Kierkegaard à la Garff

Den välkände och numera till ett stort antal språk översatte kristne författaren och filosofen Søren Kierkegaard (1813–1855) har åter kommit i blickfånget genom en ny biografi som kom ut i Danmark strax efter millennieskiftet. Nära 150 år efter Kierkegaards död skriver landsmannen Joakim Garff ett omfattande verk över den man som kommit att bli berömd långt utanför det lilla landets gränser och som har gett Danmark en säkrad plats i filosofihistorien. Boken, Søren Aabye Kierkegaard – en biografi, har för någon månad sedan också kommit ut i svensk översättning av Hans Dalén och är därför tillgänglig för hågade läsare. Garff som bland annat är lektor på Søren Kierkegaards forskningscenter har gett sig i kast med den utomordentligt komplicerade uppgiften att presentera en levnadsbeskrivning av en man vars väsen är så paradoxalt som det bara är möjligt. Sanningshalten vad gäller denna självpåtagna uppgift kan därför svårligen bedömas. Utmaningen i sig är dock av en sådan potens att den nästan överträffar vad som mänskligt sett kan anses ligga inom rimlighetens gräns.

Den som bestämmer sig för att ta del av innehållet i nämnda biografiska skrift får bereda sig på att bli sittande en god stund. Boken är till sitt format överväldigande och med tanke på att vikten uppgår till närmare 1,5 kg bör man nog avråda från att inta den som kvällslektyr i liggande ställning. Med sina 700 sidor kräver boken av läsaren en hel del disciplin. I Kierkegaardkretsar torde detta myller av sidor ha väckt förvåning då man ofta hävdat att en beskrivning av yttre händelser i Kierkegaards liv med lätthet får plats på en halv A4-sida.

Garff redovisar redan i inledningen sitt sätt att tackla problemet när det gäller Kierkegaards väsen. Garff menar sig inte bara vilja utveckla de stora berättelserna i Kierkegaards liv utan framför allt koncentrera sig på ”sprickorna i den geniala graniten, galenskapen under ytan, intensiteten, skrivorgiens omkostnader”. Garff vill penetrera vad han beskriver som ”komplexet Kierkegaard”. För att lyckas med detta företag menar Garff att det är nödvändigt att bortse från Kierkegaard som ”hiin Enkelte” (den enskilde) för att istället sätta in honom i de sammanhang och de relationer han en gång var en del av. Samtidigt varnar Garff, med referens till Kierkegaards sekreterare Israel Levin, för ambitionen att vilja skriva en biografi över en man vars liv var så fullt av motsättningar och vars sätt att resonera var sjudubbel reflektion. Levin uppges vara högst misstrogen mot alla biografiska försök och menade att den som gör dylika försök skall ta sig i akt så att han inte bränner sig.

Man kan därför med en hel del förundran men kanske också med viss ironi se på Garffs företag att skriva en biografi över denne övermåttan komplicerade personlighet. Vill man ta lärdom från Kierkegaards eget författarskap kan man i dennes avhandling Om begreppet ironi ta del av mödorna med den hart när omöjliga uppgiften att tro sig kunna göra en bestämd beskrivning av en enskild person. Kierkegaard belyser det orimliga i detta anspråk med en för honom karaktäristisk ironisk fyndighet genom den talande bilden ”at afbilde en Nisse med den Hat, der gjør ham usynlig.” Det absurda framstår på ett dialektiskt sätt med all önskvärd tydlighet då man betänker situationen. Antingen kan man besluta sig för att avlägsna hatten och får då visserligen tillgång till Nisse men på bekostnad av den hatt som gör Nisse till just denna speciella Nisse. Eller också tecknar man Nisse med hatten och har på det sättet blivit av med både Nisse och hans hatt, eftersom hatten gjort Nisse osynlig. Ingen av ståndpunkterna är dock möjlig att isolera. Nisse är inte Nisse utan sin hatt och hatten behöver en nisse för att verka som den hatt den är avsedd för.

Trots den, åtminstone för de kierkegaardianskt skolade läsarna, uppenbara biografiska svårigheten är det utom allt tvivel en välskriven berättelse. Garff har noggrant och systematiskt samlat ett stort källmaterial i form av brev, journaler, dokument, dagböcker och naturligtvis hela den omfattande litteraturen. Det är med en enorm mängd material som Garff närmar sig vad han kallar ”komplexet Kierkegaard”. Kierkegaard belyses således från olika håll, dels av de närmast anhöriga, dels av de kulturpersonligheter, som han i olika sammanhang umgicks med, och sist men inte minst genom den svårtolkade förlovningshistoria vars egendomliga upplösning sätter myror i huvudet på forskare i allmänhet och på Garff i synnerhet. Garff försöker därmed förverkliga sin tanke att sätta in Kierkegaard i det sammanhang av personliga relationer som denne en gång levde i och som på olika sätt fick sina konsekvenser för hans utveckling.

