Rätt och orätt – en samvetsfråga ? II

I förra numret av Signum behandlades under samma. rubrik samvetets idehistoria. Här fortsätter artikeln med en analys av samvetet, dess utveckling och utrymme i en kristen antropologi och ecklesiologi.

Frihet och samvete

Vad människan är, det förstår vi först genom Kristus. Hon är ett rop, av protest, efter mening, hon är hunger och törst. Inget mindre än Gud kan mätta henne och göra henne lycklig, med den lycka som uttrycks i saligprisningarna.

Gud har därför själv kommit henne till mötes genom sin Son, som blivit människa. Det är ett tecken på hennes värdighet att hon inte tvingas ta emot honom. Ingen tvingas till något, alla har sin frihet att säga ja eller nej. Kristus och hans evangelium är ett erbjudande, som du och jag för vår egen skull bör ta emot i ”hörsamhet” (om man vill undvika det belastade ordet ”lydnad”). Men inte ens, eller allra minst, Gud tvingar oss. Kyrkans lära om samvete och frihet är inte en isolerad punkt utan ingår i en global syn, en människosyn. Den är inte heller helt rätlinjig, när man ser saken historiskt. Ännu på andra Vatikankonciliet stod en strid om huruvida villfarelsen har några rättigheter, dvs.om andra trosläror än den katolska kunde göra anspråk på fri religionsutövning. Kyrkans lära finns numera i Gaudium et spes och Dignitatis humane. Där sägs att samvetet är det organ som uppfattar Guds lags befallning; samvetets befallningar måste följas, och kyrkan hyser en ”helig vördnad för samvetets värdighet och dess fria avgörande”.(41)

”Det är […] endast i frihet som människan kan välja det goda […] Människans värdighet kräver […] att hon gör ett medvetet och fritt val, på ett personligt sätt, styrt inifrån, och inte […] till följd av någon blind, inre impuls eller enbart av yttre tvång. En sådan värdighet uppnår människan när hon gjort sig fri från fångenskapen under passionerna […] Människans frihet, som har skadats av synden, kan bara med hjälp av Guds nåd till fullo och verkningskraftigt inriktas mot Gud.” (42)

Bara när vi avgör oss i frihet – när vi har informerat oss, inte tvingas mot vår djupare vilja av yttre tryck eller rädsla, dåliga vanor eller lidelser – kan vi utföra en sant människovärdig handling. Friheten kan inskränkas av okunnighet, ouppmärksamhet, tvång, rädsla, vanans eller passionernas makt eller psykiska och sociala handikapp. Men faktum kvarstår: mina val och handlingar är mina. Ytterst är jag ensam om att fatta de avgörande besluten, och när detta är gjort måste alla respektera det.

Genom ursynden har människan blivit förvirrad och försvagad. Hon ser inte klart, frestas att missbruka sin frihet, ja till och med att ge sig ondskan i våld. Ändå respekterar Gud hennes frihet i stället för att tvinga henne till något. Hon kan inte tvingas ens till sanning eller lycka.

Just denna frihet är adelsmärket, tecknet på att hon är Guds avbild. Därför har till och med villfarelserna rätt att existera: ”Låt ogräset växa tillsammans med vetet, tills det är dags att skörda, annars kunde ni rycka upp också vetet” (43). Friheten är ett så stort värde att Gud tar risken att utrusta människan med den hellre än att skapa rättläriga automater. ”Gud låter friheten stiga upp ur icke-varat för att människan skall existera på riktigt, för att hon skall få förmågan att säga nej till Gud och alltså även att älska honom […] Berdjajev målar upp Guds passion inför människans obändiga frihet […] Blott Anden som strömmar från korset kan befria den mänskliga friheten utan att våldföra sig på den […] Människan blir människa bara i Gud. Bara Gud är mänsklig. Bara Gud är människans frihet.”(44)

Det är i begreppet frihet som nyckeln ligger till vad samvete är. De båda kan inte existera utan varandra. Frihet är inte möjligheten att välja vad som helst. Barnet i godisaffären med en tusenlapp i handen är fritt att välja vilka karameller som helst och hur mycket som helst. Men det är knappast världens mest fria varelse. Den verkliga friheten är att befrias till att göra det som är gott. Ju mer man gör det som är gott, ju friare blir man.

