Raimon Panikkar 1918–2010

Den katolske prästen och filosofen Raimon (Raimundo) Panikkar (f. 1918) avled den 25 augusti i den lilla byn Tavertet nära Barcelona där han har bott sedan 1987. På senare år hade han dragit sig undan rampljuset, men han framstår i dag som en av 1900-talets mest originella katolska tänkare. Han var son till en katalansk katolsk mor och en hinduisk far från Sydindien, och denna dubbla identitet kom att prägla honom hela livet. Hans religiösa tro var alltid den katolska, men kulturellt uppfattade han sig som indier, och denna inre motsättning bestämde hans forskningsinriktning och hans tänkande.

Efter skolgång i en jesuitskola studerade Panikkar filosofi vid flera universitet och teologi i Madrid. Han blev nära vän med Josemaría de Balaguer och anslöt sig till Opus Dei. Han prästvigdes 1946 och tillhörde Opus Dei i tjugo år. Efter en tid som professor i Madrid gav han sig 1953 av till Indien och studerade indisk filosofi i Mysore och Varanasi, och det lade grunden till hans engagemang för en kristen-hinduisk dialog. Under en hel del år växlade han lärosäte mellan Calcutta, Rom och Harvard, och han blev slutligen professor i Santa Barbara i Kalifornien.

den interreligiösa dialogen började ta fart efter Andra Vatikankonciliet, och Panikkar gjorde då stora insatser för att fördjupa den. Förutsättningen för denna svåra uppgift var hans omfattande kunskaper i filosofi, teologi och språk. Han läste lika obehindrat kyrkofäder på grekiska, Thomas av Aquino på latin och Indiens heliga skrifter på sanskrit. Dessutom var han väl förtrogen med senare filosofiska riktningar och hade naturvetenskapliga insikter som kom väl till pass. Han var med andra ord ett universalsnille av ett slag som inte har varit så vanligt i vår tid. Han var ytterst produktiv och har efterlämnat 40 böcker och omkring 900 tidskriftsartiklar.

Gränsöverskridande studier av detta slag blir ofta misstänkta för att leda till religionsblandning. Men detta var på inget vis Panikkars avsikt. Inte heller får man förväxla honom med dem som kallas traditionalister eller perennialister och som menar att de olika religiösa traditionerna innehåller en gemensam kärna av evig vishet (philosophia perennis) som utgör deras sanna identitet. Panikkars teologiska utgångspunkt var den katolska, och han såg på den indiska traditionen i dess helhet, inte i något positivt urval.

Bakom hans studier låg den grundläggande tanken att det i människan finns ett nedlagt gudsmedvetande som beror på att hon är skapad till Guds avbild. Han gör där en tydlig skillnad mellan Gud själv och våra gudsbilder eller gudsbegrepp. Gud är på inget vis formad av oss utan en transcendent verklighet som vi kan uppleva. Vi uttrycker detta i ord, men språket är format av vår kultur och kan därför bara styckevis återge verkligheten. Den gudomliga verkligheten ligger bortom språkets möjligheter – här närmar sig Panikkar östkyrkans apofatiska teologi. Gud är för oss inte i första hand ett ämne för spekulation utan en erfarenhet som inbegriper vår erfarenhet av oss själva och av den tillvaro vi lever i. Utifrån denna grundåskådning såg Panikkar en möjlighet att förstå andra gudsbilder än den kristna, och då särskilt den indiska filosofins. I sin bok The Unknown Christ of Hinduism menade han till och med att Kristus som ”den genom vilken allt blivit till” inte är något främmande för indisk gudserfarenhet, fastän den ur kristen synpunkt är bristfällig.

på sätt och vis var Raimundo Panikkar en typisk 1900-talstänkare. Det var en tid när den interreligiösa dialogen kunde föras mellan olika parter på ett intellektuellt och emotionellt avslappnat sätt, och en ömsesidig förståelse var samtalets mål. Sedan dess har vi fått ett nytt scenario, där förhållandena mellan de stora religionerna ingalunda präglas av positivt intresse utan snarare av oförståelse, rivalitet och konflikter, med en politisering som ofta tar sig våldsamma uttryck. Motsättningen mellan judar och muslimer i Mellanöstern tycks ha smittat av sig i allt större skala. Muslimer står mot kristna, hinduer mot kristna, muslimer mot hinduer. Det civiliserade religionssamtalet, med sina traditioner ända från medeltiden, har allt svårare att göra sig hört och bli meningsfullt i allt detta buller. Snarare är det konfliktforskningen som har fått ta initiativet till att söka lösa de problem som oupphörligen visar sig.

Det är bara att hoppas på en situation då de upprörda känslorna och aggressionerna på nytt kan lägga sig och man återigen kan tala om Gud på ett sätt som anstår honom. Som Panikkar har sagt är stillhet den första förutsättningen för att ett samtal om Gud skall ha någon djupare mening.

Per Beskow är docent i religionshistoria, Visby.