20 år efter Paulus VI:s rundskrivelse Populorum progressio (Om folkens utveckling, 1967) publi-cerar nu hans efterträdare sin andra socialencykli-ka Sollicitudo rei socialis (Om kyrkans sociala om-sorg; engelsk text Libreria Editrice Vaticana). Jo-hannes Paulus II har med egna ögon sett det oro-väckande sociala läget i världen och han riktar en appell om solidaritet och samarbete till ”alla människor av god vilja”.
Rundskrivelsen fortsätter, tillämpar och fördju-par Populorum progressio, och den nya encyklikan om dagens problem är också tydligt personligt präglad av Johannes Paulus II. Det märks att på-ven har tagit intryck av folkens sociala nöd under sina resor i Tredje världen. Han finner nu anled-ning tio år efter det att han tillträtt sitt ämbete att mer omfattande och ingående reflektera över den komplicerade utvecklingen.
Världsläget
Två årtionden efter Populorum progressio har värl-den blivit grumligare och mörkare, konstaterar Johannes Paulus 11. Förvisso har ansträngningar gjorts för att lösa ekonomiska och sociala pro-blem men ingen optimistisk lösning kan skönjas.
Påven räknar upp de negativa faktorerna: fattig-dom och hunger ökar och många miljontals män-niskor saknar inte bara det livsnödvändiga utan har också förlorat allt, inklusive hoppet. Johannes Paulus framhåller dimensionen av denna tragedi: det är konkreta och unika personer – människor som lider.
Gapet mellan Nord och Syd, mellan i- och u-län-derna vidgar sig. Men det är inte isolerade geogra-fiskt begränsade problem som han beskriver. Inom respektive samhällen förekommer på ett skandalöst sätt enorma skillnader mellan rikedom och fattigdom, beträffande livsmedel, hygien, hälsa, bostadsförhållanden, vattenförsörjning, ar-betsvillkor (speciellt för kvinnor), livslängd osv. ”Gap” är kanske inte det riktiga ordet för att beskriva verkligheten. Det är inte ett stationärt fenomen. Utvecklingens tempo har under senare år accelererat ödesdigert. Kulturella mönster och värdenormer skiljer olika samhällen och grupper alltmer åt. Alla dessa aspekter har fått en univer-sell dimension och därför är den sociala frågan så komplex.
Man talar idag om Första, Andra, Tredje och Fjär-de världen. I grund och botten komprometterar ett sådant språkbruk medvetet världens och män-niskosläktets enhet.
Negativa faktorer visar sig också på kulturella områden: analfabetism, bristen på högre utbild-ning för flertalet, majoriteternas oförmåga att delta i samhällsbyggandet, olika former för ex-ploatering av människor, ekonomiskt, socialt, po-litiskt och religiöst förtryck och diskriminering av olika slag i synnerhet på grund av ras.
Bland andra rättigheter undertrycks idag ofta också rätten till ekonomiskt initiativ. Erfarenhe-ten visar att en kreativ anda där medborgarna själva kan ta initiativ därmed minskar eller för-störs. Passivitet och underkastelse under en byrå-kratisk apparat gör folk absolut avhängiga, vilket i sin tur bidrar till känslan av frustrering och hopp-löshet. En social grupp, exempelvis ett politiskt parti, har inte rätt att ensamt leda samhället. To-talitarism förstör individen och folket kan inte fungera som subjekt.
Det finns även andra former av fattigdom där grundläggande mänskliga rättigheter förvägras el-ler inskränks: religionsfrihet, rätt att delta i sam-hällets uppbyggande, föreningsfrihet osv. Dessa rättigheter betyder lika mycket för ett fullvärdigt mänskligt liv som det materiella. Allt detta ligger till grund för påvens uppfattning av vad utveck-ling innebär.
Situationen har uppenbart blivit värre under de senaste två decennierna. Visst ligger ansvaret del-vis hos u-länderna själva. Men plikten att hjälpa tillkommer inte desto mindre i-länderna.
Påven pekar på ekonomiska, finansiella och so-ciala mekanismer genom vilka de rikas rikedom förökas och de fattigas fattigdom nästan automa-tiskt breder ut sig. Sådana mekanismer som di-rekt eller indirekt styrs av industriländerna gyn-nar de rikas intresse och kväver eller styr fullstän-digt utvecklingsländernas ekonomiska ordning.
