Knausgård och det stora utanför

av JOHN SJÖGREN

Det är inte så att vi vet det vi ser, det är omvänt: vi ser det vi vet.” Så skriver Egil Stray, en av romanfigurerna i Karl Ove Knausgårds senaste roman Morgonstjärnan, i den långa essä om döden och de döda som avslutar det stora romanbygget. Påståendet, att vår blick är begränsad och inte kan ta in det som rör sig bortom vår kunskapshorisont, skulle kunna uppfattas som ett slags nyckel till Knausgårds hela författarskap. De frågor som Knausgårds litterära projekt kretsar kring handlar om möjligheten att få syn på det vi ännu inte vet, att skriva sig ut ur en värld som slutit sig kring sig själv. Hur kan det transcendentas genombrott i en till synes avförtrollad värld gestaltas? Går det att skriva sig fram till det vi inte vet, så att vår blick vidgas och vi får syn på världen som den i själva verket är? Går det att verkligen se?

Att det är detta som är hjärtat i Knausgårds författarskap kan säkert låta som ett märkligt påstående i mångas öron. Är inte Knausgård den grå vardagens främste skildrare som, inte minst i mastodontverket Min kamp, gestaltar det strikt inomvärldsliga med en virtuos exakthet? Går inte Knausgårds litterära projekt ut på att fästa blicken i den här världen? Många är det som läst Knausgård så. Ett exempel är filosofen Martin Hägglund som i sin uppmärksammade bok Vårt enda liv tolkar Min kamp just som en övning i att fästa blicken; att se och vara närvarande i en värld präglad av förgängelse, ta vara på ett liv märkt med dödlighetens sigill. Och visst ligger det mycket i den tolkningen. Knausgårds romaner tvingar verkligen läsaren att fästa blicken vid den värld hon har framför ögonen. Men det är bara ena sidan av saken. Knausgårds texter handlar också, eller kanske ännu mer, om att försöka komma ur den materialistiska världsbild som exempelvis Martin Hägglund omfamnar. Det handlar alltså inte bara om att se det vi redan vet, utan också om att försöka få syn på det vi ännu inte vet.

Vi är blinda

Att detta är huvudspåret i Knausgårds författarskap blir närmast övertydligt i den senaste romanen, den redan mycket omskrivna Morgonstjärnan. I denna bok, som Knausgård har antytt bara är första delen i en serie romaner, får vi följa ett antal människor under ett par dagar i och omkring en stad som förmodligen ska föreställa norska Bergen. Personerna är vad som i brist på bättre beskrivning skulle kunna kallas för alldeles vanliga människor. Här finns prästen i äktenskapskris, sjuksköterskan som vårdar sin mamma i hemmet, den unge musikern som extraknäcker som förskolepersonal, journalisten som dricker för mycket, akademikern med en manodepressiv hustru, och så vidare.

Varje kapitel berättas i jagform av någon av romanfigurerna och språket och blicken känns igen från Min kamp. Det är skildringar av en vardag med en exakthet och precision som gör de litterära gestalternas inre och yttre värld alldeles levande för läsaren. Blicken är fäst vid världen, de ser det de vet. Men in i denna exakt gestaltade vardag introducerar Knausgård ett övernaturligt, okänt, element. Och med ens blir det tydligt att romanfigurerna inte vet hur de ska tolka detta nya, okända. De ser, men de ser inte.

Någon möter Jesus på Burger King, en annan bevittnar hur en död man plötsligt lever igen, någon ser en monstruöst skrämmande varelse i skogen, några har oförklarliga möten med diverse djur, en annan träder för en stund in i de dödas och halvdödas rike. Alltsammans, alla de olika berättelserna som dock visar sig ha beröringar med varandra, omgärdas av den stora oförklarlighet som ingen kan undgå att se: den jättelika nya stjärna som plötsligt en dag står på himlen. Den stjärna som alltså romanens titel, Morgonstjärnan, anspelar på och som den bibliskt belästa och intresserade Knausgård vet bär på en dubbeltydighet. Morgonstjärnan kan ju tolkas både som den fallne Lucifer, djävulen, och som en bild av Kristus.

