av INGRID ROBINSON
Den helige Josef. Kan en person som vi vet så lite om anses vara relevant? Riskerar det inte att enbart bli fromma fantasier? Den risken löper vi alltid, men jag tror att Josef kan vara såväl förebild som källa till inspiration. För kyrkan som helhet och som ett led i ett samtal med vår samtid. Och dessutom på det personliga planet, låt mig återkomma till det.
Varför diskuterar kyrkan så sällan manlighet?
Jag menar att kyrkan behöver tala mer om männen och manlighet och den helige Josefs år, som vi firar i år, skulle kunna inbjuda till ett sådant samtal. För en tid sedan fick tre av oss systrar här i klostret frågan ”Hur ser er syn på män ut och har den förändrats sedan ni gick i kloster?” i samband med ett zoom-möte med delar av ensemblen på Kulturhuset Stadsteatern. (Som ett led i förberedelserna för en uppsättning av Sound of music ville de möta riktiga nunnor för att få en bättre förståelse av sina roller.) Det är en ovanlig fråga, ingen av oss kunde dra sig till minnes att vi fått den tidigare, och den stannade kvar hos mig efteråt. Och det slog mig att man sällan möter en reflektion i kyrkan om vad/vem mannen är – och borde vara.
Vad menar jag? Är inte kyrkan som institution präglad av patriarkala strukturer där kvinnan borde lyftas fram mer? Ja, kyrkan är i mycket präglad av män och har dessutom alltför lätt anammat världsliga maktstrukturer som spätt på detta. Men detta innebär inte per automatik att män och manlighet är något som ägnats verklig reflektion. Kanske är det snarare tvärtom, det som anses som en norm ägnas sällan mycken eftertanke. Jag menar att det i vår samtid finns en hel del, i och utanför kyrkan, som tyder på att behovet att reflektera över vad en god manlighet kan innebära är stort. Ett inomkyrkligt exempel är de många vittnesbörd om sexuella övergrepp inom kyrkan som kommer i dagen, nu senast i Tyskland och Polen. På ett djupare plan handlar det först och främst om missbruk av makt. Både av dem som gjort sig skyldiga till själva övergreppen och av dem som vetat men inte ingripit utan låtit det fortgå.
Som bekant har det tidigare uppdagats att även kvinnliga gemenskaper gjort sig skyldiga till övergrepp så min poäng är inte att smutskasta män. Däremot vore det synnerligen välkommet med ett samtal om de (trots allt oftast manliga) strukturer och förhållningssätt som möjliggör den typen av övergrepp. Om modet finns att sätta ord på osunda könsstereotyper och maktförhållanden ges också en chans till att stärka dess motsats och belysa de goda exemplen på (manligt) inflytande och förvaltande av makt.
Akut behov av goda manliga förebilder
Ett annat exempel gavs nyligen i en artikelserie i Östgöta Correspondenten som belyste unga tonåringars liv på nätet och den mängd hot, våld och sexuella trakasserier och anspelningar som möter dem där. Bland annat berättar tre 14-åriga tjejer från Linköping att det är ”normalt” och ”ingen stor grej” att få bilder på manliga könsorgan och förfrågningar om nakenbilder. Flera lärare vittnar om att det grova språket spiller över från den digitala världen in i den verkliga. Hur ska vi som kyrka kunna bidra i ett samtal om de här frågorna på ett konstruktivt sätt? Och då tänker jag inte enbart på en bredare samhällsdebatt utan även i det vardagliga pastorala arbetet, med konfirmander och äldre ungdomar. Att moralisera är enkelt, men knappast en konstruktiv väg. Den verklighet som tjejerna i Correns reportage beskriver är även den som våra katolska ungdomar möter, att tro något annat vore naivt. Vilken syn på män och manlighet får den som redan i de tidiga tonåren (beklagligt nog) lärt sig se en dickpic i mobilen som något normalt? Och vilka ideal tror sig de jämnåriga killarna behöva leva upp till? Med detta i blickfånget synes behovet av goda manliga förebilder stort, ja akut.
Bristen på reflektion befäster manlighet som norm och vidgar könsgapet
I boken Gud: jakten diskuterar Joel Halldorf det han kallar ”könsgapet”, alltså att avståndet mellan män och kvinnor växer på flera områden, politiskt, populärkulturellt och i synen på feminism. Tydligast är denna utveckling bland unga, där 72 procent av kvinnorna i åldrarna 15–29 kallar sig feminister, medan denna siffra bland jämnåriga män är under 30 procent. Visst kan en sådan siffra vara missvisande. Begreppet feminism används med skiftande innebörd och inte sällan på ett lättvindigt och förenklat sätt. Det finns en hel del ”feminism” som jag inte är beredd att skriva under på. Men det förtar inte behovet av en seriös reflektion över vad ”könsgapet”, vilket Correns reportage är ett exempel på, kan få för konsekvenser. Relationen mellan män och kvinnor handlar ju inte enbart om att finna någon att dela sitt liv med utan i hög grad även om exempelvis tillit på arbetsplatsen och förmågan och villigheten till vänskap med personer av det andra könet.
