K.G. Hammars teologiska grundsyn

”Sanningen äga vi endast i den mån vi söka den.” Dessa ord av Natanael Beskow står som motto i K.G. Hammars doktorsavhandling från 1972, Liberalteologi och kyrkopolitik. Kretsen kring Kristendomen och vår tid 1906–1920. Valet av motto visar en öppen och tilltalande inställning till sanningsfrågan. Det är dock ett rimligt antagande att huvudaktörer-na vid disputationen utgick från att man kunde tala om sant och falskt åtminstone i avhandlingen. Författaren och opponenten satt inte endast och utbytte bilder av sekelskiftets liberalteologi med varandra under disputationen. Här var en bok och här skedde ett försvar av boken som skulle antingen godkännas eller underkännas. Avhandlingen blev godkänd och författaren fick en välförtjänt docentur i kyrkohistoria.

Det hör till historien att de omskrivna liberalteologerna i Lund var så lagom toleranta när någon vågade tycka annorlunda än de själva. Ett särskilt hat ägnades ”den romerska faran” och ”kryptokatolikerna” i Svenska kyrkan vilka sågs som trojanska hästar. Som så ofta gick programmatisk liberalism och faktisk intolerans utmärkt hand i hand. Och den prästkandidat som inför ärkebiskop Hammar uttrycker viss tvekan inför 1958 års ämbetsreform möts kanske inte enbart av en poetisk förståelse.

Hammar har varit trogen sitt program från 1972. Han säger sig aldrig äga sanningen, men han är villig att söka den med andra. Detta gäller religionen, i politiken däremot är han benägen till mera säkra omdömen. Det ligger en märklig motsättning i att den som är en kyrkas främste företrädare är mycket mera osäker på sitt eget gebit än på ett annat. Den siste av hans företrädare som satt i riksdagen och spelade en aktiv politisk roll var Anton Niklas Sundberg i slutet av 1800-talet. Är det hans roll Hammar vill ta på sig? Men Sundberg visste mycket väl besked också inom teologin.

Nej, politiker vill nog Hammar inte bli. Problemet är att han inte heller tycks vilja vara teolog och då är det svårt att inse vad han skall vara bra till. Förvisso behöver också kyrkan duktiga administratörer, men den moderna ledarrollen medger knappast en ärkebiskop som endast sitter vid sammanträdesbordet – och det med rätta.

Hammar vill ha rymd kring Jesus. Han kritiserar det av Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin utsända manifestet för att ha en alltför färdig och avslutad bild av Gud och Jesus. Han menar att den historiska synen på dogmats framväxt leder till en i någon mening relativiserande syn på t.ex. jungfrufödelsen och miraklen i Nya testamentet. Om inte jungfrufödelsen är förankrad i samtliga de äldsta skikten i Nya testamentet är den inte förpliktande för oss, tycks tanken vara. ”När evangelierna berättar om Jesu under och tecken litar vi på att de verkligen ägt rum.” Dessa ord i manifestet väcker ärkebiskopens misshag. Att en föreståndare för Filadelfiaförsamlingen kan skriva så är naturligt, men en katolsk biskop borde veta bättre. Läs på i Verbum Dei, blir förmaningen.

Konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen är förvisso alltid värd ett studium, men måste givetvis ses i det sammanhang som inte bara Vaticanum II utan alla uttalanden av kyrkans läroämbete utgör. I Verbum Dei står även följande att läsa: ”Då nu allt det som de inspirerade författarna eller de heliga författarna utsäger bör gälla som sagt av den heliga Anden, måste vi bekänna att Skriftens böcker fast, troget och utan villfarelse lär den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville låta nedteckna i den heliga Skriften.” Givetvis är ”för vår frälsnings skull” här av vikt, men det som har att göra med Jesu inträde i vår tillvaro får sägas ha en viss betydelse för vår frälsning.

Ärkebiskopen tangerar något avgörande när han säger att allt historiskt bär på en osäkerhet. Detta är vad som brukar kallas Lessings tes: eviga sanningar kan inte grundas på tillfälliga händelser i historien. Av detta drar Hammar den slutsatsen att de trossatser som grundas på historiska händelser därmed blir osäkra och relativa. Man kan också erkänna att kristendomen faktiskt är en historiskt sårbar religion. Så resonerar Paulus i 1 Ko-rinthierbrevets femtonde kapitel: om Kristus inte har uppstått så är vår tro meningslös. En kristendom som ger upp kopplingen till vissa historiska händelser reduceras till en filosofi.

