Bibeln rymmer knappast en enda sida som är ren historia, dvs. neutralt referat av ett händelseförlopp. Till och med bibelböcker som vi kallar ”historiska”, men som judarna kallade ”profetiska”, är ofta mer historietolkning än historieskrivning. Dessa texter kom till för att hjälpa läsaren att tyda sin egen situation. De hade ett pedagogiskt syfte. I vilket syfte skriver våra dagars författare när de tar upp bibliska motiv, som de i regel serverar i ny tappning?
En far med blodiga händer
Titeln på Sven Delblancs senaste bok, Moria land (1987), för tanken till Abraham. Mottot till ”romanen”, taget ur Genesis 22:2, bekräftar gissningen: ”Och Herren sade: ’Tag din son, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land …”’ Och själva berättelsen börjar med ett annat citat, ur Kierkegaards Frygt og baeven:
”Från den dagen blev Abraham gammal, han kunde icke glömma, att Gud hade begärt detta av honom. Isak blomstrade som förut, men Abrahams öga var fördunklat, han såg icke glädjen mera.”
Boken står mitt emellan en dagbok och ett långt brev som en man skriver till sin son, på samma sätt som den bibliska berättelsen kretsar kring Abraham och Isak. I övrigt har de två texterna mycket gemensamt. I båda fallen är huvudpersonen en gammal man. Enligt det inledande citatet av den danske tänkaren var Abraham glädjelös efter den prövning han utsatts för av Gud. Enligt Delblanc är dagboksföraren en gammal desillusionerad humanist, en arg misantrop som tvingas arbeta i censurverket för ett uppdiktat Sverige, förlagt några decennier framåt i tiden – ett land som blivit ett totalitärt och korrumperat samhälle av östsocialistisk typ. Den oppositionelle gubben avskyr den förljugna regim som han i sin dagbok inte missar ett enda tillfälle att gissla. Han har förlorat kontakten med sin ende son och förblir länge okunnig om hans öde. Han undrar om inte denne son har anslutit sig till en gerillarörelse i Norrland, och han önskar få honom tillbaka på samma sätt som Abraham fick tillbaka sin Isak.
I likhet med patriarken på väg till Moria bär gubben en kniv på sig. Det framgår småningom att han med den vill mörda Chefen på hans avdelning. Under ett par månader försöker han övertyga sig själv om att han planerar dådet för att hämnas statens maktmissbruk och förljugenhet. En kväll knivhugger han faktiskt den man som han tror vara Chefen. Men han har misstagit sig och mördat en annan, oskyldig person. Allra sist visar det sig att han i själva verket drivits av andra motiv än de uppgivna. Han har mördat för att freda sitt dåliga samvete: ”Chefen är ingen annan än jag själv. Det var mig själv jag ville döda, som straff, till försoning. Men jag orkade inte.” Han har nämligen själv sänt sin älskade son i döden genom att ange honom för polisen, när denne ville mörda landets ledare. Utöver den politiska meningsskiljaktigheten mellan honom och sonen har han begått detta svek dels för att rädda sitt eget liv, dels därför att han var avundsjuk på sonens ungdomliga vitalitet.
På samma sätt som Abraham i Genesis är gubben alltså en far med blodiga händer som lät ”en stor princip gå före sina biologiska impulser”. Ändå är de två gestalterna betydligt olika varandra. I vilken utsträckning skiljer sig de två berättelserna från varandra?
Mellan Brutus och Agamemnon
Kierkegaard och många andra har skrivit om Abraham. De har grubblat över Guds grymhet, ömmat för patriarken och försökt föreställa sig hans svåra dilemma, ibland i syfte att lyfta fram trons väsen. Delblanc är ute i annat ärende. Han återberättar inte Abrahams historia. Han skriver i stället en satir över ett land med en förlorad heder och en lögnaktig ideologi. Kan man då säga att han tolkar den gamla bibliska historien profant? – Inte helt, ty boken innehåller ett flertal passager i vilka huvudgestalten yppar sin trötthet på en förståndig men hjälplös materialism, sin metafysiska längtan efter absoluta värden, sitt behov av en Gud, om än en mäktig och våldsam sådan, sin önskan att fly ur sitt jag och bli delaktig av Guds väsen och att vila i hans eviga nu. På samma sätt som i en del nutida verk upplevs här Guds frånvaro som plågsam: ”ett minne av Gud som inte är ett minne, bara en svävande känsla av saknad och sorg”. Gubben suckar över sin olikhet med Abraham: ”Ack, varför ägde jag aldrig tron på en hinsides förening? En sådan tro hade givit mig styrka …”
Vad drev Delblanc att intressera sig för Abraham? Hans huvudgestalt känner tydligen igen sig själv i den knäckta bibliska gestalten: ”Abraham gammal. Att leva så länge som jag var att förnimma livet som upprepning, ett mönster som ständigt återkommer. Att älska var att förlora den älskade och lämnas i ensamhet.” Gubben är på samma gång förbryllad, ja bortstött: ”Abraham gammal, ja, men hur kunde denne mordiske patriark bli så hedrad och hågkommen av eftervärlden?” Han undrar över sin egen dragning till den store föregångaren: ”Från den dagen blev Abraham gammal … Men vad hjälp har jag av dessa bibliska patriarker och deras ålderdom, förvandlas jag inte av tiden deras exempel förutan?”
