av KJELL BLÜCKERT
”High church is my church; low church is no church.” Så kan en vitsig och utmanande anglo-katolik pregnant uttrycka sitt avståndstagande från en kyrklig position. Sentensen har en träffsäker poäng. Men vad menas egentligen med högt och lågt i dessa sammanhang?
Den svenskkyrklige teologen Carl Sjösvärd Birger har i sin doktorsavhandling, som framlades vid Uppsala universitets teologiska fakultet i mars i år, belyst denna fråga genom att studera den svenska högkyrklighetens uppkomst och begynnande blomstring från 1909 till 1946. Mycket finns redan skrivet om ämnet, men oftast i spridda uppsatser, festskrifter och jubileumsböcker, inte alltid med historisk akribi i fokus utan mer i anknytning till självupplevd och självreflekterad historia – och ofta med alltför många roande anekdoter. I olika andra kyrkohistoriska sammanhang har rörelsen kommit att behandlas, vilket Sjösvärd Birger kunnigt anknyter till, men en mer ingående analys av denna rörelses historia har inte skrivits förrän nu. Här sätts allt på plats i en bred fresk där studieobjektet tack vare relevanta teorier och skarpa metodredskap blir mer synligt och tydligt än någonsin tidigare. Inte minst sätts rörelsen in i sin kontext, internationella perspektiv beaktas på allvar, lekfolkets roll (främst kvinnor) lyfts fram.
Med rätta använder sig Sjösvärd Birger av analysbegreppet rörelse (rörelseaktör, rörelsenätverk). Vid läsningen av boken ställde jag mig frågan om spiritualitetsbegreppet hade kunnat vara ett alternativ. Men efter avslutad läsning menar jag att författaren har gjort ett helt riktigt vägval. Högkyrkligheten tvingades ofta av praktiska skäl in i (valde?) organisatoriska former som föreningar och stiftelser, men dess strävan var mer långtgående än en pia unio. Det handlade om en reform av den svenska lutherska statskyrkan till huvud och lemmar – en reform underifrån!
Rörelsen kan betecknas som den ofrivillige organisatören som tvingades att använda modernitetens kommunikationsmedel och organisationsformer för att återförvandla kyrkan från Gesellschaft till Gemeinschaft. Det fanns en mängd fantomsmärtor som Svenska kyrkan med alla dess rörelser sökte hantera i denna tid av urbanisering med ity åtföljande dramatisk nedgång i kyrklig praxis, och med konkurrens från frikyrkligheterna och de sekulära folkrörelserna.
Högkyrkligheten är en av dessa rörelser. Den betonar, skriver författaren, kyrkans katolicitet och ”lägger vikt vid sådant som kyrkligt ämbete, apostolisk succession, sakrament, liturgi och den traditionella böneform som kallas tidegärd”. Den bygger inte sitt program ovanifrån utan underifrån, från församlingen med dess traditionella praktiker. Rörelsen väckte redan från början strid och kopplades snart samman med den nedärvda antikatolicismen. Religionshistorikern och akademiledamoten biskop Tor Andræ i Linköping påpekar 1936 i ett föredrag att han hitintills ”betraktat rörelsen med ett humoristiskt lugn”, men att han i grund och botten ser den som ”något osunt och främmande i den evangeliska kyrkan. Romerskt och svenskt hör icke ihop, och försöket att leka katolsk kyrka i Sverige är på förhand dömt att misslyckas.” Rörelsen hade dock mer eller mindre öppet stöd från biskopliga auktoriteter som Gustaf Aulén, J. A. Eklund och Nathan Söderblom.
Efter att ha gett en bred men samtidigt koncentrerad bakgrundsteckning delar Sjösvärd Birger in sin undersökningsperiod i tre kronologiska faser. Perioden 1909–1918 betecknas som uppkomst. Svenska Kyrkoförbundet bildas 1909 och blir med sin tidskrift ett centralt diskussionsforum. Samtidigt finns en rad skilda initiativ – inte minst kring de kyrkliga miljöerna i Vadstena – som kan karakteriseras som en sorts uppmarsch till de mer tydliga pastoralteologiska och församlingspastorala initiativ som kommer att tas under nästa fas. Men frågan är dock om denna tid inte är mer av en ostrukturerad bakgrundstid. Att se det som en förberedelsefas får smak av efterhandsperspektiv. Är det inte mer en tentativ process som vi i efterhand igenkänner som något som förbereder något som vi nu ser, men som de som var med inte såg, eftersom de inte hade en projektplan, en masterplan? Men bortsett från terminologin skildras denna period för första gången mycket väl.
Perioden 1919–1935 betecknas som framväxt. Olika tredjeordensliknande sammanslutningar bildas såsom Societas Sanctae Birgittae (SSB) och Sodalitium Confessionis Apostolicae, kyrkodagar och så kallade stilla dagar arrangeras, präster inspireras till förnyelse av församlingslivet, några informella ledare som prästerna Jan Redin och Gunnar Rosendal träder fram. Sjösvärd Birger utreder noggrant den svenska högkyrklighetens kontakter med motsvarande rörelser i Tyskland och en delvis annan bild träder fram än den vi är vana att se. De engelska influenserna från efterkrigstiden har ofta på ett felaktigt sätt projicerats in i mellankrigstiden. Ett annat intressant klarläggande är hur den ”prokatolska linjen” segrar över den mer lågkyrkliga i SSB – en kamp mellan två starka kvinnor, den tyskorienterade grevinnan Mary von Rosen och den engelskorienterade friherrinnan Greta Lagerfelt.
Perioden 1935–1946 benämns etablering. Att året 1946 sätts som slutpunkt kan förefalla märkligt. Författaren menar att tillsättandet av den statliga utredningen om kvinnors tillträde till prästämbetet kommer att i grunden förändra spelplanen i Svenska kyrkan. Något kan ligga i detta, men samtidigt finns det en risk att läsa historien med facit i hand. Från 1940-talet och framåt kommer den högkyrkliga rörelsen att växa sig allt starkare, bli större och mer betydelsefull. Man skulle gott kunna tala om en mognadsfas. Det torde vara först från och med 1970-talet som många av rörelsens aktörer anpassar sig till rådande läge vad gäller tro och lära. Somliga skulle se det som omvändelse under galgen för karriärens skull, andra som uppriktig omvändelse vad gäller bland annat kvinnopräst-, abort- och skilsmässofrågorna.
Sjösvärd Birger organiserar sitt material kronologiskt, men hur är det med den geografiska dimensionen? Om vi generaliserar: det okyrkliga Mellansverige kontra det schartauanska Västkusten och det gammalkyrkliga Sydsverige. Prästerna Gunnar Rosendal i Osby, Sune Wiman i Eskilstuna, Simon Lüders i Strängnäs och Bo Giertz i Torpa, senare Göteborg, hade helt olika (religions)sociologiska förutsättningar för sina högkyrkligheter.
Vad menas då med högt och lågt? Sjösvärd Birger skildrar på sitt sätt en paradox. Den högkyrkliga rörelsen med hög kristologi och ecklesiologi iscensätter en underifrånrörelse för att förändra Svenska kyrkans struktur i dess helhet.
Carl Sjösvärd Birger har analyserat den svenskhögkyrkliga rörelsens första fyrtio år utan att läsa in de kommande sjuttio årens dramatiska utveckling. Med mycket nytt källmaterial och metodisk stringens har han utfört ett mästerligt arbete.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2022, s. 61–62.