Vid sidan om sitt författarskap – som omfattar ett fyrtiotal romaner – var Marguerite Duras (1914–96) produktiv även som filmskapare. Abahn Sabana David hör till de egna texter som hon regisserat, och Katarina Frostensons översättning ligger nu till grund för en dramatisering på Judiska teatern i Stockholm. Premiären ägde rum den 13 oktober, under titeln Hundarna i Prag.
Romanen, som publicerades i Frankrike 1970, befinner sig i ett gränsland mellan prosa och dramatik. Delvis liknar den ett kammarspel. Stor kraft läggs vid samtal och atmosfär. Duras förmåga att skapa dialog är omisskännlig här. Samtidigt representerar texten den politiska sidan av hennes författarskap. Den tillkom som en reaktion på Sovjets invasion av Prag 1968. Även Förintelsen är med i bilden.
Romanens miljö är förlagd till en anonym stad, Staadt, någonstans i Mellaneuropa. I handlingens centrum står kvinnan Sabana, muraren David och en dödsdömd jude. De vistas i ett kyligt hus om natten, i väntan. Juden ska avrättas i gryningen, och det är muraren som håller vakt. Bakom dödsdomen står mäktiga personer i staden.
De är samlade för en lågmäld konversation genom natten. De talar om frihet och hunger, brända dokument, judarna som flytt till skogen, saltgruvorna dit fångarna förs, avrättningar, förräderi. Dialogen är avskalad och stram; ordet lägger sig som i tystnad, i väntan, skyddat av ett mörkt slutet rum där gränser mellan fånge och väktare tycks ha suddats ut. Samtidigt talar blickarna, gester-na, stegen, det matta ljuset, hundarna som ylar i parken och över slätten. Scenerna förskjuts långsamt, i ett dunkel som frammanar bilder och onda drömmar.
Trots det knappa ordflödet har dialogen innebörd och kraft. Ekon ur det förflutna töjer ordets räckvidd. Det handlar om övergrepp och flykt, förföljelse och exil. I vidare mening öppnar sig samtalet för frågor om medmänsklighet, tolerans och politiskt motstånd. Ämnena vidgas, fastän personerna gärna talar i gåtor.
Samtidigt väcker vistelsen en inre rörelse. ”Han gråter inte över sig själv”, säger den ene juden om den andre. ”Det är en mäktig kraft som får honom att gråta över andra. Han har för mycket själv, alldeles för mycket för att kunna vilja leva.”
Atmosfären förtätas sedan under nattens gång. Orden ges en laddad och mer kuslig innebörd, en underton som växer alltmedan skotten börjar ljuda över dammarna. Samtalet blir intensivare. Klagan och hot läggs till oskyldiga ord som i sin tur väcker ny klagan. Tonfallet uttrycker ihållande rädsla – men också vrede och lidande.
Långsamt närmar sig uppbrottets timme. Inom David rasar en kamp. Han tycks tveka inför sitt uppdrag. Han får svårt att höra de andras röster; han gråter, skriker, söker ett fäste. Han fingrar på sitt vapen. Den dömde samlar sina tankar. Om han lyckas överleva – då ska han berätta, vittna. Han ska inte längre vara ensam med sin historia. En ny livslåga får fäste inom honom.
I detsamma stiger larmet utanför. Skotten kommer närmre. Någon ropar på David. Denne svarar att han inte har dödat juden. En skygg kvinna, Jeanne, dyker upp som en mystisk budbärerska; hon rapporterar om förföljarna, går sedan sin väg. Allt blir plötsligt stilla. Texten utmynnar i en osäker tystnad, en växling mellan hot och hopp, mörker och ljus.
Duras väjer inte för mörkret. Hon går in i det, för att se, känna och förstå. Abahn Sabana David har speciell aktualitet i våra dagars antisemitism och brutala regimers sätt att krossa mänskliga rättigheter. Duras själv valde att ta ställning. Hon engagerade sig i motståndsrörelsen och för Algeriets befrielse – och var även ett språkrör för samhällets utblottade. Förintelsen kunde hon inte glömma. Lika tydligt talar hennes språkliga verktyg. Hos Duras finns en ”intensiv avspändhet”, skrev en gång Artur Lundkvist, och denna vaksamma stillhet präglar denna roman.