Tio röster från en manlig bastion

Sedan början av det här året har alla svenska statliga högskolor ett uppdrag att jämställdhetsintegrera sin verksamhet. Detta uppdrag följer efter år av olika statliga och överstatliga åtgärder för att rätta till den statistik som indikerar att kvinnor och män i högskolevärlden inte har lika tillgång till resurser och beslutande makt.

Forskningsresultaten har allt eftersom visat att den låga andelen kvinnor som når de högsta akademiska positionerna inte enkelt kan förklaras med en bristande intellektuell kompetens, inte prioritering av familj, inte bristande självförtroende eller andra bristfälliga karaktärsdrag, utan att synlig och framför allt osynlig diskriminering och marginalisering i det akademiska systemet har det starkaste förklaringsvärdet. I och med att den har påvisats existera, förklarar den också en del av de andra antagandena: en person som konstant marginaliseras har svårt att bevara sitt självförtroende, och om man inte ser en karriärväg framåt kan det ligga nära till hands att göra det som förväntas, det vill säga, prioritera familj framför karriär.

179 år av ensamhet består av personliga berättelser bakom statistiken och forskningsrapporterna. En grupp kvinnor från Handelshögskolan i Stockholm skriver om sina erfarenheter av att vara just kvinnor på det lärosäte där en stor del av den svenska näringslivseliten får sin utbildning. Titeln är något förbryllande – visserligen skriver flera av författarna hur ensamma de har känt sig i sina arbetsmiljöer, hur de har marginaliserats och hållits utanför. Men de konstaterar också att en viktig faktor i överlevnaden har varit att de kunnat söka stöd hos andra kvinnor, att gemenskapen, gapskratten och gemensamma analyser av det som någon varit utsatt för har bevarat självrespekten, engagemanget och kämpaglöden.

Berättelserna börjar ofta redan från studietiden. Gemensamt för de flesta författarna är att de har varit ambitiösa och gillat utmaningar, att de sett den ”tuffhet” som Handels varit känt för som något positivt. Någon könsdiskriminering hade de inte kunnat se, och skulle någon ha sagt att det förekom, skulle de kraftigt motsatt sig ett sådant påstående. Det vill säga, de har följt ett vanligt mönster hos kvinnor i krävande mansdominerande utbildningar. Med eftertankens kranka blekhet kan de nu berätta om introduktionsveckorna, då studenterna pressades att klä av sig nakna och videofilmades, om hur professorerna visade sexistiska bilder på föreläsningarna, om hur kraven på de kvinnliga studenterna var att de skulle vara både smarta och snygga (med ätstörningar som följd), om hur kvinnor som varit aktiva i gymnasiet tystnade och lämnade talutrymmet åt de manliga studenterna och om hur kvinnor i de manliga studenternas ögon var just kvinnor – inget att ta riktigt på allvar. Att se könsmönstret i sådana miljöer kräver att man har ord att beskriva vad som händer, och det kunde dröja flera år innan författarna kom i kontakt med ett sådant språk.

Att universiteten utmärker sig med att ofta inte följa de statliga reglerna för utlysning och tillsättning av anställningar har uppmärksammats under senvåren. Det har även kvinnorna på Handels fått erfara. De berättar om kriterier som tillkommer under tillsättningsprocessen och som utesluter vissa men inte andra och bedömningar där de gängse mätbara kriterierna av kvantitet och kvalitet plötsligt inte verkar spela någon roll, om den kvinnliga sökanden till äventyrs skulle ha mer av sådana meriter. Man skulle kunna avfärda dessa personliga historier som gnäll från besvikna individer som inte fått de jobb som de velat ha – om de inte gick helt i linje med sådant som gång på gång framkommit i undersökningar såväl i Sverige som internationellt.

