Belyj och den annalkande stormen

”Min prosa är alls inte någon prosa; den är ett poem med versrader (anapest); den är tryckt som prosa bara för att ekonomisera med utrymmet; mina prosarader har jag satt ihop på promenader, i skogen, de är inte skrivna vid skrivbordet; Masker är ett mycket stort, episkt poem, skrivet på prosa för att hushålla med pappret.” Så skriver Andrej Belyj (1880–1934) i förordet till sin roman Masker, som är en fristående fortsättning av Moskva (svensk översättning 2006).

Kommentaren ger en viss ingång till författarskapet i stort, och den kastar särskilt ljus över denna omfångsrika text, som rymmer 600 täta och poetiskt komprimerade sidor. Formmässigt finns en tydlig koppling till Moskva.

Författaren, som verkade som en ambitiös och ytterst medveten symbolist, avlyssnar klanger, återger ljus och färgskiftningar, sträcker sig efter associationer, tystnader, skuggor i periferin. Han odlar gester och intonationer; ”jag är inte”, påpekar han, ”en ’skrivande’ författare utan en som melodiskt berättar, gestikulerar”. Med en sådan metod fungerar tingen och detaljerna som musikaliska ledmotiv. Belyjs prosa är musikalisk, rytmiskt, och den bör, med hans egna ord, läsas ”med hörseln i fokus”.

Dessa anvisningar skulle även kunna gälla Petersburg, som författaren nog är mest uppmärksammad för i vårt land. I denna roman används orden gärna som instrument, och man påminns i sammanhanget om att Belyj kan gälla för en sorts rysk motsvarighet till en James Joyce (eller, lika gärna, Virginia Woolf). Handlingen är här förlagd till revolutionsåret 1905 – en orolig tid för det tsarvälde som snart skulle gå i graven. Onda föraningar känns i luften, i vad som liknar en apokalyptisk stämning, samtidigt som upproriska skaror lyfter pamfletter med maning till strejk och revolution. Texten befolkas även av narrar och demoner, och vissa sällskap håller spiritistiska seanser. Mot dessa talföra själar står en mer jordnära krets av politiker och ämbetsmän.

Just den typen av kontraster utmärker inte Masker, även om författaren uppsöker många miljöer även här. Skeendet utspelar sig under hösten och vintern 1916, och författarens avsikt är just att skildra det förrevolutionära ryska samhällets sönderfall. Revolutionen är oundviklig. Liksom i Petersburg förs läsaren till en mörk och sluten värld, fylld av oroande föraningar. Kriget rycker närmare. Runt människorna växer rykten om Rysslands undergång. Skuggan av spioner avtecknar sig på skilda håll. Folket lever i väntan, undran, tystnad. Apatin förlamar även de högre klasserna: röken ligger tung i salongerna; tingen vilar i dunkel.

Den yttre intrigen är relativt begränsad. I centrum för den första romandelen står en upptäckt gjord av en tankspridd professor, vars matematiska formler tycks kunna användas inom krigsindustrin och därför snart drar till sig agenter av skilda slag. En tysk spion försöker stjäla dessa dokument, men trots fysisk styrka och tortyr lyckas han inte få professor Korobkin att lämna ifrån sig någonting. Tortyren gör dock vetenskapsmannen förvirrad, och det dröjer en tid tills han dyker upp i den aktuella romanens handling.

Mer utrymme ägnas till en början personerna i professorns omgivning.

Utöver hans något förvirrade vänkrets möter i första hand brodern, som länge sökt uppgifter om vad som egentligen hänt efter tortyren. Det spekuleras vitt och brett om professorns upptäckter och ekvationer. Många gestalter träder fram i handlingen överlag, ett myller av karaktärer närmast – soldater, officerare, köpmän, präster, diplomater, konstnärer, frimurare, krigsinvalider, tiggare, skrävlare, provokatörer, tjuvar, dagdrivare – var och en med sitt ärende. Det är inte lätt att avgöra vad de alla har på hjärtat. Repliker kastas ut som i förbifarten; orden skär sig fram genom tumultet, ofta i stötvisa tilltal som laddas med undran och undermening. Dialogen tar sig många uttryck. Den är ömsom grov och spontan, ömsom listig och förklädd. Kvickheter och utrop blandas med långa utläggningar. Vid sidan om samtalen redovisas även en inre monolog, ett flöde av tankar och associationer som måste ha ställt översättaren Kjell Johansson inför svåra prov – men den svenska språkdräkten är utmärkt.

