Nya vindar i Vietnam. En intervju med Joseph Nguye

Efter nio år i kommunistiska fängelser och arbetsläger i Vietnam kom Joseph Nguyen Doan ut med sin tro inte bara bevarad utan fördjupad och med en fast beslutsamhet att fortsätta att tjäna sitt folk och sitt fädernesland. Som jesuit är han nu biskopens vikarie för ordensfolket i ärkestiftet Ho Chi Minhs stad och tillika regional superior för de vietnamesiska jesuiterna. Under ett besök i New York i höstas beskrev han några av de förändringar som har skett i Vietnam under de senaste åren – både positiva och negativa sådana.

Bland de senare nämnde han att den kommunistiska regeringen blockerar utnämningen av nya biskopar. ”Vi har två långvariga vakanser i stift i den norra delen av Vietnam och varje år kommer en delegation från Vatikanen för att presentera namnen på de kandidater som Vatikanen vill installera som nya biskopar för regeringens ämbetsmän. Men tills helt nyligen har regeringen varje gång förklarat att ingen av kandidaterna är möjlig att acceptera – utan att något verkligt skäl har angivits.” Just i höstas kom emellertid delegationen tillbaka och föreslog sex nya biskopar; regeringen accepterade endast två av dem. Fader Doan säger också att regeringen har fortsatt att vara oresonlig beträffande behovet av en assistent till kardinal Paul Joseph Pham Ding Tung. Han går nu på sitt åttionde år och har en sviktande hälsa. ”Varje gång som Vatikanen föreslår ett namn på en möjlig assistent till kardinalen begär regeringen att man skall inkomma med förslag på ett annat namn.”

En positiv förändring är att den vietnamesiska kyrkan upplever en explosion av kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Men även här hindrar regeringens restriktioner denna explosion av andliga kallelser från att omsättas i praktiken. Fastän Vietnam har 25 stift tillåts bara sex prästseminarier, två i norr, två i den centrala regionen och två i söder. Varje stift kämpar därför med långa väntelistor för de unga män som önskar inträda i något av dessa sex seminarier. En partiell kompromiss syntes nära i de största ärkestiften, Ho Chi Minh och Xuan Loc. Fader Doan förklarar att cent-ralregeringen har givit tillstånd att öppna ett annex till seminariet i Xuan Loc. Men den lokala myndigheterna har hittills vägrat att godkänna detta undantag.

Saken kompliceras ytterligare av regeringens krav att nya prästkandidater endast skall få antas vid seminarierna vartannat år, något som utgör ännu ett hinder för att få fler präster till den katolska befolkningen. ”Regeringen finner alltid ett eller annat skäl att framtvinga fler begränsningar. I det här fallet säger man att om katolikerna skulle tillåtas att ha fler seminarier så skulle andra religiösa grupper också vilja ha fler. Det verkliga skälet är emellertid att man inte vill tillåta den katolska kyrkan att utvecklas alltför fort.”

Fastän kallelserna är många till de religiösa ordnarna – franciskaner, dominikaner, jesuiter och andra – så handskas regeringen annorlunda med dem än med kallelserna till att bli stiftspräst. Med ett enda undantag tillåts inte de religiösa ordnarna att ha några egna seminarier. Fader Doan säger att man ger kurser i lånade lokaler. Regeringen staplar dock även i detta fall den ena restriktionen på den andra och tillåter endast ordnarna att ge de nödvändiga kurserna sex månader i taget, i stället för fortlöpande under fyra år fram till prästvigningen. Vid slutet av en sådan sexmånadersperiod måste nytt tillstånd begäras för de följande sex månaderna.

Fader Doan förklarar att den historiska bakgrunden för detta betungande och orättfärdiga system är Genèvetraktaten av år 1954, som officiellt delade landet i två delar, nord och syd. De religiösa ordnarna i Nordvietnam tvingades att utvandra till Sydvietnam. Under de följande två decennierna förlorade Nordvietnam, som redan var kommunistiskt, all förståelse för vad de religiösa ordnarna stod för. När Sydvietnam också blev kommunistiskt under mitten av 1970-talet, erkände regeringen följaktligen endast existensen av stiftspräster, däremot inte av ordenspräster. ”Men nu har regeringen insett att vi ordenspräster faktiskt existerar och vi tillåts alltså att växa, åtminstone i viss utsträckning.”

Denna tillväxt inbegriper också de kvinnliga ordnarna. Faktum är att kvinnorna står för fler kallelser än männen, om man också räknar in kallelserna till sekularinstituten. Fader Doan berättar att några av dem har så många som 40 noviser. Men återigen på grund av statliga restriktioner koncentreras deras verksamhet till att driva daghem. Regeringen har nära nog monopol på all utbildning i landet utöver den allra lägsta nivån. De tillåts emellertid att bedriva kateketisk undervisning i församlingarna och att erbjuda medicinsk assistans vid vårdcentraler. Den senare typen av apostolisk verksamhet har fått ny och påträngande betydelse genom förekomsten av aids. Barmhärtighetssystrarna har till exempel fått tillstånd att öppna ett hem för patienter i farsotens slutskede.