Friheten är en process

Frihet är alltså en process. Jesus säger: Bara Gud är god. Gud är det goda i allt som är gott. Det goda för människan är att göra det goda som Gud kallar henne till. Det goda för människan är att växa i det goda. Det goda är en kallelse till att bli fri, bli friare dag för dag, eller att bli fri genom att klokt utnyttja sina misstag: med andra ord, vara på väg. Att använda sitt samvete är en kreativ handling. I motsats till det freudianska överjaget, själens furir, är samvetet det högst personliga accepterandet eller avvisandet av en inbjudan, av en bjudande auktoritet. Jag bestämmer mig med livet som insats. Att vara människa är därför ingenting statiskt. Det är en gestaltande process.

Överjaget ger order, och jag lyder det i rädsla att förlora auktoritetens godkännande och kärlek, av rädsla för att förlora något av mitt egenvärde och min självkänsla. Det är statiskt och klamrar sig fast vid det välbekanta. Samvetet däremot svarar på en inbjudan att växa, att öppnas, att förverkliga vissa värden. Det är dynamiskt. Det vågar svara på nya sätt i nya lägen.” (45)

Samvetet får aldrig bli en verkställande direktör som utför någon annans direktiv. Samvete och frihet får inte avyttras till någon annan, om det så är påven (jfr Storinkvisitorn hos Dostojevskij). Vi far aldrig kasta av oss frihetens börda. Ingen får skylla på att han bara utfört order. Samvetet är ett pund som måste användas, inte grävas ner.

Att vara kristen är att växa, att befinna sig på vandring, att ha svarat på ett anrop, en kallelse. Gud kallar genom Kristus: ”Kom ut! Kom ut ur dig själv och gå till ett land som jag skall visa dig. Kom ut, väx. Bli det du inte ännu är. Det är dina egna ideer om vad du är och vad du kan som är ditt främsta fängelse. Kom ut i friheten och lyssna till vad jag har för ideer om vad du kan bli. Mina tankar är inte dina tankar. Jag hyser ett mycket större förtroende till dig och vad du kan bli än vad du själv vågar göra. Jag skall visa dig friheten, jag skall ta dig vid handen och leda dig vidare steg för steg, också när du snavar och inte ser en meter framför dig. jag har mycket större horisonter för dig än vad du ens kan föreställa dig. Jag vet vad du inte kan veta.”

Det är här samvetet kommer in. I samvetets djup upptäcker jag en lag som jag inte har stiftat själv men som jag är tvingad att lyda. Det är den lag som Gud har ristat i mitt hjärta, längst in, inne i den hemliga centralen dit ingen annan än jag själv har tillträde, inte ens de människor jag älskar mest. Ingen annan än jag själv. Och Gud.(46)

För den kristne kan inte nöja sig med att göra ett urval av Kristi och kyrkans uppmaningar att gå vidare på fullkomlighetens väg och ta bara så mycket som man tror går att förena med ett bekvämt liv. Att vara kristen är att ständigt rubbas i sina cirklar av Kristus själv. Det är att tillåta honom att vidga horisonterna. (En fri association: jag minns från värnplikten en röst som ropade inför någon särskilt motbjudande övning: ”Ni kan tre gånger mer än ni själva tror och tio gånger mer än vad morsan tror.”) Jag kan som kristen aldrig säga åt Kristus att bara ställa rimliga krav på mig. Hans röst, som ljuder i hans kyrka, är en vänskaplig provokation, en gudomlig utmaning att alltid gå ett steg till, gå en extra mil, dubbelt så långt som jag hade planerat.

Samvetet är inte autonomt. Det är som domstolen. Den stiftar inte lagen. Den tolkar lagen och fäller domen. Men den står inte över lagen.

Det är genom att använda samvetet, genom att handla moraliskt, som man blir moralisk. De sensibla människorna tar emot denna fostran. De vill öppna sig för saligprisningarnas logik. Andra har dövat sitt samvete och kan inte ta in något mer. De slår dövörat till för samvetets röst. (Och ingen av oss kan veta säkert att vi inte har gjort oss åtminstone partiellt döva för samvetet.)

