Den blyge Brilioth belyst

Yngve Brilioths (1891–1959) namn är inskrivet i 1900-talets svenska kyrkohistoria. Inte bara i den svenska; med sitt ekumeniska engagemang i Nathan Söderbloms efterföljd blev Brilioth känd över stora delar av kristenheten. Hittills har det saknats en ordentlig biografi över honom och den här anmälda boken är det inte heller, men innehåller en varierad samling uppsatser som på ett utmärkt sätt belyser hans gärning som historiker och kyrkoman.

Yngve Brilioth började som akademiker (ursprungligen historiker) och gick över till tjänst i Svenska kyrkan. Först blev han domprost i Lund (en tjänst som då var förenad med teologisk professur), sedan biskop i Växjö och slutligen ärkebiskop 1950. ”Som ärkebiskop må han i god mening kallas vår siste kyrkofurste” (Oloph Bexell). Hans författarskap inom kyrkohistoria och vad som då kallades praktisk teologi med kyrkorätt, numera kyrko- och samfundsvetenskap, är mycket omfattande. Tidigt specialiserade han sig på svensk medeltid och såg med balanserad blick på det som i den äldre, lutherska kyrkohistorien hade ogillats. Ett storverk är hans volym om den senare medeltidens kyrkohistoria som kom ut 1941. I denna bok finns medtaget som smakprov på Brilioths stil en lysande uppsats om svenskt 1400-tal, som till stor del handlar om den saliga Katarinas av Vadstena skrinläggning.

Men den bok som gjort Brilioth mest känd är utan tvivel Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (1926). Denna bok betecknar en viktig del av bakgrund till den förnyelse av det sakramentala livet i Svenska kyrkan som utmärkt de senaste decennierna. Brilioths bok ger med sina magistrala liturgihistoriska överblickar och sina suveräna perspektiv den teoretiska bakgrunden, den högkyrkliga rörelsen omsatte med outtröttligt och hängivet arbete detta i en pastoral praxis.

Ett tredje område där Brilioth profilerade sig var den anglikanska teologin. Som den förste svenske teolog bröt han med den ensidigt tyska orienteringen och bedrev grundliga studier i den anglikanska högkyrklighetens historia -ett arbete, som värdesattes även på engelskt håll. Omfattningen av Brilioths anglikanska påverkan kan diskuteras, men säkert är att han även här bröt nya banor.

Allt detta belyses i den här anmälda boken. Om några av de olika bidragen skall lyftas fram får det bli Peter Bexells om Brilioths nattvardsteologi, som övertygande visar att Brilioth trots allt stod kvar i en av den liberala teologin bestämd position, där Kristi närvaro inte får knytas till de eukaristiska elementen. Här ser vi ett grundproblem hos Brilioth: kluvenheten, den permanenta tvånget att se två sidor samtidigt – en vetenskaplig dygd, men för en kyrkoledare ibland förlamande.

Ragnar Persenius skriver initierat om ekumenen Brilioth och förtecknar samvetsgrant snart sagt varje litet möte som han deltog i. Tyvärr kommer Brilioths ekumeniska vision inte riktigt fram i denna mångfald. Carl Strandberg, slutligen, behandlar Brilioth som kyrkoledare. Det är en svår uppgift, som här löses på ett taktfullt sätt. Brilioths sista år blev tragiska, han drabbades av en nedbrytande sjukdom. Kanske mycket skulle ha gått annorlunda i Svenska kyrkan, om det hade funnits en kraftfull ledning 1957-1958.

Brilioth blev en legend för att vara svårtillgänglig och ordkarg. I grunden tycks det ha varit en blyghet som i förening med oförmåga att bedriva ”small talk” inskränkte hans möjligheter att kommunicera med vanligt folk. Brilioth i intervjusoffan skulle ha varit en katastrof. Detta är ett memento: väljs nutidens kyrkoledare alltför ensidigt utifrån sin ”image”? Kan det inte finnas utrymme för lärda biskopar, som kanske inte omedelbart erövrar en journalist eller en studiopublik, men likväl gör ett gott arbete?