Ratzinger om Ratzinger

Kardinal Joseph Ratzinger har vid detta lag en stor litterär produktion bakom sig. Den är så stor att skrifter om Ratzinger nu kommer i en allt snabbare takt. Till de senaste hör ett stort arbete som söker fastställa Ratzingers inflytande på det Andra vatikankonciliets ecklesiologi (Thomas Weiler, Volk Gottes – Leib Christi. Die Ekklesiologie Joseph Ratzingers und ihre Einfluss auf das Zweite Vatikanische Konzil, 1997).

Nu har det kommit något så spännande som en bok av Ratzinger om Ratzinger. Dessa memoarer publicerades först på italienska och går i tiden fram till hans utnämning till ärkebiskop av Munchen-Freising 1977 Om det blir en fortsättning är osäkert; i varje fall utlovar författaren det inte.

Det bör sägas med en gång, att denna bok knappast innehåller något som inte redan varit känt. Den ena tyngdpunkten ligger på barndomen och uppväxten i södra Bayern. Här kan väl finnas något som inte tidigare varit bekant och det bidrar inte oväsentligt till bilden av den mogne mannen. Den andra tyngdpunkten ligger på Ratzingers akademiska karriär, och där finns inget nytt. Boken är rikt illustrerad med svartvita foton, där dock kvaliteten inte alltid är den bästa.

Fram träder bilden av en trygg och gediget katolsk barndom. Fadern var polis och blev till all lycka pensionerad endast några år efter det nazistiska maktövertagandet. De båda sönerna hann påbörja teologiska studier, men blev snart inkallade till militärtjänst. Det måste för en artonårig soldat och övertygad motståndare till tredje riket ha varit en skakande upplevelse att genomlida krigsslutet och (en visserligen helt kortvarig) krigsfångenskap. Redan här framträder hos Ratzinger en längtan tillbaka till den okomplicerade och självklara fromhet som fanns i hans uppväxtmiljö men som så brutalt slogs i spillror – först av den politiska och sedan av den kyrkliga utvecklingen.

De teologiska fakulteterna i Tyskland efter kriget stod naturligtvis inför nästan övermänskliga uppgifter. Påfallande är ändå, att en kvalificerad undervisning ganska snart kunde ges. Ratzinger omtalar sina lärare i ordalag som för det mesta andas beundran och tacksamhet Den blivande fundamentalteologen och etikern fängslades till en början av exegetiken. Hans avhandling var emellertid om Bonaventura och därefter gick karriären snabbt. Av de olika universitet han tjänstgjort vid tycks Bonn ha tilltalat bayraren mest.

Om Andra vatikankonciliet och Ratzingers roll som teologisk expert där, får vi inte veta mycket. Nu började emellertid den tidigare ganska nära alliansen mellan Karl Rahner och honom att spricka i fogarna. På några rader ger Ratzinger en sannolikt träffande karakteristik av de båda – ”vi lever på teologiskt skilda planeter”. Rahners tänkande är präglat av tysk idealism, Heidegger och jesuitisk skolastik. Ratzingers egen teologi sägs vara präglad av Bibeln och kyrkofäderna.

Naturligtvis är detta något förenklande, men klart är att en exeget och patristiker omedelbart känner sig hemma i Ratzingers skrifter, vilket inte är fallet med Rahners. Mot Thomas av Aquino markeras en distans: hans kristallklara logik är alltför sluten, opersonlig och färdig. Av moderna teologer framhålls särskilt Balthasar och de Lubac, bland kyrkofäderna Augustinus (vars tänkande enligt Ratzinger på ett fruktbart sätt kan förenas med Bubers personalistiska filosofi).

Allt detta berättas på ett lugnt och stilla sätt. Att vara tysk teologiprofessor efter 1968 var nog inte lätt och det antyds också, men inte mer än antyds. Noga taget hettar det till bara en gång i boken, på slutet. Det är när författaren kommer in på liturgireformen, som han ursprungligen varit positiv till. Han beklagar nu att det gamla, tridentinska missalet förbjöds och inte tilläts att leva vidare vid sidan av det nya. Med historiska argument vill han visa det orimliga i ett sådant förfaringssätt, och man kan som läsare endast häpna över att Troskongregationen låter något sådant passera år efter år.

Vad kardinalen vänder sig mot är nog inte det nya missalet som sådant, utan den liturgiska utarmning som han felaktigt förbinder med det. Att liturgin på många ställen på kontinenten är relativt torftig, är väl känt. Men det är verkligen inte lätt att se att detta skulle vara den logiska följden av att tre nya eukaristiska böner införts, att ett överlastat offertorium förenklats och att mässans början och slut renats från sena tillskott. Den gamla mässan kunde firas oengagerat och torftigt lika väl som den nya kan firas med andakt och inlevelse. Allt kommer an på inställningen hos celebrant och församling.

Att en sjuttioårig kardinal har mycket som inte bör och kan anförtros en memoarbok är självklart. Frågan är likväl, om en sådan bok måste innehålla så lite av personligt stoff som denna gör. Det är tacksamt att jämföra med kardinal John Heenans memoarer med den betecknande titeln Not the whole truth (1971) Där framträder en människa i helfigur, här får vi några glimtar av en grundlärd akademiker med ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Kanske dessa glimtar ändå säger mer än vad författaren har tänkt sig.