Vidgade vyer

Det utökade tv-kanalutbudet, mobiltelefonin och internet har förändrat de flesta mänskliga sammanhang. Vi skaffar snabb information och nya kontakter, varor och tjänster, vi väljer våra stadigvarande informationskanaler och upprätthåller kontakter på ett helt annat sätt än tidigare. Demokratin i bemärkelsen medinflytande och valfrihet stärks tack vare dessa möjligheter som snart är i var mans och kvinnas hand. Världen har blivit både större och mindre på samma gång. Det innehåll som kan erbjudas via dessa kommunikationssystem är ofta möjligheter på gott och på ont.

Vi ser hur vårt samhälle har effektiviserats på olika sätt genom tjänster och kontaktmöjligheter på nätet. När vi skickar iväg en gymnasist till USA på ett utbytesår blir avskedet inte lika dramatiskt som för några år sedan. Mobiltelefoni och kontakt via Skype kan vara i det närmaste gratis; den utflugna skoleleven kan via sin hemsida upprätthålla kontakter med sin familj och sina gamla vänner på ett smidigt och enkelt sätt. Vi har Facebook. Skickligt och måttfullt nyttjade blir dessa kommunikationsmöjligheter på samma gång trygghets- och frihetsmöjligheter. Vi ser hur avstånd blir mindre och gränser lättare att överskrida. Den som frivilligt eller ofrivilligt lämnar sitt hemland för en ny tillvaro i ett helt annat sammanhang kan lätt behålla kontakten med sin hembygd och ursprungskultur via nyhetsförmedling, släkt och vänner. Frågan är om vi inte kommer att få en helt ny rörlighet, när nya generationer på ett självklart sätt lever med och genom de nya kommunikationsmedlen.

Som katolik tillhör man i Sverige ett minoritetssammanhang, men i världen ett av majoritetssammanhangen. Med utländska tv-kanaler och via nätet är det möjligt att få omfattande information om vad som pågår i andra delar av den världsvida katolska kyrkan. Även om den katolska kyrkan är en globalt sett stor aktör är det, mot bakgrund av att den katolska närvaron i Sverige är ganska liten, rimligt att rapporteringen inte är så detaljerad och att förståelsen för katolska ting inte alltid är så initierad.

Låt oss ta påvens kombinerade stats- och pastoralbesök i Storbritannien den 16 till 19 september som exempel. Man kunde följa detta storslagna evenemang i realtid i dess helhet exempelvis via Sky News. På den brittiska tidningen The Daily Telegraphs hemsida kunde man, förutom att läsa och höra beskrivande reportage och videosnuttar av olika slag, följa påvens besök i en kommenterad kalender minut för minut.

Vad var det då som hände? I korthet kan några hållpunkter noteras från detta ytterst mångfasetterade besök. Ett stort nummer var att besöket var historiskt i så måtto att det var det första statsbesök som en påve gjort i Storbritannien. Mötet med drottningen, regeringen och parlamentet spelade en stor roll. Besöket ägde också rum i en tid då det ekumeniska klimatet å ena sidan blivit ansträngt beroende på en rad interna beslut i den anglikanska kyrkan, bland annat rörande kvinnors tillträde till biskopsämbetet, å andra sidan blivit gynnsamt med goda personförutsättningar i och med den vänskap och teologiska frändskap som påven och ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams har. Påven mötte dessutom en rad olika slags grupper: skolbarn, ungdomar, människor på ett äldreboende, företrädare för Storbritanniens olika religioner och kristna konfessioner, de katolska biskoparna, de högsta företrädarna för den anglikanska kyrkan samt några personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp av kyrkliga företrädare. Den stora höjdpunkten blev saligförklaringen av en av den engelska kristenhetens största teologer – John Henry Newman – som ägde rum under en utomhusmässa i Birmingham som bevistades av mer än 50 000 gudstjänstfirare. Om än konvertit har Newman blivit en samlande gestalt för mycket teologiskt tänkande i den engelskspråkiga världen.

Vilka var det som påven inte mötte? Många förstås och om dem rapporterar också brittiska medier. De som inte själva ville träffa honom arrangerade protestmöten, däribland grupper av homosexuella och grupperingar som motsvarar de svenska Humanisterna. En sådan grupp hade samlats för att lyssna till ett anförande av den stridbare ateistiske biologen Richard Dawkins, som enligt rapporteringen skall ha inlett sitt anförande med orden ”Joseph Ratzinger is an enemy of humanity”. Dessutom mötte påven aldrig de för ”terrorism” misstänkta och arresterade men senare frisläppta muslimska männen.

Vad av allt detta väljer svenska medier att fokusera? De människor som påven möter? Nej, de människor som han inte möter. De protesterande står helt i fokus. I en svensk tidning skrev man att påven fick löpa gatlopp. Då menade man inte mellan de jublande massorna i Edinburgh, knappast heller ungdomarna i Hyde Park, inte heller det brittiska parlamentet, vars ovationer påven blygt försökte dämpa etc. Nej, grupperna av protesterande blir huvudpersonerna i de svenska berättelserna om påvens resa.

Svenska tidningar och deras hemsidor informerar i stort ganska litet om händelser i de religiösa sammanhangen. Det skrivs en del om religion i anslutning till existentiella frågor och vissa problem av psykologisk, social och politisk karaktär. Men om vad som händer i kyrkor och i andra religiösa sammanhang rapporteras det inte så ofta. De händelser som medierna kan göra begripliga är oftast kopplade till den svenska sekulariserade majoritetskulturens perspektiv och intresse.

Denna brist på intresse för händelserna i den religiösa sfären handlar troligen om det svenska 1900-talets undanträngande av den religiösa dimensionen av tillvaron till det personligt privata. Människor som samlas för att manifestera religiös tro och tillhörighet har i grund och botten blivit en anomali. Några tusen personer som protesterar mot påven är begripliga, medan 80 000 unga och gamla på knä tillsammans med påven inför Jesus i det allraheligaste sakramentet i Hyde Park blir genant besvärande, liksom när människomassorna skanderar ”We love you, pope Benedict”.

Vad kan enskilda katoliker och grupper av katoliker göra i detta läge? För det första kan och bör var och en informera sig via de goda möjligheter som numera finns samt söka information om tron och manifestationer av tron från tillförlitliga källor.

För det andra kan man informera svenska medier om de felaktigheter och brister som finns i rapporteringen om katolska kyrkan. Som prenumeranter på tidningar av olika slag kan man framställa helt legitima önskemål om rapporteringens utformning. Tack vare de nya kommunikationsmedlen finns bättre möjligheter än någonsin att se till att informationen om den katolska kyrkan i Sverige blir allsidig – dvs. kritisk, neutralt informerande och positiv. Att göra detta är en viktig uppgift så att kyrkan blir bättre framställd och mer tilltalande.

Kjell Blückert docent i kyrkovetenskap och verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.