Finlands nationalhelgon under luppen

S:t Henrik är Finlands nationalhelgon och var vördad i hela det svenska riket under medeltiden. Ofta finner vi honom återgiven i kyrkokonsten. Såsom hans historia berättas var han en engelsman som kom till Sverige och blev biskop i Uppsala. Han följde med Erik den helige på dennes korståg till Finland och stannade sedan kvar där för att missionera. Men detta fick ett snart slut då han mördades av en man som han hade ålagt kyrkotukt, och hans reliker fördes med tiden till Åbo domkyrka. Men denna historia bygger på en mycket bräcklig grund, i själva verket på endast två källor. Den ena är den latinska S:t Henrikslegenden från 1200-talets slut, som hade sin plats i liturgin, och den andra det folkliga ”Kvädet om biskop Henriks bane”, Piispa Henrikin surmavirsi, som inte upptecknades förrän under 1600-talet. Ingendera kan räknas som en tillförlitlig historisk källa. Åbo biskopskrönika från 1300-talet anger att Henrik blev biskop i Uppsala 1148, och att han anlände till Finland med kung Erik 1150. Samma uppgifter återkommer i senare verk.

S:t Henrikslegenden har nu utsatts för en vetenskaplig undersökning av docent Tuomas Heikkilä, som med stor noggrannhet har gått igenom alla kända handskrifter med texten. Den publicerades först på finska 2005 och har nu utkommit i svensk översättning i en vackert illustrerad volym. Förutom en utförlig redogörelse för legenden om S:t Henrik och hans kult innehåller boken legendens latinska text med svensk översättning, en utförlig beskrivning av de olika handskrifterna och ett stemma som återger legendens sannolika utvecklings- och kopieringshistoria.

Vad är då den historiska verkligheten bakom S:t Henrikslegenden? Heikkilä går igenom frågan bit för bit och visar hur svåråtkomlig den är. S:t Henriks Legenda nova från 1400-talet uppger att han kom till Sverige med den påvlige legaten Nicolaus Breakspear, det vill säga 1153. Detta är i sig självt inte orimligt, för missionsbiskopar var vanliga i de nya länder som nåddes av kristendomen, men Henrik finns inte omtalad i svenska källor som biskop i Uppsala. Det heter i Legenda nova att han var biskop i Uppsala i två år, vilket skulle innebära att korståget ägde rum 1155. De forskare som tar korståget för en historisk händelse brukar datera det några år senare, men det finns anledning att helt betvivla dess historicitet. Vid denna tid fanns redan en kristen befolkning i sydöstra Finland, något som gör ett korståg omotiverat. Hade tåget kanske som syfte att organisera de kyrkliga förhållandena i Finland, och var detta Henriks uppgift? Inga medeltida källor framställer Henrik som regional biskop i Finland, och inga svenska dokument från 1100-talet nämner någon biskop i Finland. En genomförd kyrkoorganisation i Finland kan inte beläggas före 1200-talet, och de tidigare förhållandena var förmodligen rätt kaotiska. Inget av detta ger direkt anledning att förneka Henriks historiska existens, men källmaterialet är verkligen i högsta grad otillfredsställande.

Andra oklarheter gäller S:t Henriks martyrium och hans reliker. Legenden berättar att han blev mördad, men den kända historien att mördaren var bonden Lalli som han gästade finns inte bevarad i någon skriftlig tradition – den kommer uteslutande från det muntliga kvädet Surmavirsi. Flera källor anger att han först var begravd i Nousis kyrka, norr om Åbo, och att relikerna först senare överfördes till Åbo. Det antas att Nousis har varit Finlands första biskopssäte, fastän detta inte säkert kan beläggas. Enligt traditionell uppfattning flyttades biskopssätet efter 1229 till Räntämäki vid Aura å, och i slutet av århundradet till Åbo, där det fick sin plats i den nya domkyrkan. Den var från början en Mariakyrka, och först i ett avlatsbrev från 1296 omtalas S:t Henrik som kyrkans skyddspatron, varför relikerna antagligen har förts dit detta år eller något senare.

