Gemensam konsumtion

Det är skillnad på att dela för att nöden tvingar en och att dela av sitt överflöd, tänker jag när jag läser igenom årets bok från Naturskyddsföreningen, Ägodela: Köp mindre – få tillgång till mer. Redan titeln antyder att antologin behandlar en viss typ av delande, ett livsstilsbetonat delande som inte i första hand syftar till att få vardagen att gå ihop utan till att sätta guldkant på en tillvaro där var och en är sig själv nog.

När jag börjar läsa Ägodela har jag precis tagit mig igenom ett skönlitterärt epos om fattigdom och svält i Sverige under 1800-talets mitt och precis börjat på ett nytt som utspelar sig under sekelskiftet. Samtidigt sträcker sig samtidens nödlidande människors öden mot mig från båtar, interneringsläger och farliga färdvägar genom Europa. I ljuset av detta – det armod som varit och det armod som är – läser jag den bok som berättar om hur vi kan dela för att få tillgång till mer än det vi redan har.

Innan jag öppnar boken för det grafiska omslaget mina tankar till det vi brukar kalla retro. Men romantiserandet av tider som varit fortsätter inte in mellan pärmarna. Snarare görs gång på gång ett tydligt avståndstagande från det som i Annie Hellquists kapitel om delat boende kallas för ”linsgrytedoftande sjuttiotalsvänster”. Boken vill berätta om det moderna delandet – inte om sådant som vi haft så länge att vi knappt reflekterar över potentialen i det gemensamma, folkbibliotek och kollektivtrafik till exempel. Hellquist berättar i stället om ”entreprenörer från den så kallade start up-scenen” och om born globals som i sitt kollektiva boende inte samlas kring linsgrytor utan kring den gemensamma prenumerationen på Linas matkasse. Här avhandlas inte något kollektivt städschema på veckomötena, eftersom boendet städas av en inhyrd städfirma. Här diskuteras inte omfördelningspolitik utan affärsplaner.

Ägodela är uppdelad i sex avsnitt – mobilitet, boende, prylar och kläder, mat, samarbete och staden – som vart och ett rymmer en lite tyngre teoretisk text eller en ingående beskrivning av olika typer av delandeprojekt samt en mer lättfattlig krönika i ämnet. Den övergripande tematiken är enkel; hur vi i dag delar på de resurser som de sex kategorierna anger. Att människan alltid och på alla platser rimligtvis har delat resurser med andra människor, helt enkelt därför att hon varit och fortfarande är tvungen, nämns i förbifarten i någon text, men det är inget som någon av kapitelförfattarna tar direkt avstamp i. Det är den moderna, i första hand urbana, medelklassens delande som avhandlas i Ägodela.

Men här ryms också en bredd. Kanske illustreras den bäst i Carl-Axel Falls kapitel om samåkning och bilpooler. Kapitlet inleds med en beskrivning av den högteknologiska bilpool där användarna på det klockslag som de bokat bilen från får ett sms till sin mobiltelefon med en kod som de kan öppna bilen med, innan texten övergår till att avhandla mer traditionell samåkning i egen bil. (Om det är en slump att det är en man som får berätta om bilpoolen och en kvinna som berättar om samåkning i egen bil låter jag bli att spekulera om här.) I Fatima Grönblads kapitel om att dela på prylar och kläder avhandlas på liknande sätt såväl klädbytardagar och bytesrum i hyreslängor som butiksliknande klädbibliotek där kunder köper in sig i ett system som gör att de får låna ett visst antal plagg under viss tid.

En av de röda trådar som knyter ihop många av de delandelösningar som boken presenterar är internet som kontaktyta och informationsspridningskanal. I många av de delande-alternativ som presenteras i boken är det genom hemsidor och appar som människor kommer i kontakt med varandra för att dela på materiella tillgångar. Även människor som bor vägg i vägg. I Grönblads kapitel möter vi personerna bakom en webbtjänst som gör det möjligt att låna eller hyra saker av sina grannar. De menar att tjänsten inte bara ger tillgång till verktyg och liknande, som personer annars hade behövt köpa själva, utan också skapar värdefulla möten. Lite paradoxalt kan tyckas, att vägen till att knacka på hos en okänd granne i samma trapphus ska behöva gå via internet.

