Predikarordens födelse

Birgitta, Ansgar, Erik, Franciskus, och nu Elisabeth Hesselblad. Välkända namn som brinner liksom stjärnor i Sveriges natt, de mest populära helgonen som svenska folket tagit till sitt hjärta med en smula av identitetsstolthet. Men Dominikus? Även Padre Pio tycks vara mer känd och omtyckt än han. Dock har varken Franciskus eller Padre Pio, till skillnad från Dominikus, gett sig ut till Nordens trakter. Hur många ens inom kyrkan vet att det första dominikanklostret grundades i Lund 1221, bara sex år efter det att Dominikanorden hade grundats i Sydfrankrike, samma år som Dominikus dog? ”Dominikus är inte så känd”, skriver Bouchet i sitt förord 1988, och då menar han inte så känd i Sverige. Med avsikten att göra honom mer känd sätter han i gång. När Dominikanorden nu firar sitt 800-årsjubileum är det väl på tiden att göra honom mer känd också i Sverige. Med denna avsikt satte Ylva-Kristina Sjöblom i gång och översatte Bouchet till svenska. Men boken riktar sig inte bara till Dominikanordens folk utan till alla som hyser intresse för både kyrkans och Sveriges historia och för helgonen i allmänhet.

Det allra första ordet i bokens ursprungliga version är L’amitié… Det ordet säger allt. Vänskapen till sin ordensgrundare är Bouchets drivkraft som löper genom hela boken. En vänskap som inte bara består utan till och med tilltar genom att kommuniceras.

Boken hör till genren biografier. Bouchet skildrar Dominikus liv från födelsen till döden men även utvecklingen av hans kallelse och av ordens första steg. Han använder sig av Libellus, de första konstitutionerna, Vitae fratrum och några andra dokument.

Ändå är boken inte bara en biografi med en följd av rena historiska fakta, än mind­re en vetenskaplig historiebok i egentlig mening, utan snarare en berättelse där Bouchet förmedlar sin egen bild av Dominikus, en bild som utformats utifrån källorna men också utifrån hans erfarenhet som en dominikanbroder som länge vandrat i sin mästares sällskap och levt i hans anda.

I boken fångar Bouchet upp Dominikus personlighetsdrag, till exempel att han kunde visa sig mycket bestämd: ”Jag vet vad jag gör.” Jordanus skriver: ”I vissa fall fick brödernas tårar aldrig Dominikus, som annars var så ömsint, att ändra sitt beslut om det gagnade orden och människornas frälsning” (s. 83). Det hände att han själv med gråt bönföll en broder som han försökte övertyga. Bouchet noterar för övrigt att det hos Dominikus fanns, vid sidan av hans stora passion för Bibeln, en speciell nådegåva: att be för syndare och för bedrövade människor som han bar ”djupt inom sig”. Dominikus visade också särskild ömsint uppmärksamhet mot nunnornas behov. Men den mest rörande beskrivningen när det gäller hans personlighet handlar om hans dödsstund. Även på dödsbädden predikar han, leder bönen och rekommenderar sin orden till Herren. ”Till och med i själva döendet förblev Dominikus grundaren som hade ansvar för sina bröder” (s. 118). Han uppmanar dem till att förbli ”ivriga i sina studier och glödande i predikan”. Till slut uttrycker han önskan om att få begravas under sina bröders fötter, vilket Bouchet tolkar på ett mycket personligt sätt: ”Predikarbrödernas fader, liksom hans föregångare och samtida valde förvisso en helig plats men för honom var den heligaste platsen inte relikerna utan kommuniteten” (s. 120).

Bouchet är mån om att lyfta fram ”punkter som gör Dominikus väg unik”. Han sätter den nyfödda orden och de samtida traditionerna parallella med varandra samtidigt som han placerar händelser och omständigheter i deras historiska, politiska, kyrkliga eller religiösa kontext. På det viset når han fram till den djupaste meningen i Dominikus särpräglade intuitioner och understryker originaliteten i hans ordenskallelse. Det sades till exempel att man skulle återvända till apostlarnas sätt att leva, men Dominikus preciserar: i allt som påminner om deras apostoliska liv, det vill säga förkunnelse, predikan. Om Dominikus i grunden har formats av kanikers tradition är predikan ändå inte bara ett ytterligare uppdrag som läggs ovanpå alla andra. Om dominikanbrodern i stort sett lever kanikernas liv och om tideböner hos kaniker och predikarbröder liknar varandra får dessa element ny klangfärg och andan är olika. Det gäller på samma sätt för hur orden styrs. Om kapitel redan utfördes i andra ordnar är Dominikus syn på det helt förnyad: det handlar om ”en samling av jämbördiga bröder under ledning av den broder de själva valt”. Och om det står i flera klosterregler att sjuka och svaga kan få dispens handlar det för Dominikus om en ny sorts dispens ”som befriar en broder från någon observans för predikans skull: till tjänst för förkunnelse och själarnas frälsning”. Att bröderna tillsammans, samlade i kapitel, väljer sin regel, är unikt på den tiden, liksom att varje broder får en egen cell för att kunna ägna sig åt studier. Kravet att alla ordensbröder skall studera är också nytt. Det är i själva verket första gången som predikan är så ”strikt infogad i ordenslivets form”. Den anses inte vara ett verk eller en uppgift att utföra som alla andra utan snarare ett sätt att vara. Ett annat viktigt särdrag är att predikarbröderna skall ge sig i väg barfota och utan ett enda öre, vilket hänvisar till den nya levnadsform och tiggarstatus som de antar. ”Även om Dominikus gärna lånade från regler och sedvänjor här och där, hade han en verklig önskan att motsvara de nya behoven hos människorna i samtiden” (s. 94), sammanfattar Bouchet.

Det utmärkande för Bouchets bok är hans sätt att gå källorna och Dominikus själv till mötes och gå dialog med dem. Han tar inte vissa uttalade postulat för givna utan kommer med frågor och argumenterar för eller emot. Denna distans och dessa personliga tankar och reflexioner som han delar med sig av gör boken mycket levande och rik. Han noterar till exempel att det hör till god ton bland dominikaner att betona allt som Dominikus måste bryta med innan han grundar sin orden, ändå är detta inte så enkelt, och han förklarar att det som kan synas som avbrott tvärtemot kan betraktas som kontinuitet. Han visar exempelvis logiken i Dominikus barmhärtighetsgest, när han säljer sina böcker och inträder hos kanikerna i Osma, med att lyfta fram kanikernas ideal om ett liv i gemenskap och fattigdom under Augustinus regel, och sammanfattar med dessa ord: ”omvändelsen i Palencia blommade ut i Osma i en böneform som Dominikus bevarade till slutet” (s. 43).

Den stil som Bouchet använder för att skildra Dominikus liv och tidens händelser är mycket levande. Berättelsen får sin charm av konkreta exempel, anekdoter, legender, pittoreska bilder som han målar upp med viss humor. Hans sätt att skriva är både lätt, livligt, glädjefullt och kraftigt. I den franska upplagan är meningarna korta, liksom steg som bär framåt. Detta skapar hos läsaren en känsla att följa med Dominikus och hans bröder på predikans väg. Tyvärr är det nog oundvikligt att boken förlorar något av sitt tempo och sin kraft med översättningen. Lika utmanande är det att återge Bouchets särskilda gåva, hans l’art de la formule (uttryckskonst) där han med få ord fångar upp en djup verklighet. För övrigt förlorar berättelsen något av sin intima karaktär i och med att översättaren använder sig av preteritum som tempus när Bouchet själv valt presens.

Trots att boken bara består av 122 sidor erbjuder den ett rikt innehåll med många spännande historiska fakta, samtidigt som den för läsaren in på en djupare andlig resa. Utan tvekan når boken sitt mål att göra Dominikus mer känd och på samma gång mer familjär, till en nära broder, till en god vän. Ett stort tack går till Ylva-Kristina Sjöblom som överlämnat en mycket dyrbar present, inte minst för Dominikus söner och döttrar i orden. Det är även glädjande att Peter Halldorf bidragit med inledningen, vilket ger upplagan en ekumenisk touch som skulle vara långt ifrån att misshaga den helige Dominikus, tvärtom!

Céline Spitz är dominikansyster i Rögle kloster.