Det är samvetet som övertygar mig om att det finns något som är objektivt gott och ont, även om hela världen skriker något annat. Om jag inte låter skriken överrösta samvetets röst, uppfattar jag verkligen Guds röst i det. Samvetet tvingar mig att offra min bekvämlighet när min granne måste till sjukhuset. Samvetet tvingar mig att protestera när någon utsätts för övergrepp. Om jag inte lyder mitt samvete mår jag illa. I vissa fall vill jag hellre dö än att inte lyda mitt samvete. Jag skulle ta livet av min mänskliga värdighet.

Den inre kompassnålen

Samvetet kan ta fel, men kan det verkligen ta helt fel om det hela tiden, inför varje nytt steg, ber: ”Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den”? Jag vill inte ta ett steg utan att du först har visat mig åt vilket håll, hur jag skall sätta ner foten, vad som finns där framme.

Den svenska författarinnan Fredrika Bremer fick 25 februari 1858 en privat audiens för påven Plus IX i Rom. Samtalet mellan dessa djupt troende och intelligenta kristna är utomordentligt intressant. Fredrika Bremer kan, i motsats till påven, inte erkänna den katolska kyrkans anspråk. De diskuterar en stund fram och tillbaka. Till slut säger påven, som ju inte kunde beskyllas för någon religiös liberalism: ”Jag tror att många personer av andra bekännelser kunna bliva frälsta genom efterlevande av den sanning som de erkänner. … Kontroversen hjälper inte. I denna är högmod, egenkärlek. I denna gör man parad av sina kunskaper, sitt skarpsinne; och var och en blir dock vid sin åsikt. Bönen allena ger ljus och kraft till sanningens, till nådens vinnande.” (47)

Påven talar om lång, öppen, lyhörd prövning och bön, där man gör sitt yttersta för att lyssna till Guds röst. Med sin fasta och lugna stämma tränger den igenom allt omgivande larm: ”Fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem … [men de känner inte] igen främmande röster.”. Beviset på att samvetet fungerar är att det blir lugnt. Det kommer inte längre med några invändningar eller anklagelser. Jag behöver inte offra mer tid på att förklara för mig själv och andra.

Har jag kommit fram till detta lugn, denna serenitet, denna klarhet, där samvetet inte längre är oroligt, då kan ingen anklaga mig mer. Jag har blivit osårbar, som Thomas More sade.

Samvete och ofelbarhet

Samvetet kan vara bedövat. Det kan vara förvirrat och förvillat. Det kan inte slå sig till ro. Det måste

som människan i övrigt hela tiden växa och vandra vidare. Men det kan inte ta kapitalt miste om det från början till slut är villigt att lyda, vart vägen än bär.

Samvetet är en kompassnål i mitt innersta. En kompassnål kan utsättas för åtskilliga störningar. Jag måste se till att jag inte är alltför nära elektriska fält eller stora järnklumpar. Samvetet kan på samma sätt störas av omgivningen, av opinionen, av massmedierna, av gruppens tryck, av kvävande traditioner, av psykologiska spärrar. Handen på hjärtat: hur fri är jag från allt detta? Hur mycket vågar jag säga ifrån vad jag verkligen tycker? Hur mycket påverkas jag mot min vilja av medierna, och hur mycket följer jag min djupaste övertygelse, den jag vågar erkänna för min närmaste vän i största förtroende?

På detta villkor, att jag undanröjer störningarna, alla dessa kraftfält som man kanske först så småningom upptäcker, har jag inte då, som Kristi lärjungar, ett löfte om att inte kunna ta miste? ”När han kommer, sanningens Ande, då skall han vägleda er med hela sanningen.” (49)

Aposteln Johannes var mycket väl medveten om att de störande faktorerna finns, att den kristnes väg inte bara går från klarhet till klarhet utan omvägen genom många misstag. Andå skriver han med full tillförsikt: ”Jag skriver här till er om dem som vill bedra er. Men i er förblir den smörjelse [den helige Ande] som ni har fått av [Kristus], och ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt – den talar sanning och inte lögn. Gör som den har lärt er: förbli i honom.” (50)

En mäktig resurs i vårt innersta, i mitt innersta, i kyrkans innersta. Den som lever i bön och i yttersta lyhördhet för Guds röst kan inte förlora målet ur sikte. Efter hand, i sinom tid kommer osäkerheten att övervinnas. Klarhet och lugn kommer att infinna sig. Jag kan säga: mitt samvete är lugnt. Fram till den punkten var vägen kanske lång och stenig, men inte oframkomlig. Det liknade ibland en utdragen domstolsprocess, där det flera gånger var nödvändigt att ajournera förhandlingarna för att skaffa fram mer material. Inte alltid var det möjligt att nå fullständig klarhet. Men domen kunde till slut fällas.

