av MARIE TONKIN
Med boken Själens spegel faller den tredje titeln i en triptyk på plats; föregångarna heter Den åttonde dagen (2020) och Den svåra kärleken (2021), alla hos förlaget Silentium skrifter.
Peter Halldorf, pastor och författare, chefredaktör för tidskriften Pilgrim och en av grundarna till den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, utnämndes förra året till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. Bland hans trettiotal böcker märks till exempel 21 kyrkofäder, Andens folk och mer nyligen den ekologiskt orienterade Därför sörjer jorden, ett nödrop för planeten som ger en teologisk grund för både förtvivlan och hopp. Den ström från urkyrkan som löper genom Halldorfs författarskap fortsätter här. Att läsa Själens spegel är som att gå omkring i en katedral med nästan oöverskådlig takhöjd och lyssna till kyrkofäder från olika epoker och mer samtida teologer som Walter Brueggemann, Jürgen Moltmann och arkimandrit Aimilianos av Simonopetra. Alla talar de om Psaltaren så att längtan spiller över: efter att låta psaltarorden vibrera i den egna bönen. Versernas rum är inte främmande eller avlägsna, säger de; där inryms också dagens verklighet – omvärld, krig och miljökatastrofer lika väl som den motsägelsefulla psykiska realitet som är en del av de mänskliga villkoren.
Om Psaltaren växt fram i etapper under en kortare eller längre tidsperiod är forskningen är inte helt enig. En stor del av psalmerna dateras till kung Davids tid och slutredigeringen beräknas ha ägt rum senast omkring år 400 f. Kr. Som bönbok är Psaltaren minst sagt beprövad: den användes i den judiska tempelgudstjänsten och nöttes i de tidiga klostren, med siktet inställt på ständig bön. Genombrottet kom under andra hälften av 300-talet. Halldorf följer Psaltarens väg från den judiska kontexten, uppfattad som en pendang till Moseböckerna, in i den tidiga kyrkan och vidare ut i den egyptiska öknen, där framför allt kyrkofadern Evagrios av Pontos skrivit om Psaltaren i den personliga bönen. Evagrios kallade Psaltaren en gammaltestamentlig förlaga till evangelierna; en bok vars nyckel är Kristus själv. I dess Kristusmönster överlappar Kristus, Israel och den enskilde bedjaren varandra. I de egyptiska öknarna förordade man att be psaltarböner, psalmodin, på bestämda tider under dagen. ”Konversera med psalmerna”, som Evagrios uttryckte det.
Att Psaltaren uppfattats som problematisk som bönbok, med den vrede och det hämndbegär som återkommande ges öppet uttryck, är inte till förfång, skriver Peter Halldorf: Det är inte psalmerna som är provocerande; det är i stället människorna och den värld människor format som är upprörande, liksom en teologi som marginaliserar och förandligar mänskligt lidande. Vi behöver dessa psalmer, fortsätter han paradoxalt, eftersom världens grymhet är provokativ intill utsagan om en god Gud. I yttersta nöd kan dessa psalmer – det halvkvävda ropet eller anklagelsen mot Gud – vara det sista som återstår. Ett tal som undgår både fatalism och fanatism.
Halldorf pekar på hur också de psaltarverser som är ren desperation får en riktning vidare: ”Den förtvivlade bönen, fri från varje ansats till försvar och förställning, blir i själva verket en trotsig akt av hopp.” I motsats till ett deskriptivt och rapporterande bönespråk, där man tror sig kontrollera verkligheten. Liksom all form av patent på bibelordens betydelse rör sig det språket bortom risktagande. Det blir till maskeringar som begränsar bönen och gör den ofarlig; då cementeras status quo.
Psaltarpsalmernas språk är annorlunda, åskådliggör Halldorf. Dess mångskiktade karaktär förmår möta den såriga mänskliga erfarenheten. Dialogisk och nästan våldsamt uppriktig blir Psaltaren, som redan den unga kyrkan visste, en terapeutisk bok, för den som tar med sig sin egen faktiska vardag in i texten. I den ärligheten kan låsningar frigöras. Halldorf konstaterar: ”Det nakna språket är första steget mot ett djupare fäste.”
Bokens senare del visar hur Psaltarens utformning i tidegärden, med växelvisa antifoner som inleder och avslutar varje psalm, bildar ett mönster som visar mot Kristus. Genom att låta antifonerna följa kyrkoåret kan psalmerna samspela än mer med liturgin. Psaltaren som kristusprofetia, alltså. Med avstamp i teologi, historia, källspråk och hermeneutik fördjupas här spåren om ondskans problem och uppståndelsen. Det hebreiska folket vågar ställa Gud till svars; likt en sista referenspunkt bortom all logik eller mening. Mellan Getsemane och till exempel psalm 88 finns det inget avstånd. Framtiden är utsläckt. Men psalmen skyndar inte förbi. Den ger smärtan ord.
Själens spegel är en brännande och hoppfull bok, som öppnar livgivande perspektiv på Psaltaren, men också inger hunger efter bön och tron på att det fortfarande är möjligt, i det tjugoförsta århundradet, att fortsätta inkarnera psaltarorden i en bön med öppna ögon.
Marie Tonkin är poet och kulturskribent, Tyresö.
Ur Signum nr 4/2022, s. 63–64.