Samstämmighet om rättfärdiggörelseläran

Varken i min prästutbildning eller i mina predikningar har jag särskilt ofta använt ordet ”rättfärdiggörelse”. För oss katoliker framstår termen och de därmed förknippade frågorna såsom något främmande och typiskt protestantiska. Men om vi går bakom ordet till själva saken, vet också vi att det

handlar om kärnan i vår frälsning. Trots att vi använder olika ord, har vi en känsla att alla kristna är eniga i de grundläggande tankarna om människans frälsning. Det är kanske främst i det kristna livets konkreta former som vi upplever eventuella skillnader. Vi katoliker accepterar botgöring för våra synder, strävan efter helighet, förböner för levande och döda, Mariafromhet och helgonkult, vallfärder och pilgrimsresor såsom något vanligt, medan de flesta protestanter har reservationer mot sådana fenomen.

Varför gör vi katoliker då allt detta? Vad är drivkraften bakom? Det är att Jesus har sagt att vi bör använda våra talenter för att få del av himmelriket (Matt 25:14-30) och att han har lovat oss himlen som lön för våra mödor (Matt 20:1-16). Vi tillämpar samma regler för barnuppfostran (grovt uttryckt: morot och piska) som för vår egen tillväxt i helighet och gemenskap med Gud. Men är detta allt? Eller förväntar vi oss innerst inne också en sorts ”rättvisa” mellan Gud och oss människor, ungefär som om vi tänker ”Gör jag något för Gud, har Gud plikten att göra något för mig”? Vill vi ”förtjäna” himlen och på så sätt ”behärska” Guds nåd?

Och omvänt kan lutheraner (och andra protestantiska kristna) fråga sig varför de tänker och handlar som de gör, utan alla dessa yttre trosformer som vi katoliker är vana vid. Menar de verkligen att vi människor inte på något sätt själva kan eller bör arbeta för vår frälsning? Tror de att det räcker att lita på Guds nåd och att vi inte behöver någon ”extra stimulans” såsom söndagsplikt och biktplikt, helgonförklaringar och helgonens närhet via statyer och reliker, det exempel som ordensfolk utgör, vilka lever i avhållsamhet och övar kontemplativ bön och så vidare? Eller reagerar de mot katolikernas överdrifter och ensidigheter genom lika stora överdrifter och ensidigheter åt andra hållet?

På 1500-talet splittrades den västerländska kristenheten formellt på grund av en grundläggande oenighet om vår frälsning. Den sammanfattades då av reformatorerna som striden om rättfärdiggörelseläran med huvudfrågan: hur kommer Guds nåd oss människor till del?

Drygt 450 år senare, 1995, publiceras nu av Påvliga rådet för främjande av kristen enhet och av

Lutherska världsförbundet en gemensam deklaration, där parterna påstår att katoliker och lutheraner har nått full ”samstämmighet i behandlingen av rättfärdiggörelse, både när det gäller hur man närmar sig frågan och vilka slutsatser man kommer fram till” (nr 4). Samstämmigheten (med ett teologiskt uttryck: consensus) är mera än en konvergens eller gemensamt helhetsperspektiv med fortsatta differenser i vissa viktiga delsidor, ty den omfattar alla avgörande aspekter.

Vad har hänt? En radikal omsvängning i bedömningen av varandra som kristna kyrkor! Åtminstone om man jämför omdömena från 1500-talet och 1990-talet. Men såsom splittringen endast gradvis har tilltagit, så har också enigheten sin historia. I mer än 25 år har såväl internationella som nationella luthersk-katolska dialogkommissioner försökt att nå samstämmighet på denna punkt, som av Martin Luther själv blev kallad den trosartikel varpå kyrkan står eller faller (articulus stantis et cadentis ecclesiae). Teologerna visste att om de en gång uppnådde full enighet i de avgörande punkterna i rättfärdiggörelseläran så skulle detta ge en gemensam utgångspunkt för samtalen om kyrka och sakrament, ämbete och helgonkult.

Samtal i vår tid

Redan i den första rapporten från den internationella katolsk-lutherska studiekommissionen, den s.k. Maltarapporten från 1972, Evangeliet och kyrkan,(1) kunde man formulera början till en syntes av de två parternas egna intressefält (nr 26-30). Denna korta sammanfattning utarbetades sedan i en större rapport från 1985 från den nationella dialoggruppen i USA, Rättfärdiggörelse genom tro ,(2) i vilken man punkt för punkt gick igenom hur Guds nåd verkar i människan och hur människan besvarar nåden och påverkas av den. Deltagarna nådde fram till många konvergerande ståndpunkter.

I Tyskland hade under tiden den nationella dialoggruppen börjat studera de ömsesidiga lärofördömandena på 1500-talet, för att se om och i vilket hänseende de fortfarande kunde vara aktuella och tillämpliga på vår tids kyrkliga ståndpunkter. Resultaten samt de officiella lutherska och katolska svaren publicerades i fyra gedigna band: Reformationstidens lärofördömanden – är de fortfarande kyrkoskiljande?(3). Somliga fördömanden återgav redan på 1500-talet motståndarens lära felaktigt och var därför oberättigade, andra blev inaktuella genom läroutvecklingen under seklernas lopp och åter andra pekar fortfarande på existerande skillnader som dock bedöms såsom mindre väsentliga eller liggande innanför ramen för en övergripande enhet.

Den internationella dialogkommissionen själv har prövat hur rättfärdiggörelseläran fungerar i kyrkan och uppnått enighet också på detta område i sin rapport från 1994, Kyrka och rättfärdiggörelse.(4). Kyrkans lära, strukturer och verksamhet relateras till hur dessa förmedlar Guds nåd till människan och människans trossvar till Gud. Den internationella dialogkommissionen menade sig ha nått en samsyn eller konsensus även i denna punkt.

Kommissionen menade också att tiden nu är mogen för kyrkornas läroauktoriteter att pröva om kommissionen ser rätt eller ej. Den har framlagt sin rapport tillsammans med förslaget att studera den tillsammans med några av kommissionens tidigare dokument om nattvarden (1978), det andliga ämbetet (1981), vägar till enhet (1980) samt modeller, former och faser på denna väg (1984).

Receptionsprocessen

Det är alltså många dokument från olika håll som nu föreligger, vart och ett ett resultat av många teologers långvariga ansträngningar. Naturligtvis är det omöjligt att de alla helt överensstämmer i alla detaljer; i tidigare samtal nådde man ju ibland inte helt fram, medan man i en senare dialog genom litet annorlunda tankebanor och formuleringar ändå kunde bygga vidare på tidigare resultat. Således uppstod hos dialogkommissionens båda uppdragsgivare, dvs. enhetsrådet i Rom och Lutherska världsförbundet i Geneve, tanken att göra en sammanfattning i ett femtiotal paragrafer om rättfärdiggörelsen och till dem foga en serie av citat där de avgörande genombrotten på vägen till den nya samsynen hade formulerats.

Det är denna Gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen (1995) som idag föreligger på svenska och som olika gremier inom den katolska och den lutherska kristenheten har att ta ställning till.(5).

För första gången sedan ekumenikens tidsålder började, ja sedan reformationstiden, blir nu kyrkorna uppfordrade att yttra sig över vissa grundläggande läropunkter som hållit dem skilda åt.

Dessutom menade man i Rom och Geneve att det inte räcker med en teologisk bedömning och ett ställningstagande från kyrkoledarnas sida. Idag kan den ekumeniska rörelsen endast nå resultat när också församlingsmedlemmarna studerar och anammar dialogtexterna. Dessa måste ju bli en levande verklighet för hela kyrkan och inte bara för experter, liksom omvänt lekmännens stöd och godkännande bidrar till att de kyrkliga auktoriteterna förmår fatta beslut om konkreta steg på enhetens väg. Därför har samma enhetsråd och LVF även skickat ut ett annat häfte med böner, bibelstudier, meditationer och diskussionspunkter för bruk i studiecirklar och församlingar.(6).

När katoliker och lutheraner i Norden skall ta ställning, kan vi glädja oss åt att också här i Norden rätt mycket förarbete har gjorts.

För att börja med Sverige, har den officiella luthersk-katolska samtalsgruppen redan publicerat ett dokument om kyrkans ämbete, Biskopsämbetet (1988), med en djupgående enighet i synen på ämbetet och speciellt biskopsämbetet. I Norge har en liknande kommission prövat kärnfrågan i sitt uttalande Rättfärdiggorelsen (1991) och kommit till slutsatsen att man är enig, enligt katolikerna på alla avgörande punkter, enligt somliga lutherska deltagare på de flesta (fast jag i texten inte kunde hitta vari man skulle vara oenig beträffande själva rättfärdiggörelseläran och dess kyrkliga dimensioner). Också Finland har lämnat ett viktigt bidrag, ty de finska teologerna har dels genom sin egen Lutherforskning dels i samtal med den ryska ortodoxa kyrkan betonat människans helgelse som följd av hennes rättfärdiggörelse. De vågar till och med tala om människans theosis eller gudomliggörelse, dvs. människans participering, delaktighet, i Kristi gudomliga natur.(7)

Innehållet i samstämmigheten

Inom den ekumeniska teologin gäller det ofta att undvika två extrema och ensidiga positioner och att söka sig till en syntes. I en enda laddad mening kombineras vad båda sidor alltid har framhållit som väsentliga angelägenheter och avvisas så en allt för enkel uppfattning:

”Det är bara genom nåd och genom tro på Kristi frälsningsgärning och inte på grund av våra förtjänster som vi accepteras av Gud och mottar den helige Ande, som renar våra hjärtan och som rustar oss för och kallar oss till goda gärningar.”(8).

De viktigaste punkterna kan kanske i sammandrag formuleras så här:

– ”Rättfärdiggörelse” är en av flera termer i Nya testamentet som sammanfattar kärnan i evangeliet. Genom detta erkännande, också från lutherskt håll, relativeras allt ensidigt tal om rättfärdiggörelsen och placeras den i en större helhet av bibliska och teologiska tankar. Det finns ju flera liknande uttryck såsom försoning, frid, frihet, liv, ny skapelse, helgelse, som hänvisar till andra, mindre ”juridiska” perspektiv på vår frälsning.

– Den av Gud skänkta frälsningen är teologiskt – dvs. principiellt och bortsett från konkreta psykologiska faktorer – inte knuten till några mänskliga betingelser. Initiativet till vår frälsning ligger på Guds sida, då hans nåd utverkar allt, även den tro som öppnar människan för nåden. Detta kan uppfattas som en nyansats från katolskt håll, fast den är en traditionell uppfattning.

– Rättfärdiggörelsen är inte bara en yttre rättfärdigförklaring, utan den är ett skeende som också medför en varaktig förändring hos mottagaren. Detta kan ses som en luthersk nyansats, som gör rätt åt det faktum att Gud den Helige Ande nu bor i människan och inifrån förändrar henne och ger henne kraften att samverka med Guds nåd.

– Rättfärdiggörelseskeendet innebär inte endast syndaförlåtelsen utan omfattar hela livet. Den rättfärdigande tron är själv uttryck för ett kristet liv, som är delaktighet i Kristi liv, och den medför i sin tur både lovprisning av Gud och ett kristet etiskt handlande. Detta är också en luthersk nyansats.

– Kyrkliga traditioner och institutioner behövs för förkunnelsen av evangeliet, men de måste prövas och sådana som inte främjar den kristna friheten – som i sig är en frukt av rättfärdiggörelsen – har ingen hemortsrätt i kyrkan. Detta är på nytt en katolsk nyansats. (Tesen står inte i ovan citerade kärnmening, utan kommer längre fram i nr 17 och 45.)

– Genom denna enighet framstår de ömsesidiga lärofördömandena från 1500-talet, såvitt de berör läran om rättfärdiggörelsen i ett nytt ljus. Den lutherska läran berörs inte längre av de relevanta fördömandena från konciliet i Trient, och motsvarande fördömanden i de lutherska bekännelseskrifterna är inte längre tillämpliga på den katolska kyrkan (nr 43).

Några reflexioner

Helt klart ligger accenten på att Gud har initiativet från början till slutet av människans kristna liv (nr 18-20), och så tillvida kan ingen klaga över att de lutherska teologerna har fått ge vika för katolska påtryckningar. Samtidigt har båda parterna funnit varandra i uppfattningen att denna Guds nåd är effektiv och verkligen förändrar något i människan som i tro mottar nåden, så att hon genom den Helige Andes inneboende aktiveras till en levande kärlek (nr 21-23, 27-32). Därmed sägs att Gud inte bara har initiativet utan också gör allt under hela helgelseprocessen.

Enligt mitt förmenande har däremot en annan sida av den traditionella katolska positionen blivit för svagt uttryckt och kommit till korta. Det står för litet i texten om, vad människans ”goda gärningar” skulle betyda och omfatta (nr 39-41). Skillnaden mellan ”lön” och ”förtjänst” kommer inte klart fram. Man skulle härvid kunna tänka på en analogi med uttrycket simul justus et peccator, dvs. människan som samtidigt är rättfärdigad och syndare. Varför inte tala om simul donum et meritum eller ”samtidigt gåva/nåd och förtjänst”?

Angående den kyrkliga ramen i vilken de troendes rättfärdiggörelse försiggår har man tills vidare främst fastslagit principen att kyrkans former inte får skymma Guds och hans Sons primat beträffande vår frälsning. Vad detta konkret betyder för kyrkan som institution, för det ordinerade ämbetet och dess läroauktoritet och ledningsuppdrag har behandlats i den internationella studiekommissionens rapport Kyrka och rättfärdiggörelse (1994) men sammanfattas inte här. Inte heller studiekommissionens övriga rapporter tillhör det material som kyrkorna ombeds att bedöma i sina remissvar. Uppdragsgivarna bedömde tydligen tiden ännu inte mogen för en prövning även av dessa sidor i kyrkans liv.

De nyckelord som nu inte längre tolkas utifrån sakliga motsättningar utan utifrån en övergripande samstämmighet är för det mesta sådana ord som katoliker sällan använder i sin vanliga inomkatolska katekes och själavård. Det gäller främst begreppsparen forensisk eller effektiv rättfärdiggörelse, människans oförmåga versus hennes medverkan med nåden, den troende som samtidigt rättfärdig och syndare, lag och evangelium, visshet respektive ovisshet om ens frälsning. Den ekumeniska texten känns därför som något främmande och kanske förlegad. Samstämmigheten på detta område är förvisso nödvändig, och så länge vi inte har uppnått den, är detta ett stort hinder på enhetens väg.

Men på något sätt har jag en känsla av att de påtalade motsättningarna mera hör hemma på 1500talet än i vår tid och att kyrkorna omärkbart har övervunnit dem i sitt vardagsliv.

Nästan det enda som behövde göras var att formulera samstämmigheten så att den kunde bekräftas officiellt. Den gemensamma deklarationen är därmed förmodligen ett – förvisso nödvändigt – steg på vägen till de mer aktuella problem om kyrkan och apostoliciteten som studiekommissionen i sin fjärde omgång nu skall behandla.

Det kan hända att jag känner så därför att jag är katolik. För lutheraner, eller åtminstone stora grupper av dem, kan frågorna vara mycket mer påträngande. Kanske beror det på varifrån dessa lutheraner kommer. Också ett antal lutherska teologer här i Norden tycks vara av samma uppfattning som jag och mena att den så kallade forensiska eller proklamatoriska förståelsen av rättfärdiggörelsen (se nr 30) mera är influerad av calvinska och även barthianska teorier än den går tillbaka till Martin Luther själv.

En annan faktor kunde vara att teologer gärna renodlar ett enda perspektiv och vill konstruera en enhetlig ideologi utifrån det, medan vanligt troende lekmän vet hur komplicerad verkligheten är. De försöker därför intuitivt behålla jämvikten mellan att allt är beroende av Guds nåd och att vi måste anstränga oss och far lön för dessa ansträngningar.

Förmodligen går känslornas vågor högre, när kyrkorna i framtiden ombeds att bedöma de övriga dialogtexterna om eukaristin, ämbetet och kyrkans väg till strukturell enhet. Då behövs all vishet och insikt för att bejaka att samstämmighet finns även där och för att våga dra konkreta slutsatser. Den samstämmighet om rättfärdiggörelsen som nu föreslås blir då ett nödvändigt och ytterst välkommet stöd. 1995-10-02

Noter:

1. Denna och andra texter av den internationella katolsk-lutherska studiekommissionen publicerades på svenska i Enhetens framtidsväg, red. Lars Thunberg, i KISA-rapport 1988, nr 2-3.

2. ”Justification by faith” i: Lutherans and Catholics in Dialogue VII, Minneapolis 1985.

3. Lehrverurteilungen – kirchentrennend? Band I-IV Freiburg im B. & Göttingen, 1986-1994.

4. Kirche und Rechtfertigung, Paderborn & Frankfurt 1994.

5. Den svenska texten kan rekvireras hos Svenska kyrkans centralstyrelse i Uppsala.

6. Church and Justification, Proposals for Ecumenical Bible Study and Discussion between Roman Catholic and Lutheran Congregations and Parishes. Geneva & Rome 1995. Denna text kan beställas via LVF i Geneve eller PCPCU i Rom.

7. De viktigaste teologerna i detta ämne är Tuomo Mannermaa, Simo Peura, Risto Saarinen och litet tidigare, men tänkande i samma riktning, svensken Gustaf Aulen. Jfr översikten hos Ulrich Asendorf Rechtfertigung und Vergöttung als Thema in Luthers Theologie und als Brucke zur Orthodoxie. I: Okumenische Rundschau 41, 1992,173-189.

8. Gemensam deklaration om rättfdrdiggörelseläran 1995, nr 14. Själva meningen formulerades redan i rapporten Alla under en och samme Kristus, 1980, nr 14.