Romanfigurerna (med undantag för en) tycks dock inte alls veta hur de ska tolka den nya stjärnan. Ja, de flesta av dem betraktar den med en närmast förundrad likgiltighet. De är handfallna inför det nya fenomenet. Kanske skulle man kunna tolka deras tafatthet inför detta nya som ett slags synförlust. Vi är blinda, är det som om Knausgård vill säga. När det transcendenta bryter in i vår tillvaro, när tecknen visar sig i skyn, ser vi förvisso med våra ögon men våra hjärtan och vårt förnuft är fortfarande blinda. Moderniteten och den materialistiska världsbilden har berövat oss synen. Vi ser inte längre hela verkligheten. Är det så man ska läsa romanen, och kanske alltså Knausgårds författarskap i stort, så illustrerar mottagandet av romanen detta på ett snudd på ironiskt sätt.

Ty det är inte många kritiker och uttolkare som djupare berört frågan om det transcendenta i romanen. Större fokus har lagts vid hur Knausgård gestaltar det vardagliga. I vissa fall har det övernaturliga rent av bedömts som oviktigt. En norsk kritiker ville exempelvis avfärda de konkreta uttryck för ondska som romanen rymmer, de märkliga varelserna i skogen och den stora stjärnan som alltså kan tolkas som ett påtagligt tecken för djävulen, som metaforer och litterära bilder. I stället tolkade hon, vilket har svag förankring i texten, morgonstjärnan som en symbol för miljö- och klimatkrisen. Aftonbladets kritiker Claes Wahlin läste visserligen romanen som ”ett utforskande av hur ett sekulariserat samhälle väljer att avstå från att beakta det som inte ryms i de gängse förklaringsmodellerna”, men lade ändå till: ”Jag undrar likväl om inte en mer sekulär diskussion skulle uppfattas som mer samtida.”

Frågan är dock om det inte är ut ur just det samtida sekulära perspektivet som Knausgård försöker skriva sig, såväl i Morgonstjärnan som i Min kamp. I den nya romanen blir det helt uttalat att det är en platt och genomsekulariserad världsbild som texten vänder sig emot. Romanen vill gestalta möjligheten till en annan syn på världen. Problemet är att denna tillvarons djupdimension endast kan anas. Vi kan aldrig helt få grepp om den. Egil, den enda av romanfigurerna som uppfattar stjärnan som ett tecken, skriver i den redan nämnda avslutande essän: ”Vad gör vi med det vi kan ana, men inte veta? Vi blundar för det.”

Allt är tecken

I en kort dialog mellan Egil och en annan av de personer som vi får följa, universitetsläraren Arne, blir skillnaden mellan den blinda sekulära mentalitet, som de flesta av romanfigurerna omfattar, och Egils djupare seende tydlig. De talar, apropå den nya stjärnan, om olika former av tecken som visat sig tidigare i historien. Kometer, blodregn, solförmörkelser. I kapitlet är det Arne som är jagberättaren; han menar att allt sådant bara är ”trams och övertro”:

”– Är den där stjärnan där borta bara trams?
– Nej, sa jag. Men den är inte heller ett tecken från Gud.
Han log.
– När blev du expert på Gud?
– Kom igen, sa jag. Tror du på mirakler nu också?
– Jag behöver inte tro, sa han och höjde blicken mot stjärnan. Det räcker med att
se.
– Så den är ett tecken?
– Allt är tecken. Trädet där borta. Löven. Tecken.
– På vad?
– Det vet jag inte.
– Näha nä. Men tecken från vad? Vem är det som kontaktar oss?
– Världen kontaktar oss. Det är tecken från världen. Från det som är.
– Nu blir jag nästan lite arg, sa jag och klappade på byxfickorna efter cigaretterna.”

Denna korta konversation kan också tjäna som ett exempel på en annan tematik som rör sig genom Knausgårds romaner, kopplad till detta med seendet och (o)möjligheten att möta eller tänka sig det transcendenta. Allt är tecken, säger Egil. Världen försöker förmedla sig själv till oss, men vi förmår inte förstå eller ge ett gensvar på detta tilltal. Ett annat sätt att uttrycka det skulle kunna vara: Världen är ett språk, men vi har inte lärt oss dess alfabet, dess syntax och grammatik. Vi är, i någon mening, illitterata. Denna ordblindhet inför världen beror på att vi med hjälp av vårt mänskliga språk stängt in världen i kategoriseringar och begrepp som inte svarar mot skapelsens gåtfulla komplexitet.

