En ung svenska reste till Kina år 1961 för att studera språket. Detta gjorde hon för övrigt med sådan framgång att det med tiden blev en med rätta lovprisad bok om skriftens ursprung, Tecknens Rike. Hon var också musikaliskt väl bevandrad. Eftersom hon hade spelat flera instrument hemma, bland annat renässansluta, ville hon lära sig något motsvarande under sin tid i Kina. Hon fick tillfälle att studera det instrument som ibland har kallats för kinesisk luta men som hon föredrar att kalla med dess egentliga namn: qin (bokstaven q motsvarar vårt tj-ljud). Tursamt nog kom hon till det institut som under några få år hade möjlighet att forska på allvar om det. Sina erfarenheter delger hon oss i en bok som helt enkelt heter Qin. Den kompletteras lämpligt nog med en cd, så att läsaren också blir lyssnare.
Cecilia Lindqvist är en lysande pedagog, som kan se på sin aningslösa studietid utan något behov av bortförklaringar. När hon kom rådde den stora svälten efter det misslyckade försöket till industrialisering i stor stil, men hur allvarlig den var förstod hon inte då. En stilla värme råder i hennes möten med lärare och forskare på området qin. Hon behandlar också dagens situation, där det finns ett nyväckt intresset för instrumentet men också problem med bristande tid och kunskap.
Musikaliska framsteg och frågor skildras med en till synes helt osökt enkelhet. De mest olikartade aspekter av instrumentets långa historia presenteras. Det är ingen enkel sak att bygga en väl fungerande qin. Så är också många av de instrument som fortfarande är i bruk åtskilliga hundra år gamla. Det skall vara ett bestämt träslag för överdelen och ett annat för underdelen. Strängarna görs av silke, men det duger inte med silkestråd från maskar som blivit uppfödda på de vanliga mullbärsbladen. Nej, det krävs löv från en annan växt för att kokongen skall få de rätta egenskaperna. Lackeringen görs i många lager, med inblandning av olika ämnen som också de har avgörande betydelse för det slutliga ljudet. Sprickor av skilda slag spelar stor roll för klassificeringen.
Beteckningarna på de skilda delarna av instrumentet hör samman med den symbolik som är genomgående i kinesisk kultur. Här möter särskilt draken – som står för de livgivande regnen och den kejserliga makten – och fenixfågeln, som bland annat uttrycker äktenskaplig kärlek. Många instrument har också egna namn. De kan heta sådana ting som ”Åska om våren” eller ”Snö på tallarna”. På liknande sätt är själva musiken genomgående en programmusik och skildrar företeelser i naturen. Helst då i den orörda och vilda naturen dit man kunde dra sig undan från hovets intriger och städernas larm. Fåglar och vattendrag är återkommande motiv. Detta gäller också mycket av den berömda poesin. Dikten och musiken hör nära samman.
Åldriga gravfynd antyder att qin ursprungligen inte hade mycket av sin senare rika klang. Förmodligen användes den till shamanistiska ceremonier.
Även den som annars inte bekymrar sig om sådana frågor blir närmast trollbunden. Kunskap blir ett lockande egenvärde när den förmedlas på ett sätt som sker här.
Med ett rikt bildmaterial skildrar hon olika sidor av den kinesiska finkulturen. Dit hör trädgårdar där bildat folk njöt av musik och improviserad dikt liksom av märkliga stenar och annat som uttryckte naturens krafter. Alla de föremål som hör samman med skriv- och målarkonsten – penslar, tuschkakor, penselställ m.m. – kunde utformas med sådant raffinemang att de i senare tider inte sällan blev samlarobjekt.
Detta var en kultur för den mycket begränsade överklassen, ofta hotad under de våldsamma kriser som drabbat landet med uppror och utländska erövringar. Ändå överlevde den i det fördolda och återkom, om också i delvis nya former.
Mest gripande blir dock ett avsnitt om det gamla Kinas ämbetsmän, med ett administrativt ansvar som de inte hade någon utbildning för. De hade fått sina ställningar genom att bli godkända i krävande examina, där det gällde att skriva eleganta litterära essäer efter att i åratal ha memorerat de klassiska texterna på heltid. Fint bildade men isolerade på sina höga poster, ofta i provinser där de inte ens förstod den lokala dialekten, grep de på lediga stunder till den tröst för sinnet som spelet på qin kunde erbjuda.
Boken skildrar också utförligt själva tekniken för qin, med de vanligare fingersättningarna, och kommenterar de kända stycken som finns inspelade på den cd som medföljer. Onekligen är det en fördel att kunna lyssna till den musik man läser om!
Dessutom är det en mycket vacker och därtill rikt illustrerad volym, vars pärmar ger en känsla av siden. Dock är den så hög att den inte passar in i en vanlig bokhylla. En utsökt hyllning till en konstform som är både exklusiv och lockande.