Kyrkans samvete

Om detta gäller den enskilde kristne, som har sanningens smörjelse i sitt innersta, gäller det inte också hela kyrkan? Kyrkan som helhet har sanningens smörjelse, som yttrar sig på olika sätt. Den yttrar sig i läroämbetet, som i vissa, mycket specifika, högtidliga och sällsynta tillfällen tar till orda med anspråk på ofelbarhet, det vill säga i full förlitan på Kristi löfte om att Anden skall leda oss, tillsammans, som kyrka, fram till, in i hela sanningen. Den yttrar sig också i mer ordinära sammanhang, när påven och/eller biskoparna tar till orda med vägledning, med ord som skall ge samvetet beslutsunderlag för ett moget avgörande.

Den yttrar sig också på ett annat sätt, som man inte lika mycket talar om: i det som kallas sensus fidelium, de troendes ”instinktiva” förmåga att träffa rätt i tros- och moralfrågor. ”De troende är som helhet smorda av den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27), och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen visar sin allmänna samstämmighet i tros- och moralfrågor. Guds folk står under ledning av det heliga ämbetet, som det troget följer, och tar inte längre emot det som människoord utan i sanning som Guds ord (jfr 1 Thess 2:13). Det sker genom detta trosmedvetande som väcks och uppehålls av sanningens Ande. Guds folk håller osvikligt fast vid den tro som en gång överlämnades år de heliga (jfr Jud 3), Därigenom tränger det insiktsfullt allt djupare in i tron och tillämpar det allt rikare i livet.”’ (51)

Denna säkra instinkt, denna ”katolska näsa” för sanningen, är inte detsamma som politisk opinion eller folkstormar eller demokrati. Den politiska åsiktsbildningen styrs, och måste styras, av intressegrupperingar och särintressen som snabbt växlar; man måste i varje nytt läge finna en samförståndslösning. Folkets röst är inte utan vidare Guds röst. Men folkets röst är inte heller automatiskt motsatsen. Sensus fidelium är ett känsligt instrument som tolkar och avläser Guds vilja och innebörden i uppenbarelsen. Den visar sig inte efter presskampanjer och upprop utan efter långvarig bön, meditation, reflexion, mognad. Detta måste få ta sin tid.

Min tes är nu: vad samvetet är för individen, det är sensus fidelium för kyrkan. När man har hittat en formulering som motsvarar sensus fidelium, för hela kyrkans välgrundade övertygelse, då infinner sig i sinom tid en sorts kollektiv andlig klarhet, ett lugn, en övertygelse om att Anden har talat och anvisat en framkomlig väg, en lust att säga ja och Amen.

Kyrkans läroämbete säger mycket utan anspråk på ofelbarhet. Alla katoliker är förpliktade att då visa religiosum intellectus et voluntatis obsequium, dvs. att göra en religiöst motiverad förstånds- och viljeansträngning att inse och instämma i det som läroämbetet lär. (52)

Denna ansträngning lyckas inte alltid eller genast. Konsensus infinner sig inte. Det beror inte bara på kyrkans fiender, på otro, omoral och olydnad.

Det beror inte bara på massmedias oförmåga att uppfatta att Gud kan vilja något annat än opinionen. Det beror inte bara på att det finns människor som är andligt lata och inte vill lyssna på Guds röst, eller saknar generositet och beredskap att låta sina horisonter rubbas och vidgas. Vi talar inte om massmedierna, vi talar inte om de ryggradslösa opportunisterna, de som drivs med av tidsandan som en rök. Det finns också allvarliga katolska kristna som efter mycken bön och meditation över Guds vilja ändå inte kan instämma på varje punkt i läroämbetets ord med hela sitt hjärta och med gott samvete. Det är inte viljan som saknas. De skulle helst av allt vilja säga ja och Amen.