En annan röd tråd i boken är konfliktytan i mötet mellan det kommersiella och det ideella. Trots att många av de initiativ som boken avhandlar drivs i form av kooperativ eller kollektiv finns det också plats för de vinstdrivande plattformarna. Den kommersiella plattform som återkommer som exempel i flera av bokens kapitel är Airbnb – ett webbverktyg för korttidsuthyrning av privatbostäder. Anledningen till att exemplet återkommer är förmodligen att det manifesterar ett slags ytterlighet som på ett tydligt sätt illustrerar både delandets samtida popularitet och dess problematik.

I det avslutande kapitel där Eva Eiderström från Naturskyddsföreningen sammanfattar de aspekter av delande som lyfts fram i de många texter som utgör Ägodela slår Eiderström fast att ”systematisk korttidsuthyrning av lägenheter är inte att dela på resurser om det görs i stället för att hyra ut till en bostadssökande”. Delande via kommersiella plattformar riskerar med andra ord att konkurrera ut befintliga former av delande, och det riskerar också, som Eiderström lite senare konstaterar, att gynna framför allt dem som äger efterfrågade saker eller system som möjliggör uthyrningen.

Hellqvists kapitel om boende visar på det ideella alternativet till Airbnb när vi får träffa Magda Lancus i den lägenhet där hon regelbundet tar emot gäster förmedlade via webbplattformen Couchsurfing. De som erbjuder sovplats via denna plattform tar inte betalt, mötet mellan den som öppnar sitt hem och den som väljer att sova över hos en främling står i fokus. Här är inte bara transaktionen av varan eller tjänsten i fokus utan också den relation som skapas i och med transaktionen. Till sist konstateras dock att även Couchsurfing sedan några år tillbaka är ett bolag som syftar till att generera vinst, vilket ofrånkomligt förskjuter fokus från kvalitativt relationsbyggande till maximering av antalet användare.

Ett annat problem som nämns i några av texterna i Ägodela, men som inte riktigt utvecklas någonstans, är att ökad tillgång också leder till ökad användning och att vissa saker inte bör delas alls. Det som gör mig konfunderad är att det enda som det i boken utfärdas en varning för att dela på är gamla plastleksaker och kläder med PVC-tryck, med hänvisning till att de innehåller kemikalier. Bilar ägnas däremot nästan ett helt kapitel, trots deras uppenbara negativa inflytande på miljö och hälsa, medan cykeln bara föräras två små notiser i slutet av kapitlet om mobilitet – en om cykelfest och en om cykelkök. Hellquist berättar i sin text att Airbnb-användare reser alltmer och att bilpooler kan leda till ökade koldioxidutsläpp, men ingenstans står det att det är bättre att använda befintlig kollektivtrafik än att ta bilen, oavsett vems den är på papperet, eller att det är bättre att stanna hemma på semestern än att soffsurfa någonstans dit du måste ta flyget.

Här påminns jag om det jag anade så fort jag läste Ägodelas undertitel köp mindre – få tillgång till mer, nämligen att den här boken inte handlar om vilken typ av delande som helst utan om delandet mellan människor som inte behöver varandra av socioekonomiska skäl. Här handlar det om delandet mellan människor som har tid att bekymra sig om kemikalier i gamla leksaker och ekonomi nog att åka på en utlandssemester då och då. Här handlar det om delandet mellan människor som delar för att det är smidigare, roligare och trevligare att dela resurser.

Oavsett vad som delas krävs det dock en interaktion människor emellan för att göra delandet möjligt. Här finns en potential – kanske den som rensat sitt hem på kemikalier får möta den som köpt alla barnens leksaker på loppis utan att rynka på näsan åt den gamla plasten. Mycket av delandet bygger dessutom på en ömsesidig tillit som i sig är revolutionerande i vårt individualiserade samhälle. Det är här jag finner den stora behållningen i Ägodela – oavsett om vi delar därför att vi är av nöden tvungna eller därför att vi kan och vill, så påminner delandet oss om vårt behov av varandra och om jordens ändliga resurser. Kanske är det gott nog så.

Elin Lundell är fil.kand. i genusvetenskap, Stockholm.