Kyrkans frihet och politikens autonomi

Är det möjligt att bejaka varje människas autonomi och rätt att förfoga över sitt eget liv och samtidigt vara kristen? Innebär inte kristendomen att människans autonomi underordnas en högre auktoritet, som så att säga på förhand har definierat vad det är att vara människa och vad ett gott liv är? Med andra ord – innebär inte kristendomen att människans existens blir heteronom, underordnad någon annans vilja? I den västerländska moderniteten där individuella frihetsvärden på i stort sett alla områden är centrala är det som upplagt för spänningar mellan kristen tro och den moderna kulturen, inklusive den statsform som brukar kallas den liberala demokratin. På teologins område har postkristna teologer som Daphne Hampson hävdat att det är omöjligt att vara feminist och kristen samtidigt, eftersom feminismens grundläggande värdering är människans autonomi. I en svensk politisk kontext yttrar sig den så kallade statsindividualismen i att staten, som bland andra historikern Lars Trädgårdh har visat, har svårt att tåla gemenskaper som vid sidan av staten gör anspråk på att normera människors liv.

Den moderna individualismen har naturligtvis en poäng – det finns en inbyggd konflikt mellan uppfattningen att varje människa skall vara så fri att forma sitt eget liv som det är möjligt och den kristna övertygelsen att Gud har skapat människan för ett bestämt syfte och att det därmed finns ett objektivt mått för vad mänsklig fullkomning innebär. Kristen tro handlar ytterst om människans beroende av Gud, om hennes teonomi.

Oftestad vill i sin bok undersöka hur konflikten mellan kyrkans politiska teologi och den liberala demokratins förståelse av sig själv har sett ut och förändrats från den franska revolutionen och fram till i dag. Med hans terminologi handlar undersökningen om hur Europas politisk-teologiska problem – förstått som frågan om hur kyrkans auktoritet och den världsliga makten skall förhålla sig till varandra – gestaltat sig under de senaste 250 åren. Undersökningen slutar i princip med Benedictus XVI:s pontifikat, även om påven Franciskus naturligtvis nämns. Avgränsningen i tid förefaller mig litet svår att förstå. Det nuvarande pontifikatet erbjuder ju i allra högsta grad relevant material för undersökningens syfte.

Konflikten mellan den katolska kyrkan och den liberala demokratin delar Oftestad in i tre faser. Den första fasen tar sin början i den franska revolutionen och dess angrepp på kyrkans frihet. Under denna fas, som kan sägas pågå till och med Pius IX:s pontifikat, förstod påvarna sitt uppdrag som att försvara kyrkan mot liberalismens anstormning, inte minst genom att motarbeta en liberal samhällsutveckling och stärka påvens auktoritet. Epoken kulminerade med Första Vatikankonciliet.

Om den första fasen var defensiv, så var den andra fasen offensiv. Kyrkan försökte erbjuda sin socialetik som ett svar på samtidens problem, bejakade att mer än en statsform var förenlig med katolskt tänkande, och Leo XIII lyfte fram studiet av thomistisk filosofi som en resurs för kyrkans möte med den moderna vetenskapen. Den offensiva fasen ebbade ut i och med kyrkans konfrontation med mellankrigstidens totalitära ideologier och andra världskriget.

Den tredje fasen nådde sin höjdpunkt i och med Andra Vatikankonciliet. Konciliet innebar att tanken på en katolsk stat övergavs, att religionsfriheten bejakades och att kyrkan tydligare än tidigare accepterade den liberala demokratin. Denna förnyelse kom dock inte, enligt Oftestad, att leda till att konflikten med den moderna, liberala kulturen upphävdes. Kyrkan fortsatte att företräda en ståndpunkt där människans teonomi underströks och konfliktytor som familjeplanering, äktenskap och social rättvisa fortsatte att vara aktuella.

Oftestad klargör förtjänstfullt hur kontinuiteten i kyrkans förhållningssätt bevarats genom alla de skiftningar som ägt rum under den period som undersökningen täcker. Kyrkan har alltid hävdat att frihet utan bejakande av sanningen om människans teonomi för vilse. Genom historien löper övertygelsen om att friheten, lösgjord från sanningen, riskerar att bli despotisk. Under 1800-talet ledde denna övertygelse till att kyrkan intog en avvisande hållning till en ofta antiklerikal liberalism. Under 1900-talet kom däremot den liberala demokratin att under vissa villkor framstå som en garant för mänsklig värdighet.

Vid sidan av de uppenbara förtjänsterna finns det också anledning att lyfta fram några problem som har följt mig under läsningen. De hänger samman med de två komponenterna i titeln: den katolska kyrkan respektive den liberala demokratin. Förmodligen oavsiktligt präglas undersökningen av en implicit ecklesiologi där det är kyrkoledningen som utgör kyrkan. Det är förstås på ett sätt begripligt att fokus i en studie av detta slag hamnar på kyrkans läroämbete, men då kanske det hade varit mera lämpligt att tydliggöra detta i titeln. Även om katolskt inspirerade politiska partier som Die Zentrumspartei i Tyskland nämns, blir deras förhållningssätt till liberala politiska idéer under tiden efter 1870 inte föremål för någon direkt analys. Hur katolska politiker som verkade inifrån de parlamentariska strukturerna förhöll sig till den successiva liberaliseringen måste rimligen anses vara en högintressant aspekt av kyrkans förhållande till den liberala demokratin och hade förtjänat att belysas.

Den liberala demokratins väg har varit och är krokig, vilket också framgår av Oftestads undersökning. I själva verket är boken snarast ett studium av den katolska kyrkans möte med moderniteten i dess skiftande politiska gestalter. Det moderna projektet, där individens frihet och statens absoluta rätt utgör de båda polerna, har av kyrkan alltid betraktats i ljuset av sanningen om människan och människans bestämmelse. Försvaret för det djupast sett mänskliga går, som Oftestad övertygande visar, som en röd tråd i den katolska kyrkans möte med den västerländska moderniteten, vare sig den är liberal eller totalitär.

Oftestads bok ger således både mer och mindre än vad den lovar. Studien fokuserar i stor utsträckning läroämbetets möte med moderniteten, vilket gör att nog så intressanta aspekter av katolskt politiskt handlande och tänkande flyger under radarn. Å andra sidan handlar boken om betydligt mer än den liberala demokratin, som får betraktas som en viktig men inte allenarådande del av den västerländska modernitet som i själva verket står i analysens centrum. Bokens stora förtjänst är att den lyckas visa på integriteten och kontinuiteten i den katolska kyrkoledningens förhållningssätt till moderniteten. Det är en nyttig påminnelse inte minst för kristna som liksom recensenten hör till andra samfund vilkas ordningar inte alltid ger samma institutionella stöd för att värna lärans kontinuitet samtidigt som den gestaltas på nytt i en ny tid.

Thomas Ekstrand är docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet.