Möjliga samband mellan spiritualitet, hälsa och sjukdom har rönt stor uppmärksamhet internationellt de senaste åren. Här på hemmafronten har det däremot inte väckt någon större nyfikenhet, med några undantag. Kända seriösa forskare som Peter Strang och Stefan Einhorn har engagerat sig, och även i Örebro (Kjell Kallenberg) samt i Umeå (Mikael Lundmark) bedrivs forskning inom området. Men få tycks våga sig på att omsätta kunskaperna i sjukvårdens vardag. Jag bortser nu från den våg av grumlig alternativ medicin och New Age-influerade tekniker som svept in över landet och tycks kittla nyfikenheten.
Vilka är anledningarna till det låga intresset? Man kan förmoda att det kan ha med skepticism att göra. Området är nämligen kontroversiellt men samtidigt mycket intressant. Negativ kritik har dock uttryckts från teologiskt håll och ibland tagits som intäkt för att sjukvården inte förstått att uppskatta sjukhusprästernas viktiga roll. Från det medi-cinska lägret har en annan sorts misstro uttryckts. Den yttrar sig alltid som krav på hårddata och medicinskt vetenskapliga metoder innan något ’nytt’ släpps över tröskeln. Enbart det som kan kvantifieras i siffror tycks ha ett värde. Slagord som därför ofta hörs är ’evidens-baserad medicin’ och bench-marking, termer hämtade från industrin och för tanken till produktion, ekonomi och effektivitet. Den palliativa medicinen utgör ett undantag, där även andliga behov uppmärksammas. Samtidigt uttrycks ett stort intresse för dessa frågor från allmänheten och från vissa patientgrupper.
Den sunda nyfikenheten har, inte minst i Israel och i USA, lett till ett stort antal vetenskapliga studier som bekräftat ett samband mellan andlighet och upplevd hälsa, och att sambandet kan leda till att stärka konstruktiva förhållningssätt vid svår sjukdom. Översikter har tidigare publicerats som förvisso har ett mer neutralt utgångsläge men där ett evangelisk-lutherskt perspektiv dominerar: Harold G. Koenig och hans medarbetare vid Duke University i North Carolina har en ledande position och är verksamma i Amerikas så kallade Bibel-bälte.
Om man däremot som Daniel P. Sulmasy har fötterna genuint förankrade både inom teologin och inom medicinen är förutsättningarna uppfyllda för en annan mycket givande utgångspunkt. Sulmasy är nämligen både franciskan, läkare och professor, verksam som invärtesmedicinare och etiker (chef för Bioethics Institute som hör till New York Medical College). Tidigare har han bland annat gett ut The Healers Calling: A Spirituality for Physicians and Other Health Care Professionals, som i lätt omarbetad version utgavs i en andra upplaga 2005, samt bioetiska och filosofiska skrifter.
I sin nya bok, A Balm for Gilead. Meditations on Spirituality and the Healing Arts, utgår han från Jeremia 8:22: ”Finns ingen balsam i Gilead, finns ingen läkare där? Varför läker inte såren hos mitt arma folk?” Detta citat utgör grunden för ett antal meditationer, förankrade i katolsk tradition, med hänvisningar både till Bibeln och till citat ur kyrkofädernas rika produktion.
Meditationerna utgår från olika teman. Några exempel: nåden som kan vända en vårdgivare ”från apati till empati” och nådens betydelse för den sjuke. Bergspredikan och saligprisningarna (Matt 5:3 ff.) med ett förhållningssätt som är tillämpbart i det vardagliga vårdarbetet och utgör ett budskap till den lidande människan. Kroppen som den helige Andes tempel (1 Kor 6:19) och synen på självförvållad sjukdom. Hoppet, utifrån Thomas av Aquinos filosofi, hoppet som tillsammans med tron utgör en brygga vid gränsöverskridandet, egenskaper som är närvarande även när tillvaron ser mörk ut. Ett speciellt kapitel är skrivet som ett brev till en ung blivande läkarkollega och är påverkat av Thomas Mertons tänkande (att jämföra med Mertons Letter to James H. Forrest från 1961).
Sulmasy reflekterar över den västerländska sjukvårdens tvångsmässiga fixering vid de förföriska uttryck som flitigt används också vid utvärderingar i Sverige för att motivera medicinska verksamheters existens – det kan röra sig om ’hårddata’, ’evidens’ och ’end-points’. Detta förhållningssätt motverkar i vissa fall sitt syfte och har i stället blivit barriärer mot att se en verklig och fruktbar helhetsbild av mänskliga behov. Betydelsen av lidandet i ljuset av gränsöverskridandet eller transcendensen kan för den kristne aldrig nog övervärderas (jämför bejakandet av ’de heligas samfund’ i trosbekännelsen). På samma sätt som vi alla vet att vår kropp dör, har vi ett hopp, och den kristna tron ger välgrundade förhoppningar om en fortsättning efter det jordiska livet. Detta hopp kan naturligtvis inte kvantifieras i form av ’hård-data’ som annat i sjukvårdens kyliga kalkyler, men får en avgörande betydelse för hur vårdtagare och vårdgivare ser på tillvaron och anpassar sig till svåra livsomständigheter. En helhetssyn innebär också att relationer återupprättas, att vi försonas med Gud och varandra med hjälp av ett av de katolska sakramenten – bikten, alltså försoningens sakrament.
Vid jämförelsen med en annan bok av samme författare, nämligen The Rebirth of the Clinic: An Introduction to Spirituality in Health Care, finner man att utgångspunkten i boken är väsensskild från den. Sulmasy försöker i den boken att förhålla sig mer neutral.
Katolsk tro är kanske allmänt mest känd för sina analyser av etiska frågor. Det som därför blir unikt och befriande i just den här boken är att det andliga perspektivet så tydligt och oreserverat tillåts utgå från katolska tänkesätt och konkret peka på vad som är speciellt med just katolska initiativ i sjukvården. Det är till exempel inte en slump att de sjukas smörjelse alltid spelat en mycket stor roll (ett annat sakrament!), liksom mässans ord: ”säg blott ett ord så blir jag helad” (jämför Matt 8:8). Katolska vårdhem och sjukhus har historiskt en betydelse som inte kan överskattas. Men att kunskapen om detta i Sverige närmast gått förlorad visas av den reaktion som kan väckas när en sjuksköters-ka tilltalas som ’syster’, eftersom ordvalet sorgligt nog kan (miss-)uppfattas som en nedsättande provokation.
Sulmasy reflekterar på ett personligt sätt men blir aldrig banal eller ytlig. Perspektivet är vardagligt, samtalande och trovärdigt men bottnarna många. Något politiskt korrekt tassande blir det aldrig tal om. Amerikansk sjukvård är till sin struktur uppbyggd på ett helt annat sätt än svensk, men det är ändå mycket lätt att identifiera parallella svenska fenomen. En sådan här bok skulle aldrig bli skriven i Sverige. Men den förtjänar trots detta, eller snarare tack vare detta, att bli känd och begrundad. När allt kommer omkring blir vi förr eller senare ’patienter’, oavsett yrkesbakgrund.