Innebär detta att Henriks reliker har förts samma väg, från Nousis till Räntämäki och sedan till Åbo? Det förefaller sannolikt, fastän en del av relikerna tycks ha blivit kvar i Nousis. På 1920-talet påträffade man i Åbo domkyrka en huvudskalle och andra ben som anges vara Henriks och – på annan plats – ett skallrelikvarium av rött siden med bland annat ett käkben. Också dessa är omdiskuterade. Framför allt är det en vanlig uppfattning att käkbenet kommer från Erik den helige; bland dennes reliker i Uppsala domkyrka saknas just käkbenet. Detta förblir dock hypotetiskt.

Hur det än förhåller sig med allt detta hade kulten av S:t Henrik en dominerande ställning i Åbo stift omkring sekelskiftet 1300 och fick en utarbetad liturgi för helgonets båda festdagar, hans dödsdag den 20 januari och translationsdagen den 18 juni. Men inte bara i Åbo stift utan också i de övriga svenska stiften fick kulten en snabb utbredning, särskilt i Uppsala ärkestift som låg närmast till. Han fick sin plats i stiftens helgonkalendrar liksom hans firningsdag, som här flyttades till den 19 januari, och hans legend lästes i tidegärden. I de uppländska kyrkorna finner man S:t Henrik återgiven i en mängd altarskåp, statyer och kalkmålningar, som man får utmärkta exempel på i bokens många illustrationer. Ibland kan attributionen vara osäker. Först under senare delen av medeltiden började man framställa S:t Henrik stående på sin mördare Lalli. Att inviga kyrkor till S:t Henrik blev däremot inte lika vanligt. Utanför Åbo stift känner vi bara till två kyrkor som har haft S:t Henrik som sin patronus: Vittinge och Österunda i Uppland. S:t Henrik har inte bara varit känd i hela riket utan också i Norge och Danmark, och det finns också enstaka spår i norra Tyskland.

Legenden om S:t Henrik utökades också med tiden med nya tillägg, framför allt berättelser om under som skett vid hans grav. En stor del av boken ägnas åt texttraditionen och dess komplicerade förgreningar. De många handskrifterna kommer huvudsakligen, men inte enbart, från Helsingfors och Uppsala. Textkritiken är utförd med stor vetenskaplig noggrannhet men är kanske av mindre intresse för den vanlige läsaren.

den viktigaste frågan återstår dock: hur trovärdiga är de båda huvudkällorna till legenden, den äldsta legenden, som hade sin plats i liturgin, och den folkliga Surmavirsi. Som nämnt blev den senare inte nedtecknad förrän på 1600-talet men är förmodligen mycket äldre. Somliga finska forskare har velat datera den mycket tidigt och har till och med ansett den vara äldre än den kyrkliga legenden, men här har andra motiv än de vetenskapliga spelat en uppenbar roll. Man har velat se den som ett tidigt exempel på finsk diktning, och bonden Lalli har fått rykte om sig att ha varit en folkhjälte som tappert stod emot kyrkans ökande makt – något som inte precis framgår av kvädet. Som Heikkilä visar är allt detta obevisbara spekulationer. Allt tyder på att den kyrkliga legenden är äldst – från slutet av 1200-talet – medan kvädets äldsta historia är höljd i dunkel.

Sankt Henrikslegenden är ett omfattande arbete kring en ganska liten kärna, och det är utan tvivel standardverket för vår kunskap om Finlands skyddshelgon. Det kan sägas att Heikkilä inte har mycket sinne för hur helgonkulten fungerade i praktiken och dess roll inom den katolska kyrkan. Man märker den protestantiske forskarens förundran över medeltidens egendomliga föreställningsvärld, men det hindrar inte att hans resultat är välgrundade och övertygande. På en punkt har jag en avvikande mening. Författaren tycks ta för givet att kyrkor och altaren som var invigda till S:t Henrik också innehöll reliker av honom. Men reliker var sällsynta dyrbarheter, och de flesta kyrkor fick nöja sig med att anta helgonets namn, vilket det än var frågan om. Man kan erinra om att många kyrkor var invigda åt S:t Olav fastän inga reliker av honom fanns i omlopp.