Rabbinen som skådade Kristus

Med jämna mellanrum ifrågasätts Vatikanens roll gentemot nazismen och inte minst krigspåven Pius XII:s roll. Det började år 1963 med teaterpjäsen Ställföreträdaren av Rolf Hochhut. Sedan dess har många hävdat att Pius XII inte gjorde tillräckligt starka uttalanden mot nazismen och dess judeförföljelser. Andra pekar på att många judar gömdes både i Vatikanen och i kyrkor och kloster tack vare Pius XII:s insatser.

Före 1963 hade ingen ifrågasatt att Pius XII hade hjälpt judarna så gott han kunde. En som var särskilt övertygad om detta var överrabbinen i Rom under kriget, Italo Zolli, som efter kriget lät döpa sig. Zollis konversion till katolicismen var naturligtvis inte populär bland Roms judar, och hans historia nämns sällan idag. Men nyligen skrevs en bok om honom av Judith Cabaud, som själv konverterade från judendomen till katolicismen efter att ha vuxit upp som ateist. Cabaud föddes i Brooklyn i en familj av polskt och ryskt ursprung. Under studier i Paris lärde hon känna både katolicismen och sin blivande man och bor nu i Frankrike. Hennes bok om hur Roms överrabbin blev katolik har getts ut i Frankrike och översatts till flera språk. Hon berättar om hur den unge Israel Zoller tvangs byta förnamn av de fascistiska namnlagarna till det mer italienska Italo Zolli och hur han arbetade som överrabbin i Trieste i nordöstra Italien. Han var välkänd som bibelforskare och utnämndes därför år 1939 till överrabbin i Rom. Eftersom han kunde tyska uppmanade han judarna i Rom att inte ta för lätt på hotet från nazisterna och uppfattades därför som en olycksfågel. Under den tyska ockupationen av Rom 1943 levde han gömd hos kristna familjer under nio månader.

I oktober 1944 upplevde Zolli något egendomligt medan han firade Yom Kippur i synagogan. Mitt under gudstjänsten får han en vision av Kristus och hör en röst i djupet av sitt hjärta som säger: ”Du är här för sista gången. I fortsättningen skall du följa mig.” När han kommer hem på kvällen berättar hustrun att hon såg Kristus bredvid sin man under samma gudstjänst. Också hans dotter drömde om Kristus samma natt. Några dagar senare avgick Zolli från sitt uppdrag som överrabbin och sökte upp en präst. Den 13 februari 1945 döptes han i kyrkan Santa Maria degli Angeli och tog förnamnet Eugenio efter påven Pius XII, som egentligen hette Eugenio Pacelli. Hans fru Emma döptes samma dag. Dottern Miriam funderade under ett års tid men följde sedan föräldrarna.

Synagogan i Rom fastade och gjorde bot för Zollis avfall. Han själv fick en professur vid Påvliga bibelinstitutet i Rom. 1946 blev han franciskantertiär. Flera gånger fick han träffa påven Pius XII. Dottern Miriam berättar att de brukade tala tyska med varandra. Vid ett tillfälle bad Zolli påven avlägsna uttrycket ”trolös”, på latin perfidus, från långfredagens bön för judarna. Önskemålet tillfredsställdes ganska snart i översättningarna till moderna språk och 1961 också i den latinska grundtexten. År 1956 avled Eugenio Zolli i Rom.

Zollis historia är ovanlig och kan väcka starka känslor i många läger. Konversioner upplevs ofta som ett problem i strävan efter att skapa dialog mellan kristna och judar: dialogen anses förutsätta att var och en är övertygad om sin ståndpunkt och stannar där. Men den process som ledde Zolli till kristendomen var inte sökandet efter en kompromiss utan efter rätt tolkning av vissa bibeltexter på ett sätt som i sig kan inspirera dialog i vår tid.

Zollis bibelforskning hade tidigt gjort honom intresserad av Kristusgestalten. Det som fascinerade honom särskilt var några texter hos profeten Jesaja. När Jesaja talar om Guds lidande tjänare (Jes 53) menade Zolli att detta bara kunde syfta på Jesus. År 1938 gav han ut boken Nazarenen, där han tolkar Nya testamentet utifrån den rabbinska traditionen. Han skrev där att Jesus var den som Jesaja hade profeterat om. För rabbinen Zolli var Jesus Messias. Han skriver: ”Kristus är Messias. Messias är Gud. Alltså är Kristus Gud.” Han var alltså redan nu redo att ta steget över till kristendomen. Men år 1938 fanns det andra problem för Italiens judar än bibelforskning, och ingen tycktes lägga märke till vad Zolli egentligen skrev. Året därpå utnämndes han till överrabbin i Rom, och inför de stora hoten mot judarna valde Zolli att vara solidarisk med sitt folk. Det var först efter krigets slut som tiden var mogen, och efter visionen i synagogan kunde han inte vänta längre.

Det mest tänkvärda i rabbinen Zollis konversion är kanske att den var en följd av hans studium av profeten Jesaja, som levde på 700-talet före Kristus och som spådde att Guds folks problem skulle lösas av en som beskrivs som ”en gren ur Jesses avhuggna stam, ett skott ur hans rot”. Denna ”späda planta” beskrivs i Jesajas 53:e kapitel som Guds lidande tjänare, som tar sitt folks synder på sig. Jesajas texter syftade på en lösning på den tidens politiska problem, men redan från början blev det naturligt också i den judiska traditionen att samtidigt se dem som en beskrivning av den Messias som Gud skulle sända. I den kristna tolkningen av Gamla testamentet är Jesajas profetior bland de allra viktigaste texterna och de intar en framträdande plats under adventstidens reflexion över Kristi ankomst.

Zollis konversion visar att också en judisk tolkningstradition kan glida så nära den kristna att kontakt uppstår. Eftersom tolkningen av Jesaja kan bli avgörande för om en människa väljer att vara jude eller kristen kanske det vore spännande att också i vår tid föra ett seriöst samtal mellan judar och kristna om hur dessa texter skall tolkas. I en intervju 1948 i Documentation catholique tillfrågades Zolli om han trodde att Messias har kommit. ”Ja, absolut”, svarade han. ”Jag har varit så övertygad om denna sanning att jag skulle kunna ställa mig upp inför hela världen och försvara min tro, som är lika fast som ett berg.”