En lärd vän om Tolkien

Sällan har en författares verk i vår tid blivit så älskat av läsarna som Tolkiens, men som person har han snarast gjort ett undanglidande intryck. Den första postuma biografin över honom, av Humphrey Carpenter – som endast var ytligt bekant med honom – gav en känsla av att han var mycket ensam, trots alla människor han hade omkring sig.

Ett helt annat, mycket mer livsbejakande intryck ger Arne Zettersten i sin bok Tolkien – min vän Ronald och hans världar. De möttes under de sista tretton åren av Tolkiens liv, främst i samband med Zetterstens forskning i medelengelska och textutgivningen av ett manuskript till 1200-talstexten Ancrene Wisse. Mer än så, de blev uppenbart vänner.

Det framgår indirekt att det var en ovanlig glädje för Tolkien att möta någon som både var fullt insatt i hans eget forskningsområde, medelengelska dialekter, och genuint intresserad av hans berättelser om Midgård. Annars tycks ju kollegerna ha funnit de litterära mödorna udda, medan beundrarna varit mer intresserade av alvisk grammatik än av gammalengelska texter. Dessutom hade Zettersten med sin fonetiska träning inga svårigheter att följa med i Tolkiens mycket speciella sätt att tala.

Det som fascinerade den unge svensken var uppenbart Tolkiens karaktär av språkmänniska, vilket gällde både hans forskning och hans egna fantasivärldar. Ett uttryck för hans sällsynt starka känsla för språkliga möjligheter var att han obehindrat talade på gotiska, ett dött språk som för honom var fullt levande.

Zettersten börjar sin framställning med sitt eget första möte med Tolkien. Sedan skildrar han de brittiska öarnas språkliga historia – en nyttig repetition – och därefter 1960-talets ännu ganska idylliska Oxford. Av särskilt intresse är där hans förklaringar till begreppet fellowship, som ju är centralt i berättelsen och mycket mer betydelseladdat än någon svensk översättning kan förmedla. Han kommenterar skilda framställningar av inspiration till de litterära texterna men betonar hela tiden den enastående känslan för språk som utmärkte Tolkien.

Först efter detta beskriver han utförligt Tolkiens liv, alltifrån födelsen i Sydafrika och den tidiga barndomens flytt till The Midlands. Modern konverterade till katolicismen, vilket väckte största ovilja hos släkten, medan minnet av hennes tro alltid förblev väsentligt för sonen. Efter hennes tidiga död blev han inackorderad, med en präst som engagerad förmyndare. Studierna avbröts av första världskriget, där han tjänstgjorde som signalist vid fronten, tills han blev allvarligt sjuk och återvände till hemlandet och sin fästmö. Av alla hans nära vänner hade en enda överlevt kriget. Zettersten understryker den djupgående inverkan dessa upplevelser måste ha haft, även om Tolkien senare tenderade att bortförklara dem. En tid innehade han en professur i Leeds men flyttade sedan till Oxford, som han blev trogen resten av livet. Barnboken The Hobbit kom 1937, sålde bra men väckte ingen större förtjusning i den lärda omgivningen. Själv ägnade han uppenbart all ledig tid åt sin fantasivärld, som i första hand byggde på de alviska språk han konstruerade. Sedan gällde det att komma på händelser som passade till dessa språk.

Forskningsmässigt arbetade Tolkien dels med Beowulf, dels med språket i den medeltida handboken för kvinnliga eremiter, Ancrene Wisse, som också Zettersten med tiden ägnade sina tidiga lärda mödor. Av den får vi en uppskattande presentation.

Efter The Hobbit började det långa skrivandet av det som först i mitten av 1950-talet blev färdigt, The Lord of the Rings (i den nya svenska översättningenRingarnas Herre). Vedermödorna var många, och framgången lät vänta på sig.

Vid deras senaste möten var Tolkien änkling. Livligheten, när han talade om Silmarillion, var lika stor som förr, men tecken tydde på att han insåg att han aldrig skulle få det ur händerna som ett färdigt (eller ens halvfärdigt) verk. Efter hans död blev det i stället sonen Christopher som gav sig i kast med materialet, vilket med tiden blev en lång rad böcker. Så sent som 2007 kom den längre versionen av Húrins barn (även översatt till svenska samma år), en episk berättelse som är inspirerad av Kalevala. Tolkien läste fins¬ka och var helt betagen av dess bistra berättelser om hjältemod och blodskam.

Det som särskilt fascinerar Zettersten är hur Tolkien nästan samtidigt var helt närvarande i två världar: den ena forskningen och den andra hans egen skapade värld. För Tolkien var den verklig och sann, en fråga som här behandlas ganska utförligt. Det gällde att berättelsen är sann mot sina egna inre lagar.

Det sista kapitlet – utom en epilog – behandlar filmatiseringen. Där saknar man en mer kritisk framställning av den kraftiga förskjutningen mot våldsfrosseri och bort från subtil psykologi som utmärker Peter Jacksons filmer. I varje scen märks ju att regissören hör hemma i skräckskildringens värld, något som helt skiljer honom från författaren Tolkien.

Boken är också vackert illustrerad, framför allt med exempel på Tolkiens egen kalligrafi och hans teckningar. Särskilt för The Hobbit gjorde han en rad målningar som illustrerar de skilda landskapen på ett högst tilltalande sätt, men också i brev till barnen och i andra sammanhang excellerar han i fantasifulla bilder.

Det är en varm och medryckande bok, en levande skildring av en unik språkbegåvning. Vi får möta Tolkien som en stark personlighet präglad av önskan att kommunicera med sin omvärld, samtidigt som han levde sig in i sina egna fantasivärldar med en intensitet som också tog sig rent kroppsliga uttryck.

Förmodligen skulle ingen annan ha kunnat ge oss denna framställning. För alla dem som fångats av Ringens värld, liksom för dem som intresserar sig för den skapande fantasin i allmänhet, är det en kärkommen belysning av en storartad personlighet. Själva språket var den levande verklighet för Tolkien ur vilket hans livsverk växte fram. Som en bieffekt skapade han den moderna litterära genren fantasy, sagoromanen, som bland mycket annat erbjudit en plats för djupgående moraliska värderingar. De myter som för honom var en näring för själen får här ett nytt liv.