Problem rörande Gotlands medeltida dopfuntar

Sveriges rika medeltida konstskatter har under 1900-talet allt mera väckt konsthistorikernas intresse. Detsamma gäller inte den breda publiken. Ännu mindre tycks dessa skatter i stort sett vara kända utomlands. Så vitt recensenten vet är för närvarande det enda tillgängliga verk på främmande språk som ger en överblick åtminstone över den romanska perioden L art scandinave (två band i samlingen Zodiaque; Tuulses verk över den romanska konsten i Norden är såväl i den svenska som i den tyska upplagan sedan åtskilliga år slutsåld).

Visst möter man idag ett slags nostalgi efter gångna tider. Man håller gudstjänster i medeltida dräkter, med medeltida musik och dylikt. Det har också gjorts – och detta är av större betydelse – utomordentliga insatser för att restaurera medeltida kyrkor m.m. Men i stort sett tycks medeltiden ha blivit en främmande för att inte säga mörk värld för gemene man. Intressant i detta hänseende är det exempelvis att observera ungdomsgrupper och skolklasser när de slussas genom statens historiska museums medeltidsavdelning. Och medeltidsavdelningen i Gotlands Fornsal kan vid tillfälle vara nästan folktom medan andra avdelningar är välbesökta.

Om än reformationens brytning med den katolska medeltidskyrkan främst ligger bakom detta främlingsskap, så kan dock – givetvis vid sidan av andra viktiga faktorer – inte heller 1900-talets konsthistoria helt frikännas från allt ansvar. Den har praktiskt taget uteslutande sysslat med medeltidskonstens yttre och formala aspekter, dess kronologi, proveniens, de konstnärliga inflytelser som där kommer till uttryck etc. Denna konsts religiösa innersida, dess djupa bibliska och teologiska innebörd och symbolik har nästan helt undgått konsthistorien. Så är det inte att undra på, att denna konst bär prägel av något ”musealt” för folk i allmänhet.

Här tycks Tore Stenströms doktorsavhandling om Gotlands medeltida dopfuntar åtminstone trevande slå in på nya vägar. Visserligen är Stenströms målsättning konsthistoriskt orienterad. Han försöker visa hur de stora ikonografiska funtarna i Lokrume, Väskinde, Gerum, Sanda, Alskog m.fl., inte kan ha tillkommit under 1100-talet såsom forskningen tidigare ansett (Roosval, Lundberg mfl.), utan måste höra hemma i en epok, då den kontinentala idéutvecklingen’ hunnit slå igenom i Norden. Slutsatsen för Stenströms del blir, att de stora berömda bildfuntarna på Gotland kommit till under en kort men intensiv blomstringstid i början av 1200-talet (seklets första tredjedel), då också speciella ekonomiska förutsättningar funnits för den arkitektoniska och skulpturala utvecklingen på ön.

Men författaren stöder denna tes främst med analyser av bildsviterna på dessa funtar och deras bibliska, teologiska och liturgiska symbolspråk. Han menar, att det är den allt starkare passionsmystiken och den evkaristiska fromheten under ungskolastikens tid, som här avsatt sina spår.

Recensenten vågar inte uttala sig om i vad mån Stenström har lyckats bekräfta sin slutledning. Viktigare synes mig dock vara vågen och metoden som Stenström använt för att närma sig dessa funtars djupare utsagor och tolkning – en väg och metod som utan tvivel skulle fördjupa förståelsen för den medeltida konsten i Sverige överhuvudtaget.

Litteraturen som författaren inte andrar, som exempelvis Lexikon der christlichen lkonographie, hg v. E. Kirschbaum/W. Braunfels, Rom-Freiburg 1968 ff; G. Schiller, lkonographie der christlichen Kunst, Gutersloh 1966 ff; Introduction au monde des Symboles, Zodiaque; Marie-Madeleine Davy, Initiation á la symbolique romane (Xlle siácle), Paris 1964; W. Nyssen, Das Zeugnis des Bildes im fruhen Byzanz, Freiburg 1962, o.a., skulle ha kunnat ge ytterligare uppslag i denna riktning.

– Bara i förbigående skall anmärkas, att Stenström är offer för den vanliga missuppfattningen, att ”den obefläckade avelsen (sic)” är detsamma som Jesu jungfrufödelse (sid. 75). Vidare kan den skadade inskriften på Lokrume-funten inte lyda Hec mea maiestas mea viatus ad quem potestas, enbart av den anledningen att ordet viatus inte existerar i latinet. Därför kan inte heller den av G. Lindström föreslagna översättningen ”Detta är min Herre, min vägkost i vilken ligger kraft” vara riktig (sid. 66 f.). Så vitt man kan döma av fotot på sid. 68 står det i mandorlan HEC MEA MAIESTAS MEA VIRTVS ATQVOMPOTES, vilket (om man förutsätter en metrisk licens) skall utläsas som en s.k. leoninsk hexameter (Hec mea maiestas, mea viatus adqu(e) omnipotestas), något som lämpligen kan översättas: ”Här är min härlighets prakt, min kraft, min gudomliga allmakt.”