Kierkegaards förhållande till fadern har fått en framskjuten plats i framställningen. Faderns tungsinne och excentriska väsen har kommit att bli en klassisk förklaring till att Kierkegaards liv blev så överspänt, svårmodigt och melankoliskt – även Garff har denna uppfattning. Garff beskriver Kierkegaard som ständigt i färd med att uppsöka olyckor för att nära sitt skrivande; han var dessutom oförklarligt ointresserad av att vårda sitt välmående. En för många välbekant scen, som ingår i Kierkegaards författarskap och som allmänt bedöms vara självbiografisk, beskriver hur fadern istället för att ge sonen lov att gå ut som kompensation föreslår en promenad fram och tillbaka på golvet i den stora matsalen. Hand i hand går de, far och son, ut i fantasins värld där sonen ges fullständig frihet att bestämma vart de skall gå. Fadern beskriver allt de ser och de hälsar på alla de möter. Plötsligt skramlar en vagn förbi och överröstar fadern och gatuförsäljarnas varor ter sig mera lockande än någonsin. Historien som i förstone kan verka bisarr har för sonen många fördelar. Sonen blir aldrig avvisad, fadern aldrig störd av verkliga möten som riskerar att avleda hans uppmärksamhet från deras gemensamma promenad. Om historien är sann finns det naturligtvis en mängd möjliga tolkningar och det har gjorts nitiska försök att förstå huruvida och på vilket sätt detta kan ge framtida effekter för en människas liv. Också Garff brottas med att försöka förstå hur alla dessa möjliga faktorer kan förklara Kierkegaards liv och genialitet.

Hur mycket och på vilket sätt det nära och komplicerade förhållandet till fadern kommit att prägla Kierkegaards liv härom tvistar de lärde. Däremot är det näppeligen någon som betvivlar att det på ett eller annat sätt har haft verkningar. Kanske Garff överdriver dess betydelse, kanske Garff underdriver. Exakt var på skalan Garff intar sin position, och varför, är mycket svårt att som läsare rättvist bedöma. Garffs antydningar speglar dock en stor portion misstro mot fadern. Garff är övertygad om faderns negativa inflytande på Kierkegaards själstillstånd.

Om Kierkegaards barndom visar sig svårgripbar för en levnadstecknare, hur svårt är det då inte att ge sig i kast med och på ett rättvisande sätt skildra Kierkegaards kyrkostrid. Garff har uppenbara problem att ta till sig de fruktansvärda angrepp på kyrkans män som Kierkegaard levererar till allmänhetens beskådan i den lilla tidskriften Øieblikket. Kierkegaard skräder inte orden då han utmålar ”Prästen – denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!” Kierkegaard vill inte uppfordra någon enda att utträda ur kyrkan men han vill varna envar att hålla sig på behörigt avstånd från prästerna. I denna stund, skriver Garff, träder Kierkegaards karaktär klart fram och han lägger bort alla indirekta meddelelseformer för att istället leva ut sin innerlighet. Med all den kraft han mäktar ber han alla att besinna vad kristendomen innebär. Vad den fordrar av en människa, vilka offer den kräver. Garff fortsätter med att skildra innehållet i det nionde numret av Øieblikket. Här gör Kierkegaard en jämförelse mellan prästen och människoätaren. Båda livnär de sig på andra människor men med den skillnaden att prästen är en bildad man, kannibalen en vilde. Kannibalen ger sig inte ut för att vara annat än kannibal – han äter sina fiender. Annorlunda är det med prästen. Prästen ger sig ut för att vara de härligas vän, han skildrar de härligas lidanden, men han sluter sina öron för de härligas rop: följ mig efter, följ mig efter.

Garff presenterar en hel del av innehållet i de olika numren av Øieblikket och sticker inte under stol med att han tycker att Kierkegaard här går för långt. Kierkegaard beskrivs som agiterande, vilt överdriven och genuint vulgär. Misstanken att det bisarra sceneriet kommer sig av neuroser, personliga aggressioner och hämndbegär visar också på en högst personlig tolkning från Garffs sida. Kierkegaards beslut att gå till direkt angrepp mot den danska statskyrkan, som han ansåg hade nått ett nivelleringens bottenläge, kan man ha många olika uppfattningar om. Dock bör Garff kanske vara lite försiktig då han förkastar den kritik som Kierkegaard riktade mot det prästerliga etablissemanget. Även i vårt land har grov kritik, som visat sig berättigad, anförts mot prästerskapet. Hedeniusdebatten väckte många upprörda känslor då den blossade som värst under femtiotalet. Prästerna försökte förgäves värja sig mot den svidande kritik som då avlossades från rent profant håll – kritik i redlig, ärlig och sann anda. Kierkegaard och Hedenius kan inte sägas kämpa på samma planhalva men riktningen går inte att ta miste på. Både Kierkegaards och Hedenius´ mål var intellektuell redlighet, vilande på den subjektrelaterade övertygelsen som fundament för tilltron till ett yttre objekt. Hedeniusdebatten har i dagarna fått vind i seglen genom ny litteratur i ämnet och en uppmärksammad kulturdebatt. Frågan är om Garffs biografi om Kierkegaards liv har en chans att ge liknande eko i den allmänna debatten.

Avslutningsvis kan man konstatera att Garff med stor energi har gripit sig an verket att i sin biografi om Søren Aabye Kierkegaard försöka förmedla en bild av det undersökta föremålet. Frågan är emellertid om det verkligen är Kierkegaard som varit undersökningens föremål eller om det bara varit ”en nisse”. En nisse som med stor möda lagts under luppen men vars huvudbonad gör det lönlöst att söka fokusera något verkligt då hatten osynliggör det som är ämnat att undersökas. Detta innebär att objektet blir ogripbart just i den stund fixeringen utförs. Dock kan det vara möjligt att reflexen från luppens lins kastar tillbaka bilden på den som blickar ner i glaset. I och med det blir den undersökande ett offer för sin egen undersökning och avslöjar därmed mer av sin egen natur än den han ämnade undersöka. Kort sagt vad Garff ser i luppen kanske inte är Kierkegaard utan sin egen spegelbild. Vad som är med sanningen överensstämmande torde inte vara möjligt att avgöra. Därom kan det tvistas i det oändliga bland historiker, ’biografister’ och andra hugade spekulanter.