av EDEL IRÉN LAPPIN
Temat för Förbundet Kristen humanisms årsbok är ”Vart är vi på väg?”. Årsboken består av nio artiklar samt ett femtiotal recensioner av både facklitteratur och skönlitteratur. Det är ett gediget urval av aktuella böcker inom många områden och väl värt att ta sig en titt på.
Årets tema handlar om framtiden, vart kristenheten och världen är på väg i en tid av pandemier, klimatkris och politisk osäkerhet. Trots att volymen rymmer en mångfald av olika perspektiv kan man urskilja vissa gemensamma riktningar. Ett förenande tema är behovet av en kristen humanism, som överskrider nationella gränser och sociala klyftor, för att tackla dagens problem.
Samhörigheten står i centrum i bland annat Magdalena Dahlborgs reflektion om kyrkan som en enda kropp. Efter pandemins sociala distansering har betydelsen av kyrkans ”kroppslighet” blivit uppenbar. Samhörigheten ska inte vara begränsad av geografiska eller nationella gränser. Nyckeln är en öppensinnad – och kanske viktigare, öppenhjärtig – dialog, menar Stina Karltun i en reflektion kring antologin Christian-Cultural Contemporary Values, Migration and Encounters in the Nordic Region. Annika Sjöqvist Platzer beskriver i sitt bidrag en kyrka som är exempel på just dessa värden, Betlehemskyrkan i Göteborg, en kyrka som är på plats och sträcker ut en hand till samhällets mest utsatta.
Men det finns även områden där sådana utbyten skulle kunna inträffa men inte gör det. Detta visas i Nils Malmströms intressanta studie om afrikanska pingstkyrkor i Sverige, som är ett exempel på misslyckad integration. Dessa församlingar existerar vid sidan om svenska pingst- och frikyrkoförsamlingar – ibland hyr de till och med samma lokaler. Men de interagerar aldrig; de vet knappt om varandras existens. Malmström har besökt och följt 30 församlingar och beskriver den vardag de står inför på ett intimt sätt.
Samhörigheten kan också ta sig mer abstrakta uttryck i och med att många samtal pågår online. Det offentliga rummet är inte längre begränsat till gator och torg. Sociala medier och internet har bundit samman alla medborgare i ett gemensamt diskussionsforum. Detta tas upp i Lovisa Jensdotters kapitel ”Religion och politik är en usel mix”, där hon djupdyker i kristnas beteende i Facebook-trådar.
En annan tendens i det offentliga rummet återfinns i dagspolitiken. Statsvetaren Magnus Hagevis studie ”Nu sekulariseras även väljarna” visar hur ”religiösa väljare” röstar allt mindre efter sin religiösa identitet. Partier som traditionellt har förknippats med religiösa väljarbaser, exempelvis Kristdemokraterna, börjar locka sekulära väljare, samtidigt som religiösa väljare migrerar alltmer till partier som saknar en religiös profil. Kristna väljare finns nu spridda över alla riksdagspartier, men Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna förblir underrepresenterade bland kyrkligt aktiva. Detta fenomen hänger förmodligen samman med en bredare rörelse: allt färre väljare röstar enligt de traditionella mönstren av klassröstande eller religiöst röstande. Hagevi beskriver detta med hjälp av begreppet dealignment, ett nedbrytande av etablerade politiska kategorier. I stället samlas väljarskaran enligt den så kallade GAL-TAN skalan (antingen grön, aktivistisk, liberal eller traditionell, auktoritär, nationalistisk). En svaghet i studien, och Hagevis text, är att muslimer förbises, eftersom de inte syns i statistiken om regelbundna gudstjänstbesökare. Samtidigt har vi i Sverige tecken på att muslimsk religiös identitet kommer ta sig större politiskt uttryck i framtiden, exempelvis med det nygrundade partiet Nyans.
Sist men inte minst gör en katolsk teolog inträde i boken. Eller snarare två: den tyske katolske teologen Werner Jeanrond (verksam i Norge) skriver om den tyske katolske teologen Hans Küng. Med avstamp i frånvaron av den lokale biskopen vid Küngs begravning i fjol belyser Jeanrond teologens stundvis turbulenta relation till den kyrkliga hierarkin. Men Jeanrond beskriver också Küngs tankearv, i synnerhet drömmen om en ”dialogisk” teologi, något Küng själv försökte efterleva i sin verksamhet genom att delta i interreligiös dialog.
Utifrån artiklarna i boken kan man besvara titelns fråga med att framtiden är politiskt turbulent, men att kristna har ett ansvar att sträcka ut en hand där det finns behov. En värld i ständig förändring behöver stabila värderingar om kärlek till nästan och förvaltarskap av naturen, värden som håller oberoende av dagsaktuell politik.
Edel Irén Lappin är teol. kand. och fristående skribent.
Ur Signum nr 4/2022, s. 59–60.