Det är livsviktigt att inte smälla igen dörren i ansiktet på alla dessa genom att kräva omedelbar och ovillkorlig lydnad. Jag minns från barndomen hur förtvivlad man blev om föräldrar eller lärare krävde lydnad innan man ännu förstod varför man borde lyda. Auktoriteternas ovilja att diskutera och förklara väckte grundad misstanke om att argumenten var för svaga för att tåla granskning. Man knöt handen i byxfickan och lovade sig själv att aldrig bli sådan när man blev stor.

Måste man inte då jämföra hela kyrkan med den enskildes inre? Så länge de oppositionella rösterna i mitt inre inte vill tystna, beror det då inte på att allt ännu inte är klarlagt? Att ytterligare material måste inhämtas? Det saknas ännu några fakta för att motiven för omdömet, för domen, skall bli begripliga. Det behövs ytterligare preciseringar, innan invändningarna kan tystna.

Läroämbetets dokument på samlevnadens område har inte besvarat alla frågor eller ens blivit förstådda. Så har det alltid varit. Man kan inte lösa denna i kyrkohistorien permanenta konflikt genom att be någon hålla tyst och lyda, lika litet som man kan be sitt eget samvete hålla tyst och lyda. Alla inlägg i debatten är förvisso inte Guds röst. Men den lojala dissensus, den lojala avvikande rösten far inte tystas. Vi lever inte i en andlig diktatur. Vi lever i den helige Ande, som skall leda oss in i hela sanningen, in i hela friheten, inte trots, inte förbi konflikterna, utan genom konflikterna, med hjälp av konflikterna, om vi är villiga att respektera rätten till en motiverad, avvikande uppfattning.

Så löstes den första stora konflikten, som hotade att spränga urkyrkan inifrån: måste hedningarna omskäras för att få bli kristna?” (53). Apostlamötet i Jerusalem slutade med en skrivelse som slutade med formuleringen: ”Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav.” Kyrkan hade kommit till klarhet genom att kunna skilja väsentligt från oväsentligt. ”Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked.” Resultatet ledde till mod och glädje. En konflikt hade bidragit till ökad klarhet. Nu kunde man gå vidare med ännu större tillförsikt. Så har det varit sedan dess, det vet alla som läst dogmatikens historia.

Kyrkans historia är en konflikthistoria, där meningar står mot varandra till dess att klarhet och insikt har uppnåtts. Vi behöver därför inte vara konflikträdda. Tvärtom, det är katolska kyrkans stora

begåvning att kunna leva med konflikter. Konflikten är inte ett tecken på att allt är fel. Kyrkans kompassnål finns inte bara hos läroämbetet utan också hos universitas fidelium, som in credendo falli nequit: de troende som helhet, som inte kan ta miste i tron. Vi kan därför vara vid gott mod: i konflikten, genom konflikten, kommer klarheten så småningom att avteckna sig, som när man framkallar ett fotografi. Det tar en stund innan man ser vad mönstret föreställer, när svart och vitt nyanseras. Detta är en process som har stora likheter med en synod. I centrum står den uppslagna

evangelieboken. Det är ett möte i den helige Ande, inte för att ta order utan för att vinna insikt.

Kristi löften kan inte bli om intet: jag skall leda er in i sanningen. Det är en process som ännu pågår.

Vi kan därför med visst lugn invänta ytterligare upplysning och klarhet på de punkter där ännu ingen

samstämmighet råder.

Noter

41. Gaudium et spes, 41, jfr GS 16 (samvetet kan ta fel utan egen skuld), 19, 30; Dignitatis humane, 2, 3, 11.

42. Gaudium et spes, 17.

43. Jfr Matt 13:29 f.

44. Olivier Clement i förordet till Nicolas Berdiaiev, Esprit et liberte, Paris 1984, 12 E

45. Om skillnaden mellan överjag och samvete, jfr Richard M. Gula, Reason Informed by Faith. Foundations of CatbolicMorality (1989), 123 ff.

46. Jfr Lumen gentium, 16.

47. Lifvet i gamla verlden (1860-62); jfr S. Hidal, ”Fredrika Brerner hos påven”, Signum 1990:8, s. 244.

48. Joh 10:3 och 5.

49. Joh 16:13.

50. 1 Joh 2:26 f.

51. Lumen gentium, 12.

52. Lumen gentium, 25; CIC, can. 752.

53. Jfr Apg 15.