Guds tystnad

När Shusaku Endo i 1980-talets början publicerade sin sjätte roman, Samurajen (på svenska 1985, Norstedts), sågs han sedan länge som en av efterkrigstidens stora och riktigt intressanta författare i Japan. Ett kort, distinkt förord avslutades på följande sätt: ”Naturligtvis var det inte min avsikt att beskriva förhållandena i Japan under sextonhundratalet när jag skrev Samurajen. Men den miljö som romanen utspelas i kommer säkert att vara mer levande för den läsare som har viss kännedom om den historiska bakgrunden.”

Naturligtvis var det inte heller hans avsikt – inte hans primära avsikt – att beskriva förhållandena i Japan under 1600-talet som fick honom att skriva Tystnaden. Efter några års arbete under en lång sjukhusvistelse i 1960-talets början publicerade Endo romanen 1966. Boken blev hans internationella genombrott; den översattes till många språk, till svenska av Magnus K:son Lindberg via engelskan 1971 med titeln Tystnad. ”Vi har i stället valt att kalla den Tystnaden, vilket följer författarens grundidé med Guds tystnad som berättelsens bärande element”, skriver översättarna Eiko och Yukiko Duke i en också i övrigt upplysande kommentar när boken nu på nytt når oss i svensk språkdräkt.

Periodvis under 1500-talet och i det begynnande 1600-talet genomgick Japan politiska förändringar som resulterade i relativ öppenhet, kulturellt, religiöst och framför allt ekonomiskt. Handelsutbytet med Europa, särskilt med Portugal, Spanien, Holland och England, hade inte bara främjat den ekonomiska utvecklingen utan också utsått folklig nyfikenhet och intresse för andra tänkesätt, kulturella vanor och den verklighetsuppfattning som kristendomen presenterade.

Jesu sällskap såg tidigt Japan som ett missionsfält, och andra ordnar var inte sena att följa efter. Det är med den portugisiske jesuitpatern Christóvao Ferreira hela historien i Tystnaden börjar … ”En rapport nådde kyrkan i Rom” – så börjar Endos prolog, och redan på rad tre vet vi att Ferreira har avsagt sig sin katolska tro offentligt i Nagasaki efter tortyr i ”gropen”.

Rapporten förefaller osannolik; Ferreira är en högt respekterad, rent av älskad jesuit, en osedvanligt begåvad teolog, bergfast rotad i tron – detta är inte möjligt … Tre av hans tidigare teologielever anhåller om att få resa till Japan för att ta reda på fakta och för att rädda det som räddas kan av missionsverksamheten undan den förföljelse som från 1633 definitivt kom att bli de kristnas mörka öde, det år då alla rapporter från pater Ferreira hade upphört – Ferreira som alltså är en historisk person. Efter enträgna propåer får de unga prästerna tillstånd att resa och 1638 är de så äntligen på väg …

Man kan inte påstå att Tystnaden erbjuder nöjesläsning. Det är en mörk, grym skildring av vad människor förmår tillfoga varandra; att läsa den i dag, med högaktuella dagsrapporter om de grymheter som drabbar också kristna i världen som fond, ger en tragisk och utmanande aktualitet. Men det är en text som genom sitt litterära grepp och sitt språk fångar in sin läsare och tvingar oss ner på djupet i det som står. Och dramatiken i händelseutvecklingen måste i sig ha utgjort en lockelse att göra den film som Martin Scorsese länge planerat och nu veterligen färdigställt. I det närmast passionerade förordet skriver den amerikanske filmregissören att han ”ett oräkneligt antal gånger” läst Tystnaden under tjugo års tid därför att den givit honom ”ett slags substans och stöd som jag bara har hittat i några få konstnärliga verk”. Om Endo skriver Scorsese: ”Han förstod konflikten i att tro, hur övertygelsen måste kämpa mot erfarenhetens röst. Den röst som alltid manar de troende – de ifrågasättande troende – till att anpassa sin tro till världen de lever i, till sin kultur.”

Shusaku Endo (1923–1996) blev katolik som barn då modern i samband med föräldrarnas skilsmässa konverterade. Inför den svenska utgivningen av Samurajen 1985 fick jag tillfälle att intervjua Endo i Stockholm; jag mötte en smal, elegant, intelligent, ytterligt kvicktänkt och humoristisk man som sedan ungdomliga studieår i Lyon var väl orienterad i europeisk kulturdebatt. Sitt författarskap, sade han, ägnade han åt att ”sy om” kristendomen för japanerna, ”så som jag i mitt liv har försökt få min personliga katolska tro att vara ett hem för min japanska själ”.

Det går inte att återge handlingen i Tystnaden utan att förstöra upplevelsen – därför att det är vad boken är, inte bara läsning. En sak kan sägas; Ferreira har verkligen avfallit, men de händelser som ledde fram till hans offentliga avbön, att han tvingades ikläda sig en död japans namn och gifta sig med dennes änka, att han kom att leva i ett slags husarrest resten av sitt liv, allt detta blir delar i den djupare reflektion kring religions- och kulturmöten som är bokens botten. Huvudpersonen, den unge patern Sebastiao Rodrigues, brottas på djupet med identitetsfrågor när också han går ett allt oblidare öde till mötes. Ju grymmare händelseutvecklingen blir desto oftare förefaller honom Guds tystnad obegriplig, svårfattbar, närmast otillständig, grym – som en spegling av japanernas grymma, mest subtila tortyrmetoder där ett av inslagen är en stum artighet. Den inre bilden av Kristi ansikte blir vartefter den tillflykt Rodrigues i sin ekande ensamhet har kvar och kan klamra sig fast vid.

Den norske teologen, missionären och Japankännaren Aasulv Lande har skrivit ett initierat och effektivt efterord där han konstaterar att Shusaku Endos huvudpersoner ofta är ”svaga och sviktar när de konfronteras med livets utmaningar”. Också Kristus, skriver han, blir i Endos värld svag, i motsats till den gängse bilden av den segrande Kristus; ”Endo propagerade för en moderlig Kristus”, skriver Lande.

Den nyutkomna Tystnaden har blivit en omsorgsfull bok – också rent typografiskt – som med sina tillägg i form av för- och efterord kan fungera som broar för de läsare som inte känner till Shusaku Endo. Den allra största omsorgen finner man i språket; man kan lätt tänka sig att texten bjudit på motstånd, svårigheter och åtskilliga språkliga avvägningar; Eiko och Yukiko Dukes tolkning är gedigen, vacker och följsam – att vi nu har denna halvsekelgamla ”klassiker” översatt direkt från japanska berikar oss kulturellt. Dessutom har Dukes försett boken med en uppslagsdel med nyttiga ordförklaringar och korta biografier över romanens historiska gestalter.

Carl Otto Werkelid är f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet 2001–2008.