Nationernas ömsesidiga beroende
Det ekonomiska gapet till trots är ändå nationer-nas ömsesidiga beroende av varandra i världssam-hället ett faktum. Utesluter man etiska krav i ett sådant beroendeförhållande får detta ödesdigra följder för de svagaste länderna. Men genom en inre dynamik och under trycket av ekonomiska mekanismer framkallar det ömsesidiga beroendet negativa effekter även för de rika länderna. I dessa länder finns också om än i mindre omfattning underutveckling eller regression. Som typiska tecken på underutveckling nämner påven två fe-nomen: för det första bostadsbristen. Just under ”De bostadslösas år” som FN utlyst riktas upp-märksamheten på de miljoner människor som le-ver utan lämplig bostad eller inte har någon bo-stad alls. Ett problem som medför en rad negativa effekter för individen, familjen, och det samhäl-leliga livet och som har samband med den tillta-gande urbaniseringen världen över. Det finns en-skilda och familjer även i industrinationerna som bokstavligen kämpar för sin överlevnad och är utan bostad eller lever under så eländiga omstän-digheter att deras husrum inte kan kallas hem.
Ett flertal nationer kämpar med arbetslöshet eller undersysselsättning. Alla medger hur betydande och svårlöst detta problem är i i-länderna. I u–länderna tillkommer befolkningstillväxten som gör problemet ännu mer alarmerande. Även i i–länder med stark ekonomisk tillväxt tycks möjlig-heten till full sysselsättning minska. Med tanke på hur arbetslöshet verkar destruktivt på männi-skan som person och minskar hennes självaktning måste de senaste 20 årens utveckling i detta av-seende ifrågasättas.
Båda problemen har en universell karaktär och mäter kvaliteten på folkens utveckling.
Ytterligare ett fenomen visar det ömsesidiga be-roendet i-länder och u-länder emellan är den internationella skuldsättningen. U-länderna föran-leddes att acceptera erbjudet kapital i förhopp-ning om att kunna investera det i utvecklingspro-jekt. Att ställa kapital till förfogande och anta det i form av lån skulle anses bidra till utvecklingen. Kanske skedde detta oförsiktigt och förhastat. Läget för såväl de skuldsatta länderna som den internationella finansmarknaden har drastiskt förändrats och mekanismer har inträtt med effekt motsatt den avsedda. Därför ser de skuldsatta länderna sig nödsakade att exportera kapital för att avbetala skulden – kapital som skulle vara nödvändigt för att kunna behålla eller höja lev-nadsstandarden – annars får man inte nya kredi-ter som behövs. Genom denna mekanism har medel som var avsedda för folkens utveckling bli-vit en hämsko för ekonomin eller i vissa fall orsak till ytterligare underutveckling. Den påvliga kommissionen Justitia et pax framställde i de-cember 1986 i ett dokument detta etiska pro-blem (Signum 1/1987 s 4). Det ömsesidiga beroen-det folken emellan ställer etiska krav på ekono-miskt samarbete för utveckling.
Två politiska maktblock
Påven frågar efter orsakerna till eftersläpningen av utvecklingen och riktar därmed uppmärksam-heten på de nuvarande politiska omständigheter-na. Han konstaterar flera komplexa faktorer och avstår från en fullständig analys. Men han nämner ändå en faktor som präglat efterkrigstiden och folkens utvecklingsgång: de båda maktblocken i Öst och Väst och deras världspolitiska betydelse. Ty båda blocken har en tendens att anpassa ytter-ligare länder eller grupper av länder efter sig eller ansluta dem till sig. De politiska motpolerna ligger på ett djupare ideologiskt plan. I Väst finns ett system som historiskt sett orienterar sig efter den liberala kapitalismens principer. I Öst finns ett system enligt marxistisk kollektivism. Påven skis-sar de båda blockens politik och fastslår att de, trots vissa framsteg i underhandlingarna om ned-rustning, ännu är en oroväckande verklighet som bestämmer världsläget. Detta visar i synnerhet de negativa återverkningarna för utvecklingsländer-nas internationella relationer. Spänningen orsa-kas av olika uppfattningar om människans och folkens utveckling som skulle kräva djupgående förändringar i båda lägren. Motsättningarna över-förs till u-länderna och den ekonomiska klyftan mellan Nord och Syd vidgas. Här finns skälet varför kyrkans sociallära alltid varit kritisk mg båda dessa ideologier.