Allt handlar dock inte om professorn och hans vetenskap. Mellan rykten och skvaller förs samtal med annan substans. Det kan till exempel handla om Kant, Marx, tiden, universum, materien, idealismen – och, som nämnts, Rysslands framtid. Somligt är tydligt, annat grumligt. Ibland görs särskilda anspelningar, gärna till vetenskapen och historien, och där har översättaren försett texten med klarläggande kommentarer.

Samtidigt talar alltså ljuden omkring, som en egen stämma i texten, utan att själva sammanhanget går förlorat på rytmens bekostnad. Här hörs ringande kyrkklockor, spårvagnar, gnisslande slädmedar, melodin från någon folkvisa, rop, surrande telefonledningar, mullrande kanoner, granater, slamrande vädringsluckor, piskande klackar, smällande dörrar, plaskande takdropp. Bilden är brokig. Människorna rör sig tätt invid varandra, i trånga gränder, längs trasiga plank, över vidder, i sjuksalar och skumma korridorer, i välfyllda salonger. Överallt ryker damm. Det är nästan omöjligt att fånga alla färgskiftningar och nyanser. Bilderna passerar hastigt, rusar fram närmast, som burna av en egen kraft.

Mitt i denna rörelse dyker sedan professorn upp, skadskjuten, anfäktad av fantasier och drömsyner, fysiskt svag. Han får veta att några av hans vänner gått under jorden för att bedriva revolutionär verksamhet. Själv uppehåller han sig helst vid matematiken. Han bollar med tal och redovisar märkliga uträkningar. Allt är inte taget ur luften – Belyj studerade själv fysik och matematik. Lika uppenbart är att professorn är förvirrad och sluten inuti sig själv. Den oroade brodern finns på plats med en hjälpande hand, även om hans röst sällan förmår tränga genom sorlet. Det är hur som helst bestämt att professorn ska skrivas ut från sin klinik, men vart han sedan ska ta vägen är oklart.

Samtidigt lägrar sig molnen över Moskva. ”Avgrunden har höjt rösten”, skriver författaren. Butiker plundras, explosioner ljuder i fjärran. Befolkningen lever i svält, fattigdom, misär, och kylan angriper dem som inte kan skaffa ved. Sönderfallet är nära. Situationen rymmer en föraning om det kaos som skulle följa på inbördeskriget, efter oktoberrevolutionen.

Läsaren förs i sammanhanget till olika revolutionära grupper, bolsjeviker framför allt. Deras verksamhet speglas vanligen på avstånd, som genom en kikare, men inte utan skarpa reflexer av ansikten, grindar, portar och lås. Enstaka lyktor brinner i mörkret. Bortom dessa närbilder avtecknar sig snömassor och vida fält, hustak, sotiga fasader. Aktivisternas röster stiger som ur en dröm.

Samtalen kretsar kring hemliga polisen, husundersökningar, arresteringar, namnlistor, dynamit. Dialogen är knapp, korthuggen, irriterad, och frustrationen kommer till uttryck i lösryckta fraser och i den hets med vilken stämmorna överröstar varandra. Trots den febriga aktiviteten vilar själva skeendet ofta i dunkel. Revolutionärernas planer på bombattentat och annat skildras sällan i klartext eller i stora svep. Även här är det detaljerna som talar – föremål, färger – liksom gester, rörelser, intonation – något outsagt som ges innebörd när ekon når in i tystnaden. Symboliken har en egen stämma. Samtidigt pulserar den faktiska bakgrunden, känslan av någonting snart förestående och verkligt. Bortom myllret anar läsaren hela tiden konturer av ett större förlopp, av något oundvikligt. I den meningen lyfter detaljerna fram helheten. Den mörka årstiden förstärker ytterligare känslan av tsardömets kommande fall.

Ur denna kyla gör sig professorn snart påmind igen – först vankande i sjukhusets korridorer, vilsen (”Med utslaget minne levde han som i motvind”), sedan ute i det fria, iklädd lappad björnpäls, i samspråk om sin upptäckt. Hans profil fördjupas inne i de eleganta salongerna, där kallprat och skvaller blandas med hemliga samtal och intriger. I dessa slutna rum ses Rysslands undergång ur ett annat perspektiv, färgat med franska fraser som ger diskussionen en främmande, närmast exotisk klang. Den ombonade atmosfären, mitt i turbulensen, kontrasterar mot den skräck som råder ute i kylan hos de lägre klasserna. Bortom salongerna skymtar skuggor av gestalter som rusar längs väggarna – väggarna ser nästan ut att röra på sig. Dörrar far upp som armar ur underjorden. Golvluckor öppnar sig; skygga figurer skyndar ner i gömda iskällare. Stridshästar är på språng.

