Marguerite Duras föddes den 4 april 1914 i Indokina av franska föräldrar. Denna uppväxt i Indokina bleva av fundamental betydelse för hennes kommande kreativa verksamhet. 18 år gammal kom hon till Frankrike. Efter universitetsstudier ägnade hon sig odelat åt litteratur och film. Hon debuterade 1950 med romanen Un barrage contre le Pacifique (En fördämning mot Stilla Havet). I följande litterära verk utvecklar hon sin personliga stil med långa meningar. Det stilla vardagslivet genombryts av våldsamma passioner som inte går att uttrycka i ord utan leder till en sorts förtvivlad stumhet. Lidelse innebär alltid lidande, kärleken är omöjlig. Mest känd av hennes romaner är kanske självbiografin L’Amant (Älskaren) från 1984, som belönades med Goncourtpriset och som sålts i över två miljoner exemplar i Frankrike. Den har även översatts till ett stort antal språk.
Vanligen brukar hon hänföras till roman noveau, den nya franska romanen, som växte fram i Frankrike på 1950-talet i protest mot existentialism och samhällsdebatt. Romanen skall vara ett språkligt konstverk. Författaren registrerar minutiöst en miljö eller ett tillstånd objektivt, utan kommentarer eller analyser. Olika tidsplan skär varandra, det existerar ingen kronologisk ordningsföljd, orsak och verkan är något ointressant. Tekniken liknar mycket filmkameratekniken, och det är ingen slump att flera av de författare som räknas till den nya franska romanen också sysslade med film. Marguerite Duras sade sig vara mer intresserad av filmen som konstnärligt uttrycksmedel än av litteraturen. Mest kända filmer är Hiroshima – mon amour (Hiroshima – min älskade) som hon skrev manus till 1954 (filmen hade premiär först 1959) och den egna filmen India Song från 1975. På det personliga planet var hon intensivt engagerad i motståndsrörelsen under kriget, hon verkade för Algeriets befrielse och var periodvis i politiskt avseende närmast kommunist.
Sitt litterära skapande har hon beskrivit med en metafor. Att skriva, säger hon, är som att stå i tigande väntan på tröskeln till ett stängt rum. På andra sidan dörren utspelar sig ”själva tystnaden, detta långsamma arbete för hela mitt liv. Jag har aldrig skrivit när jag trott mig skriva, aldrig älskat när jag trott mig älska, har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren.”
Hon avled i mars 1996.