärna, menar författaren, att de företräder majoriteter eller till och med alla muslimer.

Göndör kommer med en allvarlig anmärkning när han menar att de muslimska aktivisterna flyttar sitt fokus på islam, som moraliskt överlägsen ideologi, till att i stället rikta sitt budskap mot de europeiska staternas bidragssystem, öppenhet och respekt för mångfald med kravet på att få skapa ett, i Göndörs ord, ”parallellsamhälle” till det sekulära majoritetssamhället. I detta, vilket skattebetalarna ska finansiera, kan muslimer leva som muslimer och en massrörelse skapas för att förändra Europa inifrån – till det bättre för alla enligt dessa muslimska aktivister.

Författaren sammanfattar överskådligt hur islamisk våldsutövning kan motiveras moraliskt och även hur rörelser som IS och al-Qaida med stöd av miljoner muslimer kunnat växa så till den grad att de överlever angrepp från fiender bland världens mäktigaste (USA, Ryssland, m.fl.).

I näst sista kapitlet av boken analyserar Göndör skillnaden mellan två av världens ledande uttolkare av muslimsk våldsbejakande extremism och radikalism: Olivier Roy och Giles Keples. Debatterna mellan dessa båda i Frankrike är hätsk, för att inte säga hatisk. Den förre menar att religionen är en kostym som den redan radikale, marginaliserade – och redan våldsbenägne – tar på sig. Det kunde lika gärna vara en annan ideologi än islam. Keples anser å andra sidan att problemets kärna är just radikaliseringen av islam. Där hittar vi orsaken till terrorn. I framställningen ges båda rätt utifrån olika kontexter och resonemang.

Denna välskrivna, välformulerade och ytterst angelägna bok på svenska avslutar författaren med en uppmaning till politiker, forskning och medier i Sverige att sträva efter ett alternativt moraliskt budskap, där muslimer i Sverige (både troende och icke troende, praktiserande och icke praktiserande) kan känna en delaktighet i det svenska samhället och själva fritt välja att ta ställning mot både separatistiska och våldsbejakande islamiska moraliska och ideologiska argument. Slutet på Göndörs genomgående sakliga och intressanta presentation av ett allvarligt och oroväckande ämne inger därför hopp inför framtiden.

Torkel Lindquist är fil.dr i semitiska språk, återkommande lektor i arabiska och i religionshistoria.