Påven i Storbritannien

Påven Benedictus XVI:s besök i Storbritannien den 16–19 september blev en viktig händelse som kommer att sätta spår i landets förhållande till den katolska kyrkan. Man kan inte förneka att motdemonstrationer förekom under påvebesöket. Så till exempel samlades på lördagen c:a 9 000 personer för att lyssna på den stridbare ateisten Richard Dawkins förkunnelse. På grund av de uppdagade pedofilskandalerna i den katolska kyrkan föregicks påvebesöket av en viss oro. Denna oro visade sig i stort sett vara oberättigad. Påven hade för många varit mer ett begrepp än en levande männi¬ska, och Benedictus personliga framträdande i olika sammanhang möttes nu med en ibland förvånad sympati och värme, något som de brittiska medierna vittnade om.

Påvens resa gick först till Skottland där han träffade drottning Elizabeth II i Holyrood Palace och firade en utomhusmässa i Glasgow inför 70 000 deltagare. Följande dag var han i London, den politiskt viktigaste delen av besöket, och inledde dagen med att tala till 3 000 katolska collegestudenter i Twickenham. Han sade där bland annat: ”Vi lever i en kändiskultur, och unga människor blir ofta uppmuntrade till att forma sig själva efter figurer från sportens och underhållningens värld. Jag vill ställa denna fråga till er: ’Vilka värden är det som ni ser hos andra som ni helst skulle vilja ha själva? Vilket slags person skulle ni verkligen vilja vara?’ När jag uppmanar er att bli helgon ber jag er inte att vara nöjda med det näst bästa. Jag ber er att inte söka ett begränsat mål och bortse från alla andra. Nyckeln till det är mycket enkel: sann lycka finner vi hos Gud. Vi behöver modet att sätta vårt djupaste hopp enbart till Gud, inte till pengar, karriär och världslig framgång eller till våra relationer till andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredsställa de djupaste behoven i våra hjärtan.”

detta var det första statsbesöket någonsin av en påve i Storbritannien, och Benedictus möte med ledande politiker underströk vikten av att lyssna till den katolska kyrkans röst i samhällsfrågor. Det framgick tydligast vid hans framträdande inför politikerna i den symboliskt mättade Westmins¬ter Hall, den äldsta bevarade parlaments- och domstolsbyggnaden i världen. Här inträffade en gång några av de händelser som ledde till det definitiva brottet mellan England och påvestolen, bland annat dödsdomen över S:t Thomas More då han vägrade att avlägga den ed till kungen som skulle ge denne den högsta makten över kyrkan. Att en påve skulle tala just i Westminster Hall har väl tidigare varit otänkbart. Bland åhörarna såg man Gordon Brown och Tony Blair, John Major och Margaret Thatcher. David Cameron kunde inte närvara eftersom han deltog i sin fars begravning, men påven träffade honom senare för ett samtal.

I sitt tal betonade påven vikten av en etisk värdegrund för politiska beslut och framhöll att uppenbarelsen och förnuftet inte motsäger varandra. Han sade bland annat: ”Religionen är inte ett problem för lagstiftare att lösa. I ljuset av detta kan jag bara uttrycka min oro för den växande marginaliseringen av religionen och särskilt av kristendomen … Det finns de som förespråkar att religionens röst skall tystas eller åtminstone förpassas till den rent privata sfären.”

Tidigare på dagen hade påven besökt den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams i hans residens Lambeth Palace. De möttes ännu en gång vid en evensong i Westminster Abbey i närvaro av representanter för olika kyrkosamfund i Storbritannien. Dame Mary Tanner, ordförande i Kyrkornas Världsråd, och Church of Scotlands moderator John Christie läste de båda bibelläsningarna. Williams och påven utväxlade tal i en vänskaplig ton, men man kunde urskilja vissa skillnader i deras perspektiv. Williams talade om de båda kyrkornas gemensamma rötter, medan påven vid två tillfällen framhöll sin ställning som Petrus efterträdare och som ytterst ansvarig för kyrkans enhet, och han betonade att sanningen är enhetens förutsättning.