Frågorna besvaras mot slutet av boken. Gubben antecknar: ”Abraham gammal, Agamemnon, Brutus … Vad är det för högmod att välja så lysande förebilder till tröst? Dessa grymma fäder hade ändå en tro, på en allsmäktig Gud, på historien och staten, medan jag var en cyniker och nihilist, som darrade för sitt liv …” Anteckningen sammanfattar hela bokens problematik och antyder gubbens ambivalens, hans kluvna inställning till både politik och religion.
Gemensamt för Abraham, Agamemnon och Brutus – alla tre behandlas av Kierkegaard – samt för Kronos som snart ska nämnas, är att de har offrat sin avkomma. I detta avseende är gubben lik dem. Ledaren säger längre fram till honom: ”Se där, nu har du skuldkänslor igen (för att du har angivit din son som ville mörda mig), nog är det besynnerligt. För mitt sätt att se var det en lovvärd offerhandling, värd att minnas, så som mänskligheten vördar och minns sådana offerpräster som Abraham, Agamemnon, Brutus, han som dömde sina söner till döden, för att gagna staten. Vad är Historien värd, om vi inte lägger det enskilda på dess offersten? Du borde vara stolt över dig själv. I stället känner du ånger.”
Nej, gubben kan inte känna stolthet, ty han skiljer sig i flera avseenden från de tre andra ”grymma fäderna”. Han är olik Abraham i det att han inte delar dennes religiösa tro. På en av de sista sidorna i sin dagbok citerar han åter en kierkegaardsk variant av det bibliska samtalet mellan far och son på Moriaberget: ”Men Isak kunde inte förstå honom, nej, Isak förstod honom inte. Då vände sig Abraham bort från sin son, men då Isak nästa gång såg sin faders ansikte, då var det förändrat, hans blick var vild, hans gestalt ingav fruktan. Han grep Isak vid bröstet, kastade honom till marken och sade: ’Dumma pojke, tror du jag är din fader? Jag är en avgudadyrkare. Tror du det är Guds befallning? Nej, det är min egen vilja!’ Då darrade Isak och ropade i sin ångest: ’Gud i himmelen, förbarma dig över mig, Abrahams Gud, förbarma dig över mig, jag har ingen fader på jorden, så var du min fader!”’ Berättarjaget tillägger: ”Min son hade dock ingen gud att ropa till i sin sista stund. Och jag var inte ens en avgudadyrkare.”
Gubben är dessutom olik Agamemnon och Brutus i det att han inte delar deras politiska tro. Han avskyr ju den regim som härjar i hans tids Sverige och som förliknas vid ett antikt monstrum: ”Abraham som var alltför snar att lyda en Gud, inte Jahve numera, utan den nya tidens Molok, gammal blev han sedan och såg ej glädjen mera, fast Isak blomstrade länge …”
Allt i allt – boken handlar inte om den historiske Abraham, fast denne nämns otaliga gånger. (Värt att notera är att de två citaten ur Kierkegaards Med fruktan och bävan är hämtade ur inledningen till essän – en inledning som återger en sekulariserad människas uppror, hennes oförståelse inför den bibliska berättelsen.) I själva verket handlar boken om en modern motsvarighet till den gamle patriarken. Visserligen skymtar ställvis Isaks far på avstånd som en avundsvärd gestalt, på grund av sin religiösa tro. Men han är framför allt någon som åskådliggör en profan realitet: ett omänskligt samhälle som offrar de sina. Nämnd mellan två andra barnamördare har han reducerats till ett skräckexempel på en äldre generation – präglad av bland annat den uppsaliensiska värderelativismen från 50-talet – som har svikit och fördärvat dagens generation. Vid ett tillfälle har gubben antecknat: ”I detta land är varje fader en Abraham, skumögd, i förtid åldrad, utan hopp. Och våra barn är som Isak, offrade, förråda.”