Påven ställer frågan på vilket sätt och i vilken ut-sträckning dessa båda system tillåter förändringar och anpassningar för att en äkta och fullödig utveckling av människan och folken kan befräm-jas. Johannes Paulus II konstaterar att detta är absolut nödvändigt. Men han ser realistiskt: de länder som blivit relativt oberoende men som skulle behöva ett bidrag från de rika och utveck-lade länderna för att finna sin egen kulturella och politiska identitet blir ofta indragna i och stun-dom även övermannade av ideologiska konflikter som skapar splittring inom landet och i vissa fall leder till fullt inbördeskrig. Investeringar och utvecklingshjälp missar ofta sitt syfte, missbrukas och skapar nya motsättningar. Många länder blir alltmer medvetna om risken att bli offer för neo-kolonialism. Ett sådant medvetande ligger bakom de s.k. blockfria länder som försöker bevara sitt folks rättigheter och egen identitet. I båda bloc-ken, i vart och ett på sitt sätt, finns en tendens till imperialism eller neokolonialism ännu i dag som fortfarande visar hur aktuell denna frestelse är.
Av utrymmesskäl måste jag avstå från att redogö-ra för påvens detaljerade framställning rörande vapenhandelns och terrorismens ödesdigra roll och för hans utredning om befolkningspolitiska prob-lem, där han i synnerhet betonar respekten för ipänniskornas valfrihet i u-länderna.
Mig veterligen har ingen annan påve så konkret och osminkat framställt världens situation med dess ömma punkter och negativa aspekter som Johannes Paulus gjort här. Han tillfogar emeller-tid omedelbart att bilden vore ofullständig om man inte också skulle se de positiva aspekter som finns.
Positiva aspekter
Det första positiva kännetecknet är att så många män och kvinnor vaknat till medvetande om sin egen och andra människors personliga värdighet. Detta medvetande märks i omsorgen om de mänskliga rättigheterna och den reaktion som uppstår när dessa kränks. Privata föreningar, del-vis av världsvid betydelse bemödar sig om (nästan alltid med stor objektivitet) att granska vad som tilldrar sig internationellt. Utan tvekan måste medges att FN:s förklaring om de mänskliga rät-tigheterna för omkring 40 år sedan har haft stort inflytande här.
Världen växer i övertygelse om det ömsesidiga beroendet och därmed kravet på solidaritet. Mer än tidigare är människorna medvetna om att de är förenade i ett gemensamt öde som därför också ställer alla inför gemensamma uppgifter.
Respekten för livet inger samtidigt omsorg om fre-den och gör envar medveten om att freden är hel och odelbar, antingen för alla eller för ingen; en fred som kräver rättvisa och därför också innebär en rättvis fördelning av utvecklingens frukter.
Även medvetandet om att världens resurser är begränsade växer tillika med insikten om hur sår-bar naturen är och att dess rytm måste beaktas när man planerar utvecklingen. Miljöskydd har blivit en överlevnadsfråga.
Alla personer i regering, politik, näringsliv, fack-förening, vetenskap och i det internationella livet som generöst och offervilligt arbetar för fred, väl-färd och livskvalitet förtjänar i detta samman-hang en särskild uppskattning.
Att man lyckats åstadkomma en viss självförsörj-ning eller industrialisering i några u-länder och att befolkningen därför kan arbeta för sitt livsuppehälle noterar encyklikan som en framgång.
Inte allt i dagens värld är därför negativt. De posi-tiva värdena ger vittnesbörd om en ny moralisk omsorg om världens problem och om freden.
Autentisk mänsklig utveckling
Utveckling är inte en rak, nästan automatisk pro-cess mot en total fullkomlighet. Det var upplysningstiden som präglade en sådan syn på ”fram-steg”. Den har i dag med vår tids tragiska erfaren-heter blivit suspekt.
Paulus VI:s rundskrivelse tar därför upp skillna-den mellan ”att ha” och ”att vara”. Människan är mer värd genom det hon är än genom det hon har. I själva verket finns det få människor som äger mycket men som verkligen förmår ”att vara”. Att äga mycket förvänder ofta värdehier-arkien till en dyrkan av ”att ha”. Och de andra – de många som äger föga eller inget kan inte för-verkliga sin grundläggande mänskliga kallelse ef-tersom de saknar det elementärt nödvändiga.
