Påvens fredsbudskap inför nyår

”Men då som nu är det människans djupaste längtan att leva i fred.”

Om den aktuella hotbilden för 40 år sedan, när Johannes XXIII publicerade sin fredsencyklika, Pacem in terris, erinrade Johannes Paulus II i år i det budskap om fred som påven brukar publicera inför varje nyårsdag: om Kubakrisen, som då höll världen i skräck inför det allvarligaste hotet om ett förödande kärnvapenkrig ditintills; om Berlinmuren, vars betong bara två år tidigare stelnat och som inte bara geografiskt och politiskt effektivt skilde två världar och två system från varandra utan som också skapade en gräns rakt genom människornas hjärtan och hjärnor.

Fred, rättvisa och frihet på jorden kunde väl bara en orealistisk optimist förkunna i en sådan omvärld. Men Johannes XXIII var en bättre profet än de flesta. Han såg ett andligt medvetande som växte. Han erfor också ett allt starkare medvetande om de mänskliga rättigheterna. Av främst dessa krafter som får sitt uttryck i ”sanning, rättvisa, kärlek och frihet” främjas freden, hävdar Pacem in terris. En insikt som så småningom besannades genom den utveckling som ledde till kommunismens fall i de forna öststaterna. Denna process har ju den nuvarande påven själv följt med ett sällsynt personligt engagemang.

I linje med sin föregångare utvecklar Johannes Paulus II i sitt nyårsbudskap hur freden vilar på principen att varje människa är en person, till sin natur ”försedd med förnuft och fri vilja. Därför har hon rättigheter och plikter som kommer direkt ur hennes egen person. Dessa rättigheter och plikter är därför universella, okränkbara och oförytterliga.” När människans värdighet kränks, som så ofta sker, ökar risken för krig.

Utgående från människans förnuft och fria vilja betonar också Johannes Paulus II att ”eftersom varje person kan fatta moraliska beslut kan ingen mänsklig verksamhet ligga utanför etikens sfär. Politik är en mänsklig verksamhet.” Detta gäller också internationell politik. Förhållandena i det Heliga landet och Mellanöstern kan inte lösas om inte de ansvariga politikerna tar sitt moraliska ansvar och går med på att ”djärvt ifrågasätta sitt eget sätt att utöva makten och arbeta för sitt eget folks välbefinnande”.

All internationell fredspolitik måste bygga på en ”rationell pacifism”. På senare år har pacifismen allt tydligare framhållits av den nuvarande påven. Han hänvisar i detta sammanhang ofta till Nya testamentets utsagor om ickevåld. Som ett ”rättfärdigt krig” – i den katolska socialläran noga reglerat av ett antal bestämda villkor – kan heller inte den av USA proklamerade doktrinen om ett preventivt krig mot till exempel Irak någonsin godkännas. Detta påtalade den nyutnämnde ordföranden för Iustitia et Pax när påvens fredsbudskap presenterades för den diplomatiska kåren i Vatikanen.

Påvens nyårsbudskap är en aktuell kommentar till Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris från 1963. Här följer några utdrag ur nyårsbudskapet som kan läsas i sin helhet på svenska på www.katolskakyrkan.se, Vatikanra-dions länk.

ah

”På en annan punkt visade sig Pacem in terris vara profetisk genom att förutse nästa fas i världspolitikens utveckling. Inför en allt mer globaliserad värld, vars delar blev allt mer beroende av varandra, menade påven Johannes XXIII att själva begreppet ’det gemensamma bästa’ borde omtolkas med världen som horisont. För att resonera korrekt måste man tala om det som är bäst för hela världen, det universella gemensamma bästa.”

Mat, vatten och husrum

”Tyvärr måste man också lägga märke till att världssamfundet ofta tvekar när det gäller plikten att respektera och tillämpa de mänskliga rättigheterna. Denna plikt rör vid alla de grundläggande rättigheterna och tilllåter inget godtyckligt urval, vilket skulle leda till olika slag av diskriminering och orättvisa. På samma gång ser vi hur det uppstår en oroväckande klyfta mellan en rad ’nya’ rättigheter, som främjas i teknologiskt avancerade samhällen, och grundläggande mänskliga rättigheter som ännu inte respekteras i utvecklingsländer. Jag tänker exempelvis på rätten till mat, dricksvatten, husrum, självbestämmelse och självständighet. Det kan inte bli fred om man inte minskar och till slut överbryggar denna klyfta.”

Fred genom en global ordning

”Med ödmjukt mod vill jag här påpeka att kyrkan i många århundraden har lärt att freden är tranquillitas ordinis (lugn genom ordning), enligt Augustinus definition. Denna lära fördjupades i Pacem in terris och har blivit viktig för dagens värld, både för nationernas ledare och för vanliga medborgare. Alla kan lätt konstatera att det finns en stor oordning i vår tids världsläge. Frågan är vilken typ av ordning som kan ersätta denna oordning för att män och kvinnor skall kunna leva i frihet, rättvisa och säkerhet. Eftersom dessutom världen i sin oordning ändå ’organiseras’ på olika områden (ekonomi, kultur och rentav politik), frågar man sig också enligt vilka principer dessa nya former för världsordning håller på att utvecklas? Det är stora problem, som visar att frågan om världsordningen också är frågan om freden och inte kan bortse från sådant som gäller moraliska principer. Med andra ord, också ur denna synvinkel ser man klart och tydligt att frågan om freden inte kan skiljas från människans värdighet och rättigheter. Detta är en av de eviga sanningar som förs fram i Pacem in terris, och det vore bra om vi kunde komma ihåg den och meditera över den nu när encyklikan fyller 40 år. Är inte detta en tid då alla måste samarbeta för att skapa en ny organisation som omfattar hela den mänskliga familjen, för att säkra freden och harmonin mellan olika folk tillsammans med en allsidig utveckling? Det är viktigt att undvika missförstånd: ingen talar om att skapa en global överstat. Det handlar snarare om att betona hur viktigt det är att skynda på de processer som redan pågår för att motsvara det världsomspännande behovet av demokratiska sätt att utöva den politiska makten, både nationellt och internationellt, och för att motsvara kraven på öppenhet och trovärdighet på alla nivåer i det offentliga livet.”

Alla religioners gemensamma uppgift

”Religionen spelar en viktig roll när det gäller att stimulera fredsgester och förverkliga förutsättningarna för fred. Den kan spela sin roll än mer effektivt när den koncentrerar sig på det som verkligen hör den till: öppenheten för Gud, läran att alla är syskon, och främjandet av en solidaritetens kultur. ’Böndagen för fred’ som jag bjöd in till i Assisi 24 januari 2002 omfattade företrädare för många religioner och syftade just till detta. Den skulle vara ett uttryck för en vilja att fostra till fred genom att sprida en fredens spiritualitet och kultur.

De kyrkliga gemenskaperna kan se hur de på bästa sätt kan fira minnet [av Pacem in terris] under året med initiativ som också kan vara ekumeniska och interreligiösa och öppna för alla som längtar efter att övervinna de barriärer som skiljer, att förstärka de band som förenar i kärlek, att förstå andra och förlåta dem som begått oförrätter. Jag låter denna förhoppning åtföljas av en bön till Gud den Allsmäktige.”

Översättning: Olle Brandt