Rättning i satsleden – strängare riktlinjer för liturgisk översättning

Den genomgripande liturgireform som beslöts av Andra Vatikankonciliet (konstitutionen Sacrosanctum Concilium, antagen efter femton sessioner med röstsiffrorna 2 147 mot 4) var frukten av flera hundra års liturgiforskning och upptäckten av stora böneskatter i den latinska traditionen som inte fanns representerade i officiella gudstjänstböcker. En viktig drivkraft var också den liturgiska rörelsen under 1900-talet, som anammat påven Pius X:s paroll att man inte ska be under mässan utan be mässan, dvs. aktivt leva med i gudstjänsthandlingen.

Detta sista var lättare sagt än gjort. Den romerska ritens grundspråk var och är latin. Konciliefäderna hade ingen avsikt att avskaffa latinet som ett medium för umgänge med de himmelska tingen. Saken formulerades försiktigt: det är nyttigt och rimligt att bereda större utrymme för bibelläsningar och uppmaningar samt ”vissa böner och sånger” på folkspråket (n. 36). Konciliet bestämde att alla översättningar måste godkännas av den Apostoliska stolen (genom s.k. recognitio).

När de tyngsta (också rent bokstavligt) gudstjänstböckerna, missalet och tidegärden, publicerades (omkring 1970), hade praxis redan sprungit ifrån konciliet. Det blev helt omöjligt att inte genomföra modersmålsreformen totalt, i all gudstjänst. Den enorma textmängd som publicerades måste följaktligen återges på världens språk. Denna svåra uppgift är ännu långt ifrån genomförd.

Den romerska liturgin utmärker sig (gent-emot de orientaliska ordningarna) av en hieratisk stramhet och lapidarisk knapphet. Liturgin formades från slutet av 300-talet och under följande sekel av män som fostrats i rhetorskolorna och hyllade ett språkpuristiskt ideal. De klassiska liturgiska texterna uppvisar en suggestiv förening av abstraktion och rytmisk spänst i matematiskt eleganta konstruktioner. Latinets skönhetsvärden är svåra att återge på andra språk. De tusentals så kallade orationerna (kollektböner, böner över offergåvorna och böner efter kommunionen för varje liturgisk dag) ställer de högsta kraven. De är extremt puristiska (helt utan lånord och bibelspråk) och noggrant byggda. Ett exempel, bönen efter kommunionen på torsdag i andra fasteveckan:

”Haec in nobis sacrificia, Deus, et actione permaneant, et operatione firmentur.”

Själva begäran finns i två parallella satsled (et … et) med optativa konjunktiver, permaneant och firmentur, en aktiv respektive en passiv verbform. Satsrytmen är cursus planus, en av tre huvudtyper som är obligatoriska i romerska orationer. Helt ordagrant betyder detta:

”Dessa offer, Gud, må i oss förbli i handling(en) och stärkas/bekräftas/omsättas i verksamhet(en).”

En trogen översättning blir obegriplig och vore omöjlig som bön. Texten illustrerar tydligt uppgiften och svårigheten. Här måste grundspråkets mening först noggrant analyseras (och denna är inte alltid entydig). Därnäst måste innehållet återges med hjälp av målspråkets stilmedel. Svenskan kan bruka vokalharmoni, dvs. en medveten lek med likheter och kontraster, vidare allitteration och en pregnant rytm. Texten måste kunna sjungas och uppfattas med örat av en stor församling. Men betoningsreglerna är helt olika i de två språken (latinet betonar aldrig sista stavelsen, i påfallande motsats till svenskan).

Sannolikt ska bönen tolkas på följande sätt: det eukaristiska offret må fortsätta i livet, såtillvida att gudstjänstdeltagarna genom sitt sätt att leva bekräftar, och stärks av, den gudstjänsthandling de deltagit i.

Den nu använda översättningen (det svenska missalet godkänt av Rom 1987) har valt att återge denna bön mycket fritt, i överensstämmelse med de riktlinjer som då gällde (instruktionen Comme le prévoit 25 januari 1969):

”Gud, vår Fader, må frukten av detta offer förbli i oss och ge kraft till de goda gärningar som du har berett åt oss.”

Här har man valt att förvandla abstraktioner-na ’handling’ och ’verksamhet’ till en biblisk anspelning (Efesierbrevet 2:10) utan strikt motsvarighet i originalet.

Den 25 mars 2001 utgav den romerska Gudstjänstkongregationen nya riktlinjer för det liturgiska översättningsarbetet, Liturgiam authenticam. De skärper kraven på texttrohet mot den latinska texten. Översättningsarbetet är inte en kreativ uppgift utan syftar till att troget återge originalinnebörden, heter det. Det är tillåtet att arrangera ordföljden, syntaxen och stilen så att man skapar en flytande och rytmisk bön, men originalet ska översättas så fullständigt och noggrant som möjligt, utan uteslutningar, tillägg, parafraser och tillrättalägganden. Även bibeltexter-na måste återges med större trohet mot originalen än hittills varit brukligt. Så till exempel ska man inte ersätta de bibliska antropomorfismerna (Guds armar, fingrar, hand, ansikte, etc.) med hjälp av abstraktioner (av typ makt, kraft, förmåga, närvaro, etc.). Bibliska uttryck ska inte parafraseras utan kvarstå: vandra, kött, mun, ande, själ. Det är inte översättarens utan förkunnarens uppgift att förklara sådana säregna begrepp, säger instruktionen.

Mellan Gudstjänstkongregationen och Stockholms katolska stift har ingåtts ett avtal, som innebär att vi inte måste omarbeta hela missalet efter de nya riktlinjerna, endast mässans fasta delar, de 72 prefationerna och de eukaristiska bönerna. Av bibeltexterna ska Psaltaren, de fyra evangelierna och kyrkoårets perikoper överarbetas för att motsvara de nya, strängare kraven på mer litteral återgivning. Där ingen vetenskaplig konsensus föreligger om grundtextens lydelse (vilket mycket ofta är fallet i Gamla testamentet) ska den nuvarande latinska kyrkobibeln Nova Vulgata, andra upplagan (1998), fälla utslaget.

Liturgiam authenticamk syftar till att bevara den fundamentala enheten och globala igenkännligheten i den romerska riten, oavsett vilket språk den firas på. Dess intentioner är klara, men oklart är hur den ska tillämpas. Detta gäller både de stora språken och i våra svenska förhållanden.

De nya bestämmelserna medför att arbetet på någorlunda definitiva versioner av gudstjänstböckerna i den romerska riten kommer att dröja, inte bara i vårt land.