Att de manliga informella nätverken är oerhört centrala för möjligheterna att göra akademisk karriär är en central orsak till att relativt sett få kvinnor når upp till professorsnivån. Dels handlar det just om att bli ihågkommen när tjänster skall utlysas och tillsättas, när samarbetspartners sökes, och när det behövs personer till olika meriterande uppdrag. Men, såsom också framgår ur skribenternas erfarenheter, det handlar också om att lära sig hur man ska navigera i det akademiska systemet. Det finns en hel del avväganden, där man behöver råd från de mer erfarna, och där relationen mellan manliga handledare och manliga doktorander tycks fungera bättre än manliga handledares relationer till sina kvinnliga doktorander. Orsaken är delvis det som författare efter författare vittnar om: En kvinna betraktas inte som en seriös forskare bland andra. Det är svårt att bygga nätverk om man inte introduceras som en forskare utan alltid antas vara assistent, och dessutom fritt byte för äldre professorer som har en stark tro på sin sexuella attraktionskraft. I boken finns ett antal upprörande beskrivningar om sexuella trakasserier på internationella konferenser. Detta är särskilt problematiskt, eftersom de män som man måste avvisa i slutändan avgör ens karriärmöjligheter.

Det som författarna berättar om den totala könsblindheten när det gäller de ekonomiska teorier som lärs ut stämmer också till eftertanke. Forskning visar tydligt att samhällsförändringar som är följder av den förda ekonomiska politiken får olika konsekvenser för kvinnor och män, samt att kvinnor och män har delvis olika beteendemönster när det gäller privatekonomiska beslut och förhållningssätt till ekonomisk politik. Flera av författarna har forskat om kön i näringslivets organisationer och kan visa hur kvinnor och män har olika förutsättningar där. Men forskningen om kön i ekonomin verkar ha svårt att finna sin väg till den kanon som utgör stommen i undervisningen. Kunskapen om att kvinnor och män har olika villkor och förhållningssätt när det gäller ekonomi är inte intressant, och är i värsta fall direkt provocerande för tillräckligt många manliga studenter och lärare för att hållas i skymundan.

Det är svårt att se målgruppen för 179 år av ensamhet. Kvinnliga kollegor på andra universitet? I så fall får man hoppas att boken hittar sin väg till de kvinnor som fortfarande tror att deras problem är egenförvållade, eller åtminstone unika. Men författarna skriver inte att de gått över från missmod och obehag till ilska och energi genom att få veta att andra kvinnor råkat ut för liknande saker utan genom att få analysverktyg för att förstå vad som har hänt. Sådana analyser saknas i boken. I slutet förklaras mycket kort en av svenska forskare ofta använd beskrivning av kvinnors strategier i mansdominerade organisationer (framforskad av Anna Wahl, en av författarna), samt begreppen möjlighetsstruktur och homosocialitet. Men läsaren får själv återvända till de olika berättelserna och se hur dessa kan tillämpas i dem, under vägen ges det ingen hjälp. Eller vill man nå de manliga forskare som, medvetet eller omedvetet, marginaliserar sina kvinnliga kollegor, och visa på det som de inte ser? Eller är boken en produkt av en terapeutisk skrivprocess, en möjlighet för författarna att sätta sina erfarenheter på pränt och jämföra dem?

Boken skulle kunna ha ett budskap för en läsekrets utanför akademin. Den miljö som beskrivs utbildar Sveriges näringslivselit. Detta kan ses som en viktig delförklaring till att jämställdheten i näringslivets maktsfärer framskrider så långsamt. Den kopplingen skulle kunnat göras tydligare än de små antydningar som nu finns. Man kunde också ha gjort mer av antydningarna om att den blivande ekonomiska eliten knappt får lära sig något om kvinnors och mäns olika relationer till ekonomiskt tänkande och ekonomiska praktiker. Det är rimligt att anta att Handels även på detta sätt bidrar till den ekonomiska ojämställdheten i Sverige. Boken skulle ha fått ett lyft av en sammanfattande analys av berättelserna, gärna mot bakgrund av att det just är ett välrenommerat universitet inom ekonomiområdet som är scenen.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.