Men kanske Hammar inte vill gå så långt. Kanske han inte accepterar Lessings tes fullt ut. Talet om myter och mystik har ersatts av poesi. Återigen en tilltalande öppenhet och ödmjukhet från en ledande kyrkoman. Vem ser inte något värdefullt i poesi, vem vill inte hålla med om ett poetiskt förhållningssätt som gör bibeln till något mer än bara prosaiska utsagor? Det finns rymd i all äkta poesi. Tidigt insåg kyrkan detta. Kyrkofadern Efraim i Syrien på 300-talet var den förste att framställa den kristna tron nästan uteslutande i form av diktning – men få om ens någon har varit så på sin vakt mot villoläror som han! Dikt är inget nebulöst och oklart. Lundensaren Hammar kan tänka på Tegnérs ord om diktens kristallklara tydlighet och en annan lundensare, filosofen Hans Larsson, gav ut ett klassiskt arbete med titeln Poesiens logik (1899).

Även den klara och tydliga poesin röjer dock ett annat förhållningssätt än det som dogmerna ger uttryck för. En botanikprofessor på 1800-talet, C. A. Agardh, skriver i ett brev till Tegnér: ”Kristendomen är endast moralitetens poesi, och de dogmer som biskoparna anse för det viktigaste är inget annat än troper och figurer i det stora poemet.” (Det skall erkännas att Agardh ändrade sig när han själv blivit biskop i Karlstad.) Dogmerna som kamouflerad poesi: så långt vill kanske inte Hammar gå. Men vad är det han vill säga? Att kristen tro kan uttryckas med hjälp av poesi är en självklarhet, men om trosutsagorna inte enbart skall reduceras till poesi måste de ha en viss objektiv fasthet.

Det är svårt att komma från att Hammar här står med ett tredubbelt arv. Den lundensiska liberalteologin från omkring 1900 har redan nämnts. Hammar bär också på ett starkt pietistiskt arv från familjen. Där brukar man inte ifrågasätta, än mindre förneka dogmer, men de blir i viss mån relativiserade genom att frågan ställs: vilken pastoral betydelse har dessa dogmer? Är det för själens frälsning nödvändigt att känna till dem? Svaret blir i allmänhet nej.

Det tredje arvet är också från 1800-talet. Hos oss är Viktor Rydberg den främste företrädaren. Rydberg kunde visa sig förbluffande generös gentemot den kyrkliga traditionen. Tänk på att skurken i Den siste Athenaren, biskop Petros, är arian, medan kyrkofadern Athanasios av Alexandria, dogmats store förkämpe, skildras genomgående positivt! Men värdet av den kyrkliga läroutvecklingen måste begränsas till det subjektiva planet. Så snart en dogmatisering inträder sker ett syndafall: kyrkan uppträder med maktanspråk och sanningen absolutifieras. Det är inte svårt att känna igen Hammars obehag inför dogmatiseringen hos Viktor Rydberg. Gärna dogmer, men endast som personliga åsikter! De får hävda sig bäst de kan på den fria åsiktsbildningens marknad. Några överlever kanske.

Att rymden kring Jesus skulle kunna bestå, rent av bevaras med hjälp av dogmer, det är för Hammar en omöjlig tanke. Treenighetsläran har kallats för dogmernas krona, och att denna krona skulle kunna vara en lummig och samtidigt generöst luftig trädkrona, det är tydligen en svår tanke. I Hammars teologiska arv finns många faktorer, fler än de ovan nämnda. Om vi begränsar oss till det lundensiska perspektivet är det dock påfallande att han i motsats till Gustaf Aulén och Anders Nygren inte kan se dogmerna som – åtminstone provisoriska – skydd för bibliska och äktkristna motiv. Från dem utgår endast krav och den väldiga intellektuella möda som ligger bakom deras framväxt är och förblir ett dött kapital, nerlagt i kyrkohistoriens skräpkammare.

Men säg den ärkebiskop som inte har ett mått av generositet. Hammar ser det inte som något problem att ”en del kristna” tror på jungfrufödelsen också som ett biologiskt faktum, bara de inte vill tvinga andra att tro det. Vi får tacka och ta emot. Även om det inte skulle strömma in proselyter till Svenska kyrkan som en följd av ärkebiskopens tankerymder, så har han likväl gett oss åtskilligt att tänka på.