När det gäller andra religiösa grupper kan man konstatera att budd-histerna utan jämförelse är den största religiösa gruppen även om protestantiska grupper också finns i betydande antal. Fader Doan påpekar att det inte finns några allvarliga spänningar mellan dem men inte heller mycket av ekumenisk dialog. Protestanterna är, enligt honom, inte särskilt öppna, i synnerhet inte fundamentalisterna. Det torde finnas större möjlighet att få närmare kontakt med buddhisterna om de inte bara var så splittrade inbördes. ”En del av buddhismen är erkänd av regeringen, den andra delen är inte det, och detta försätter oss i ett dilemma: om katolska kyrkan skulle bli vänskapligt sinnad till den ena sidan, så skulle den andra sidan säga att vi bara vill stå på god fot med regeringen. Å andra sidan, om vi kommer på alltför god fot med den sidan som inte har regeringens godkännande, så kunde vi bli anklagade för att delta i en antikommunistisk sammansvärjning. Situationen är alltså ytterst delikat.” På gräsrotsnivå kan ett visst mått av samarbete dock äga rum, exempelvis för att nå ut med hjälp till de fattiga på landsbygden.

Narkotikahandel och narkotikamissbruk har skapat stora problem för de religiösa grupperna men också för staten. ”Vietnam ligger nära ’Den gyllene triangeln’, bestående av Burma, Laos och Thailand”, konstaterar fader Doan, och som en följd av detta kommer narkotika, särskilt heroin, i avsevärda mängder in i Vietnam från dessa länder. Aids och narkotikahandeln har i tilltagande grad knutits samman med ekonomin. Fastän olika former av industriell utveckling har ägt rum i de stora städerna så är ändå Vietnam fortfarande ett agrarland. På grund av att priset fallit på två av landets viktigaste exportprodukter, kaffe och ris, har lantbefolkningen sjunkit allt djupare ner i fattigdom. ”Vietnam är en av de största producenterna av ris i världen och beträffande kaffe är det bara Brasilien som överträffar oss.” De allt lägre priserna på jordbruksprodukter har inneburit att alltfler männi-skor överger landsbygden och flyttar in till städerna för att söka arbete. Men det finns inte tillräckligt mycket arbete för dem och fastän somliga försöker överleva som gatuförsäljare så blir andra infångade av narkotikahandeln. Unga kvinnor löper särskilt stor risk att bli indragna i prostitution som ett sätt att överleva – och detta har i sin tur påskyndat spridningen av hiv och aids.

Beträffande kommunistpartiet konstaterar fader Doan att dess största bekymmer är att behålla makten. Minnen av Solidaritetsrörelsen i Polen under början av 1980-talet plågar kommunistregeringen, eftersom den fruktar en liknande hotfull utveckling i Vietnam. Men en förändring är inte desto mindre på gång ”och den är oåterkallelig”. Några av påtryckningarna för att få förändringar till stånd har kommit utifrån, tack vare genomslagskraften i globaliseringen. Andra initieras emellertid inifrån. Han ger exempel på det växande antalet unga människor som studerar utomlands. De tillåts nu att bedriva sina studier i andra länder – Frankrike, Tyskland, USA – ”alla de kapitalistiska länderna”. ”Det är till och med så att medlemmar av kommunistpartiet sänder sina barn utomlands för studier, och när de en gång återvänder så kommer de att inifrån öka pressen för att uppnå förändringar.”

Katolska kyrkan har också påverkats av denna ganska nya policy från regeringens sida att tillåta medborgarna att studera utanför landets gränser. Faktum är att några av de yngre biskoparna har studerat i länder i väst, och fader Doan nämner att exempelvis två präster som nyligen blivit biskopar tidigare har bedrivit högre teologiska studier i Frankrike. De två nya biskopar som regeringen i höstas accepterade har också studerat i Frankrike. Denna situation är ny sedan mitten på 1990-talet. De vietnamesiska prästernas studier i Frankrike bekostas huvudsakligen av Missions Étrangers de Paris, en missionsorden som koncentrerar sin verksamhet till Asien och Afrika. Tack vare denna grupp kan mellan 20 och 30 präster fortlöpande fullfölja sina studier av olika slag i Paris. En av anledningarna till fader Doans eget besök i USA – i hans egenskap av regional superior för jesuiterna i Vietnam – är i själva verket att besöka vietnamesiska jesuiter, studenter och präster, som studerar i USA och Kanada.

När det gäller fader Doan själv och regeringens syn på honom, så har den också ändrats. När han arresterades och sattes i fängelse år 1981 ”ansåg de att jag var farlig, eftersom jag hade samarbetat med biskoparna, när de skrev sitt första herdabrev och försökte där tillämpa lärdomarna från Andra Vatikankonciliet, särskilt konciliets dokument om kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes. Men i själva verket försökte biskoparna bara hjälpa till i återuppbyggnaden av landet efter så många års krig. Nu inser regeringen att inga omstörtande planer ligger bakom mitt samarbete med biskoparna och därför har de kommunistiska koryféer-na kommit att acceptera mig.” I sanning en positiv förändring. Han fortsätter att se tillbaka på sina nio år i fängelser och arbetsläger som en nådens tid, inte minst eftersom han kunde tjäna sina medfångar. I hemlighet firade han mässan för dem som var katoliker; och i arbetslägret fann han på möjligheter att förmedla medicinsk hjälp åt fångar som led av tuberkulos. ”Dessa år var en betydelsefull apostolisk period”, hävdar han. Ännu en ny apostolisk period är nu på god väg.

Översättning: Elisabeth Stenborg