Halldorf diskuterar detta med värdefulla reflektioner över bland annat sexualitet, graviditet och kvinnans roll i kristendomen. Men, paradoxalt nog, saknar jag en mer djupgående reflektion över vad en god manlighet är, även om ämnet antyds vid några tillfällen. Kanske är det symptomatiskt? Att i ivern att lyfta fram kvinnan, kvinnligheten och hennes roll i relationer och i kyrkan, tappas mannen bort. Vad får det för konsekvenser? Tyvärr är jag rädd att det bidrar till att befästa manlighet och ett manligt beteende som norm, där ”allt annat” blir något som måste lyftas fram i ljuset. Redan för snart hundra år sedan sade Virginia Woolf till sina kvinnliga studenter att de ”var det mest studerade djuret i världen”. Säkert vore det positivt att utsätta manlighet för visst studium, inte i första hand för att kritisera utan för att lyfta fram det goda och värdefulla och så kunna göra upp med förlegade och felaktiga förhållningssätt, det vill säga att varken idealisera kvinnlighet eller spela ut könen mot varandra.
Motgiftet till detta formuleras träffsäkert av Gunnel Vallquist i en understreckare i Svenska Dagbladet år 1955: ”Det är en olycklig terminologi som betecknar vissa dygder som kvinnliga, andra som manliga. […] Man bör märka att det är samma egenskaper som kyrkan förhärligar i sina manliga och sina kvinnliga helgon. För enligt den kristna uppfattningen blir en egenskap en dygd blott om den förenas med den kompletterande egenskapen: ödmjukhet och mildhet är eftersträvansvärda endast förknippade med mod och styrka, och dessa senare egenskaper slår utan ödmjukhet och mildhet över i högfärd och brutalitet.”
Detta är en befriande insikt. Kanske särskilt för dem som under livets gång fått negativa erfarenheter av ettdera könet. Som kvinna behöver man inte enbart söka kvinnliga förebilder men inte heller känna att man sviker det egna könet genom att finna manliga. En person kan vara en förebild oavsett kön, ålder eller kultur – det som är gott är alltid värt att ta fasta på, och det finns således ingen anledning att spela ut manligt och kvinnligt mot varandra.
Josef som inspiration och förebild
Så låt mig då säga något om varför jag tror att Josef kan vara en inspirationskälla på det mer personliga planet. Om vi skrapar lite på ytan, så kan vi upptäcka att han trots allt är en av de bibliska personerna vars liv allra mest påminner om vårt eget. Allt det som präglade Josefs liv – arbete, ansvar för familj och andra närstående, frågor och förhoppningar inför framtiden – präglar även våra liv. Men också det förunderliga: att Gud griper in, får livet att ändra inriktning och kullkastar en hel del av det man tänkt sig och hoppats på – men till förmån för något större och rikare än vad man kunnat föreställa sig. Häri grundar sig min personliga tillgivenhet för Josef, att han mitt i vardagens obemärkthet fick vara beskyddare och förvaltare av Guds mysterium och var trogen den kallelsen utan att begära vinning för egen del.
Josef kan således bli en inspiration att acceptera inbjudan till att med öppna händer ta emot en uppgift, och att sträva efter att förverkliga den så gott det går efter krafter och förmåga. Och, kanske viktigast av allt, utan att kräva att få se ett tydligt resultat eller nå ett visst mål. I en tid när mycket handlar om att förverkliga egna projekt och se ett resultat av sina ansträngningar tror jag att Josef kan hjälpa oss att komma ihåg att även vi först och främst är förvaltare.
Av vårt eget liv och de förmågor vi fått, av de människor och uppgifter som anförtros oss och, inte minst, av skapelsen. Förvaltarskap innebär medvetandet om att det mesta i mitt liv inte är resultat av egen prestation utan en gåva. Det handlar inte om att äga utan om att ta emot, vidareutveckla och kunna släppa taget för att ge det vidare åt andra. Det finns en dynamik i detta som är på samma gång utmanande och befriande. Utmanande, för det strider en hel del mot ett individualistiskt samhälles värderingar, som präglar oss mer än vi kanske vill erkänna. Och just därför blir det befriande. Jag slipper vara den som allt vilar på och kretsar kring och kan i stället börja se mig själv som en del av ett stort sammanhang.
Upptäckten av detta kan förhoppningsvis också till leda till insikten om att vi inte är konkurrenter till varandra utan länkar i en kedja. Det är först när vi vill erkänna att vi behöver den som är olik oss själva, och det gäller på långt fler områden än enbart mellan manligt och kvinnligt, som vi kan upptäcka både den egna potentialen och de egna bristerna. Och att vi kanske är mer lika än vi först vill tro. Vi vinner alla på att speglas i det ”annorlunda” för att få syn på både oss själva och den andre på ett nytt sätt. Således borde reflektion och diskussion kring vad manlighet är, och borde vara, kunna bidra med mycket: Uppgörelse med paternalism och felaktiga maktstrukturer. Framhållandet av inspirerande manliga förebilder och, inte minst, visa på att könsgapet inte är dömt att ständigt utvidgas utan att det kan överbryggas. Så låt oss tala mer om männen och manlighet – utan vare sig idealisering, prestige, ängslighet eller förakt. Det vore en välkommen frukt av den helige Josefs år för oss alla.
Ingrid Robinson är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 4/2021, s. 13–15.