Nästa år kommer påven att besöka Sverige. I samband med detta besök kommer journalister från stora delar av världen att bevaka arrangemangen, och svenska förhållanden på det religiösa och kyrkliga området kommer att få mer publicitet än på mycket länge. Det kunde då vara av intresse att närmare studera hur det står till med religionsfriheten och den konfessionella jämlikheten i det land där katolska kyrkan har sitt centrum.
Länge kunde man i svenska debatt hävda att det inte var särskilt väl beställt med religionsfrihet och likställdhet mellan olika samfund i Italien. Lateranfördragen från 1929 överlevde sin 50-åriga existens, men i början av 80-talet bar det långa arbetet i skilda stat-kyrka-kommissioner slutligen frukt, och den italienska staten och katolska kyrkan kunde enas om en grundlig omvandling av sina ömsesidiga relationer, vilken givetvis avskaffade vad som kunde uppfattas som ett statskyrkosystem. Då hade det gått snabbare i Spanien, där alla utom några politiska eller kyrkliga extremister var överens om att statskyrkosystemet hörde Franco-diktaturen till och att något nytt måste komma. Det gjorde det också 1979.
Efter den grundläggande uppgörelsen i Italien mellan staten och den katolska kyrkan, som där har en betydligt mer dominerande ställning bland samfunden än Svenska kyrkan i vårt land, kom 1984 en överenskommelse med valdenserna. Denna för-reformatoriska kyrka som levt kvar i Italien genom århundradena, är numera förenad med den metodistiska.
Men först under februari 1987 träffades uppgörelser mellan staten och övriga konfessioner, hittills sjundedagsadventister och pingstvänner, i Italien en avläggare till den amerikanska Assemblies of God, Assemblee di Dio, och den judiska gemenskapen, Comunita Ebraica.
En redogörelse för de nya överenskommelserna kunde nyligen läsas i den stora kulturliberala tidskriften Nuova Antologia, redigerad av den kände politikern, försvarsministern, ledaren för det republikanska partiet, Giovanni Spadolini. Francesca Giolli,” La reppublica e le minoranze religiose”, nr 122, ott.-dec. 1987. Dessa samfund är i förhållande till den katolska kyrkan så små att det inte varit möjligt att som för den katolska religionsundervisningen (frivillig) finna plats inom schemat i den offentliga skolan. Däremot förbinder sig staten att på allt sätt underlätta för elever tillhöriga de fördragsslutande samfunden att få sådan religionsundervisning utanför skolschemat. Reglerna för äktenskaps ingående säger att äktenskap ingångna inför respektive kulttjänare blir civilt giltiga när de registreras inför behörig statlig myndighet. Likaså reglerar fördragen tillgången till sändningstid för gudstjänster över den statliga radion och tv:n.
Intressantast för oss förefaller dock de finansiella överenskommelserna. Utom garanterad skattebefrielse för egendom i religiöst bruk, har man också på dessa samfund brukat samma formel för samverkan med staten som gäller den katolska kyrkan. I fördragstexten talas om ”ett kollektivt intresse att introducera moderna former för finansieringen av kyrkorna genom att underlätta dessa medborgarnas frivilliga bidrag för att fullfölja avsikten att tillgodose det religiösa intresset. Till detta ändamål har utarbetats ett system för statens indirekta medverkan som konkretiseras i en överenskommelse som syftar till att möjliggöra självfinansiering.”
I Italien finns ingen officiell registrering av människors konfession. Därför är det individens personliga avgörande om han vill finansiellt stödja sitt samfund. Detta sker genom att man i den årliga självdeklarationen anger samfundet ifråga. Då uppbär staten 0,8 procent av den beskattningsbara inkomsten för samfundet. Uppenbarligen kan den skattskyldige också markera en lägre siffra.
Dessutom är upp till två miljoner lire avdragsgilla, om beloppet tillförs samfundet och bekräftelse därpå bifogas. Två miljoner lire är ca 9 500 kr.
Dessa regler gäller alltså för de utom katolska kyrkan hittills fyra samfund som slutit överenskommelse med staten. Det är osannolikt att fler kommer att ansluta sig till denna modell. Den judiska gemenskapen har fått en speciell överenskommelse. Staten erkände att denna hade relativt fler förpliktelser mot sina medlemmar än de kristna samfunden, och för la Comunitå Ebraica höjdes därför siffrorna till 196 respektive sju och en halv miljoner lire, bortåt 35 000 kr.
Även Spanien har ett system som baseras på den skattskyldiges varje år i deklarationen förnyade avsikt att understödja den katolska kyrkan.
Av det italienska exemplet framgår alltså att samfunden mycket väl kan likabehandlas även där staten bidrar till självfinansieringen genom sitt uppbördsstöd. Man har där, liksom i det andra gamla statskyrkolandet Spanien, när man avskaffat statens direkta stöd till den privilegierade kyrkan och inte haft någon registrering av konfession i den offentliga folkbokföringen, utnyttjat deklarationsuppgifterna för att ge underlag till statens hjälp till samfundens självfinansiering. Italien har ju allt oftare i debatten om Europas framtid kommit att framstå som ett föredöme i flera hänseenden. I den offentliga debatten är den gamla svenska överlägsenhetskänslan gentemot söderns ”la dolce far niente” helt försvunnen.
Svenska kyrkopolitiker förefaller ofta att vara omedvetna om att det finns en värld utanför Vantör eller Värnamo, och att den innefattar bl.a. Verona. Kanske kan därför den italienska lösningen vara av intresse, inte endast för att veta vilka stat-kyrka-förhållanden och vilken grad av likabehandling av samfund som påvens förhandlare har medverkat till på hemmaplan, utan kanske också för att ge några idéer om vilka alternativ som kunde stå till buds om Sverige en dag skulle drabbas av religionsfrihet och konfessionell jämlikhet i samma grad som Italien.