Samtidigt märks en rörelse i själva texten. Ju tätare skymningen faller, desto friare rör sig författaren mellan samhällsklasser. På så vis skiftar romanens miljöer snabbt och effektivt. Somliga scener tycks nästan glida in i varandra. I dessa scenväxlingar öppnar sig också ordlekar och humoristiska drag, en uppsluppen ton; personkarakteristiken är nog så fyndig ibland. Överlag ryms en hel del språklig iver och lust. Vissa satser är som tappade ur drömmens och det undermedvetnas språk: ”ögat tömde solen som en bägare vin”, ”nedstänkt ylar fältet vilt”, ”tanken trillade som en ren snöflinga ner i hjärtat”, ”solskrivna väggar”, ”med ögonfransarnas kursiv”. Flera av dessa passager förtydligas vid omläsning: rösterna klarnar, profilerna ljusnar, skeendet faller in i rytm.

Tids nog återser professorn även sin hust¬ru. I samma veva börjar han söka efter sina förlorade papper. Någon tycks ha brutit sig in i hans arbetsrum, och han oroar sig för att dokumenten ska hamna i fel händer och orsaka katastrof. I detsamma väcks fler fantasier till liv. Inom sig hör han röster och steg. Han utkämpar en svår inre strid. Galenskapen tränger in i honom. Skuggestalter tar plats. Hans närmaste kan endast urskilja spåren av denna kamp, och professorn själv förstummas inför deras ”ordlösa ögonspråk”. Han svarar förstrött på deras frågor, viftande med sin papperskniv.

Samtidigt tilltar de politiska dispyterna rumtom. Revolutionärerna menar att arbetarklassen förtjänar att få nyttja professorns upptäckt. Några av dem ber honom att lämna ifrån sig dokumenten, vilket han vägrar. På andra håll diskuteras dialektiken, socialismen, frihet, rättvisa. Ibland hettar det till, så att dialogen brinner. Det känns då som att befinna sig i Dostojevskijs värld, om man frånser avsaknaden av teologisk dispyt. Glöden är där, mitt bland de skuggor och symbolistiska toner som Belyj arbetar med. Röståtergivningen är också där. Lika plötsligt blir samvaron emellanåt stum. Sällskapen sitter som i mörker, i väntan, utlämnade åt naturens och historiens krafter: ”Natten, som sänkt två svarta händer över gården och droppade med sitt stjärnskimmer över taken, omfamnade det lilla huset likt en moder en vagga och tittade girigt med ögon som fuktiga diamanter från den blåvita frosten in i det upplysta rummet.” Mitt i den spridda rädslan för undergång förstärks också en verklig politisk kamp. Socialisterna manar till strejk (ungefär som i Moskva), och många anarkister ansluter sig. Den permanenta strejkkommittén rusar upp ur sina källarrum (där de gömt sig undan polisen). Professor Korobkin märker knappast av denna resning. Trots larmet lever han sitt eget liv, mest i sitt förflutna.

Hågkomsterna får ny näring när han möter dottern till den man som torterat honom. Kort senare försvinner han ur bild, från sina vänner; han irrar vilsen omkring natt efter natt för att söka en lösning på sitt dilemma, och hamnar snart bland officerare och utländska diplomater som flockas i hotellens korridorer runt omkring. Strax före romanens själva final återser han sin torterare, Mandro, i kretsen av avvaktande agenter, och denne Mandro förs sedan till sin dotter (som han tidigare våldtagit). Det blir ett smärtfyllt återseende, omgärdat av ett mörkt drömskt skimmer som ger vika när röster och fotsteg närmar sig tröskeln. I kvarteret hörs rop och ödesmättade klanger, kulsprutor och polisers revolvrar. Beväpnade arbetare svarar på elden, medan professorn och hans närmaste sitter instängda.

Här ungefär avklingar texten, i oro och politisk kamp. Resten av vad som skedde känner läsaren till – bolsjevikernas maktövertagande. Andrej Belyj gjuter liv i ett märkligt skede av den ryska historien.