Människan är ju inte skapad orörlig och statisk. Den första beskrivningen som bibeln ger av människan visar henne som Guds avbild. Hon finner sin rätta plats i tillvaron då hon beaktar sitt ursprung och sin likhet med Gud och sin relation till honom, nämligen som Guds partner här i världen. Därmed sås så att säga ett frö i människans vara, och människan föreläggs sin grundläggande uppgift. Hon uppmanas att ta jorden i besittning och ”att bruka och bevara den”. Denna uppgift måste hon fullgöra i lydnad för Guds lag som hans avbild och partner. När människan är oly-dig, sviker sin kallelse och avvisar Gud, gör även naturen uppror mot henne och känner inte längre igen henne som sin ”herre” eftersom hon har fördunklat Guds avbild och avstått från sitt part-nerskap med Gud. Kallelsen att ta i besittning och använda och bruka det skapade består. Men uppgiften blir svår och bekymmersam efter syn-dafallet.
För den som tror på Guds ord ligger det nära till hands att se dagens utveckling som ett led i den historia som började med skapelsen och med människornas otrohet mot Guds kallelse. Frestel-sen till avgudadyrkan följer historien igenom.
Johannes Paulus II vidgar sedan perspektivet till Jesus Kristus och hans återlösning. Genom ho-nom har arbetet och vår inbördes solidaritet fått en fördjupad innebörd. ”Här fokuseras blicken och drömmen om obegränsade framsteg aktuali-seras igen, nu helt förvandlad genom det nya per-spektiv som den kristna tron öppnar. Medan vi anstränger oss mitt i det mörker som underut-veckling och överutveckling skapar kan vi därför säga att en dag skall det dödliga kläs i odödlighet (1 Kor 15:54), och alla verk och handlingar som är värdiga människan blir fullbordade.”
Hos kyrkofäderna finns ofta en överraskande op-timistisk syn på historien och på allt mänskligt arbete. De är övertygade om det bestående värde som allt äkta mänskligt arbete har genom att människan är återlöst i Kristus och bestämd för det utlovade riket.
Kyrkans uppgift – de kristnas imperativ
I detta perspektiv bekräftas att kyrkan skall befat-ta sig med världens utveckling och tidens prob-lem. Det ligger i kyrkans pastorala uppdrag att stimulera alla människor att reflektera över vad som kännetecknar en autentisk utveckling. Den-na insats är nödvändig för att kyrkan skall leva upp till sin grundläggande kallelse och vara ”sak-rament” eller ”tecken och redskap” både för den innerligaste förening med Gud och för hela män-niskosläktets inbördes enhet (Lumen gentium nr 1). Konkret anser påven: när nöd råder skall man till exempel inte satsa på en påkostad kyrkoutsmyckning. Det kan vara en plikt att sälja ägodelar till förmån för behövande. Det finns ju en ”värdenas rangord-ning” mellan ”att ha” och ”att vara” särskilt när detta ”att ha” blir till ett hinder för att dela med sig till de många som lider nöd.
Att arbeta för utveckling är en plikt, ja ett impe-rativ för var och en, för man och för kvinna, för samhällen och nationer, och i synnerhet för den katolska kyrkan tillsammans med andra kyrkor och samfund som vill samverka. I arbetet för människors autentiska utveckling kan vi också ut-föra mångt och mycket tillsammans med troende inom andra religioner vilket ju också skett vid olika tillfällen.
En autentisk utveckling måste respektera de mänskliga rättigheterna på det personliga, samhäl-leliga, ekonomiska och politiska planet. Den inre förbindelsen mellan autentisk utveckling och re-spekten för de mänskliga rättigheterna visar en etisk karaktär och halt. ”Att främja människan på ett sätt som står i samklang med personens vä-sentliga och historiska kallelse kan inte uppnås genom att man utnyttjar ett överflöd av varor eller tjänster eller förfogar över en perfekt infra-struktur.”
Tillämpningen av den katolska socialläran för folkens utveckling preciseras i en kärnpunkt i Popu-lorum progressio. Mottot ”Utveckling är fredens nya namn” har ibland alltför snävt inskränkts till att gälla materiella framsteg utan att den samti-digt krävt respekt för människans och folkens egen identitet.