påvens predikan vid högmässan i Westminster Cathedral den 18 september var det som medierna mest uppmärksammade. Han nämnde pedofilskandalerna, kallade dem för en perversitet och förklarade att sådant aldrig mer får hända. På eftermiddagen mötte han också offer för sexuella övergrepp och bad tillsammans med dem. Han försäkrade dem om att kyrkan ”fortsätter att vidta effektiva åtgärder för att skydda unga människor, och att den gör allt som är i dess makt för att undersöka anklagelser, samarbeta med civila myndigheter och dra präster och ordensfolk inför rätta, när de anklagas för dessa oerhörda brott.” Sådant har han ju tidigare sagt, till och med i början av detta besök, men det fanns en utbredd föreställning att han inte skulle ta offren på allvar. Tillsammans med hans övriga framträdanden spelade det en viktig roll då medieopinionen så starkt svängde till hans förmån.

På kvällen hölls en vigilia i Hyde Park med omkring 80 000 deltagare, där påven i sin predikan bland annat anspelade på katolikernas hårda villkor i England under gångna århundraden: ”Det eukaristiska offrets verklighet har alltid stått i den katols¬ka trons centrum. När det ifrågasattes på 1500-talet blev det högtidligt bekräftat vid konciliet i Trient mot bakgrund av vår rättfärdiggörelse i Kristus. Här i England fanns det, som vi vet, många som ståndaktigt försvarade mässan, ofta till ett högt pris, och gav upphov till den tillbedjan av den allraheligaste eukaristin som sedan har varit ett kännemärke för den katolska tron i dessa länder.”

på den sista dagen, som var en söndag, var påven i Birmingham och firade en utomhusmässa där han saligförklarade kardinal John Henry Newman. Vad som gjorde intryck på brittiska medier var hans påpekande att denna dag firades sjuttioårsminnet av slaget om England, och han hyllade de engelska män och kvinnor som hade stått emot nazismens ”onda ideologi”. Han sade: ”För mig som har levat och lidit under de mörka dagarna av nazistiskt styre i Tyskland är det djupt gripande att vara här med er vid detta tillfälle och påminna mig hur många av era landsmän som offrade sina liv och tappert stod emot denna onda ideologis krafter … Mina tankar går särskilt till Coventry här i vår närhet som undergick ett så svårt bombanfall med så många dödsoffer i november 1940.” Att den tyske påven på detta sätt solidariserade sig med det engelska folket var också något som påverkade bilden av honom.

I sin predikan satte påven in Newman i raden av brittiska lärda från S:t Beda Venerabilis till den salige Duns Scotus, och han lovordade ”värmen och mänskligheten” i Newmans verksamhet som präst. Han framhöll Newmans ”omsorg om folket i Birmingham … hur han besökte de sjuka och fattiga, tröstade sörjande och hade omvårdnad om dem som satt i fängelse. ”Det är inte förvånande”, sade han, ”att så många tusen människor kantade gatorna när hans kropp fördes till sin begravningsplats några kilometer härifrån.”

Påven sade också att Newmans vision ifråga om undervisning har ”gjort så myc¬ket för att skapa det etos som är drivkraften bakom katolska skolor och college i dag”. Han citerade kardinal Newmans vädjan om att välutbildade lekmän skulle vara målet för alla lärare i religion, med bland annat följande ord: ”Jag vill ha ett folk som inte är arrogant, inte slagfärdigt, inte diskussionslystet utan består av sådana som känner till sin religion, som själva är en del av den, som vet precis var de står, som vet vad de tror och inte tror, som känner sin trosbekännelse så väl att de kan ge besked om den, som kan så mycket av sin historia att de kan försvara den.”

Efteråt besökte påven det katolska Oscott College, numera prästseminarium, och talade till biskoparna i Skottland i den sal där Newman höll sitt tal om en kommande vår i kyrkan vid den första Westminsterprovinsens första synod 1852, som blev inledningen till en helt ny period i den katolska kyrkans historia i England.

När påven tog avsked på flygplatsen i Birmingham följdes han av David Cameron som i ett tal underströk att religionen inte är ett hinder för samhället utan tvärtom är en nödvändig del av det offentliga samtalet – något som förut inte hade varit självklart.

Per Beskow är docent i religionshistoria, Visby.