På ett anmärkningsvärt sätt tar påven i detta sam-manhang också upp de etiska aspekterna på människans exploatering av naturens resurser (34).
”Syndens strukturer” – en teologisk syn
Var ligger de etiska orsakerna till världens utvecklingskris? Genom att fördjupa den eko-nomiska och sociala analysen med en teologisk reflexion, utvecklar Johannes Paulus II ett be-grepp som han kallar ”syndens strukturer”, som vår kluvna värld är underkastad.
Här vidareutvecklas begreppet ”social synd”. Summan av de negativa faktorerna motsäger ett äkta medvetande om det allmännas bästa, skapar och konsoliderar barriärer hos personer och insti-tutioner som är mycket svåra att övervinna. Des-sa negativa strukturer har i grund och botten sitt upphov i profitbegäret och i begäret efter makt till varje pris. Påven säger mycket klart att han därmed vill påvisa det ondas sanna natur. ”Det rör sig om ett moraliskt ont, ett resultat av många mänskliga synder som leder till dessa ’syndens strukturer’ på olika nationella och internationella nivåer.”
Johannes Paulus ser möjligheten till en förändring av situationen i två steg: i en förändring av mentaliteten, av beteendet och av livsstilen och i en ny och effektiv solidaritet människor emellan. Påven anspelar här på sin föregångare Pius XII:s val-språk ”Opus iustitiae pax” (Freden, rättvisans frukt) som han omformulerar till ”Opus solidari-tatis pax” (Freden, solidaritetens frukt). Samti-digt ser han i dag positiva tecken i att de fattigas solidaritet växer sinsemellan. Med manifestatio-ner utan våld förtydligar de eftertryckligt kravet på sina rättigheter också där statlig passivitet eller korruption råder. Kyrkan ställer sig på de fatti-gas sida för att bidra till att deras berättigade krav uppfylls och påven är övertygad om att de ”per-versa mekanismerna” och ”syndens strukturer” enbart kan övervinnas genom mänsklig och kris-ten solidaritet på alla nivåer.
Konkreta reformer
I ett avslutande kapitel gör påven klart att kyrkan inte kan erbjuda tekniska lösningar för världens underutveckling. Hon framlägger ju inga ekono-miska eller politiska system eller program. Hon är emellertid ”expert på mänsklighet”. Men påven påpekar noga att utvecklingen och människans värdighet inte får reduceras till ett tekniskt pro-blem.
Påvens dokument försöker också göra klart att kyrkans sociallära inte är en ”tredje väg” mellan den liberala kapitalismen och den marxistiska kollektivismen. Den är självständig, utan ideologi och den har utvecklats ur en teologisk etik som i dag måste vara öppen för internationella per-spektiv.
I detta sammanhang hänvisar påven till en ”op-tion”, ett ställningstagande främst till förmån för de fattiga: de otaliga skaror av hungrande och bostadslösa, de som är utan medicinsk hjälp och framför allt alla de som saknar hopp om en bättre framtid.
Omsorgen om de fattiga måste därför på alla ni-våer ta sig uttryck i konkreta handlingar och i nöd-vändiga reformer. Den lokala situationen måste därvid avgöra vilka reformer som är mest ange-lägna och hur dessa skall komma till stånd.
Den internationella finansiella obalansen kräver en reform av de handelssystem som nu utsätts för påfrestningar genom protektionism och en tillta-gande tendens till bilaterala avtal. Världens valu-ta- och finanssystem är i dag likaså i behov av reform. Undersökningar av högteknologins trans-fer och användning i olika länder och granskning-en av de internationella organisationernas struk-turer är likaledes nödvändiga.
Utvecklingen kräver även en insats av u-länderna för att stimulera företagsamheten. De måste främja alla medborgares självförverkligande ge-nom att alla får tillgång till bättre utbildning och kultur. Alla länder måste finna sina egna priorite-ringar som motsvarar deras behov, deras livsbe-tingelser och kulturella tradition.
Dokumentet är på så vis anmärkningsvärt på grund av dess öppna och realistiska analys. Det ger uttryck för människans värdighet – en vär-dighet som kräver allas engagemang. Onekligen står mänsklighetens framtid på spel.