Det finns hos Knausgård ett slags friktion mellan det språkliga och det språklösa. Med sina ordrika romaner, som exakt och precist söker sig in i själva livskänslan, försöker Knausgård med språkets hjälp komma så långt in i varat som det över huvud taget är möjligt. I Min kamp kallar han detta innersta som han försöker komma åt för ”existensens kärna”. Samtidigt finns det en stark misstro mot språket, en känsla av att det snarare döljer än avtäcker denna kärna. För att nå det som en av romanfigurerna i Morgonstjärnan, prästen Kathrine, kallar för ”det stora utanför” måste människan göra sig fri från språket. Det är, paradoxalt nog, språket som gör oss blinda.

I sin essä om döden och de döda skriver Egil att han börjar förstå ”i vilken hög grad språket begränsar världen” men att han ibland kan få glimtar av ”världen bortom språket, full av förvandling och mysterier”. På ett annat ställe säger han: ”Problemet med vår tid var ju att det mänskliga slukade allt, och att det inte finns något utanför längre.” Det mänskliga, det som Knausgård i Min kamp och även på några ställen i Morgonstjärnan kallar för ”det sociala”, är det mänskligt konstruerade; tolkningen av verkligheten, inte själva verkligheten. Och det är själva verkligheten, det som går bortom det mänskliga och sociala, som Knausgård söker, men som han ofta, nästan alltid, inser är så svårt att finna. I Min kamp skriver han: ”Känslan det ger av att världen är liten, tätt omsluten om sig själv utan öppningar mot något annat, är snudd på incestuös.” Den längtan efter transcendens som Min kamp mer än något annat gestaltar handlar om denna instängdhet. Han fortsätter: ”Den längtan jag ständigt kände, som vissa dagar var så stark att den nästan inte gick att kontrollera, uppstod ur detta.”

Paradoxen för den skrivande, såsom Knausgård gestaltar det, är att språket alltså är verktyget för att tränga djupare in i verkligheteten samtidigt som språket döljer den sanna verklighet som författaren försöker komma åt. För att uttrycka det med Tomas Tranströmers ord: ”För mycket som varken kan skrivas eller förtigas.” I en av de essäistiska passagerna i sista boken av Min kamp fångar Knausgård denna skrivandets paradoxala ambition. Han frågar sig då vad detta att skriva egentligen är för något. ”Det är först och främst att förlora sig själv”, blir svaret. Eller åtminstone att nå bortom jaget, som är en konstruktion av språket och det sociala, och nå ”självets klang”. Och här förvandlas Knausgård närmast till mystiker: ”Och är det inte denna självets klang, den fjärran ton från det egna, som går genom all musik, all konst, all litteratur, och inte bara det, utan också går genom allt som lever och kan känna? Det har inget samband med jaget och än mindre med vi-et, bara med själva existensen.”

Den sanna konstens tecken, tycks Knausgård alltså mena, är besläktade med de tecken som Egil i Morgonstjärnan talar om; själva existensens tecken, världen som talar till oss på sitt eget mystiska språk. Knausgård utforskar i sina romaner huruvida det är möjligt för människan att överskrida jagets gränser, öppna sig, så att världen och det stora utanför kan börja tala till oss.

Allting lever

Denna jag-transcendens som Knausgård tycks mena är nödvändig för att öppna sig för världen utanför det mänskligt konstruerade, det sociala, tar sig olika former. För romanfigurerna i Morgonstjärnan, som alltså till största del är blinda för tecknen som omger dem, anas detta ”bortom” i specifika gränssituationer. Man skulle kunna sammanfatta dem under två rubriker: Döden och Alkoholen.

Döden är det kanske största och mest genomgående temat i Morgonstjärnan. Prästen Kathrine besöks av den man som det visar sig att hon några timmar senare ska begrava. En dödförklarad människa vaknar plötsligt till liv. Journalisten Jostein, som jagar storyn om ett gäng satanister som blivit ritualmördade och vars son försökt begå självmord, vandrar i ett kapitel rakt in i de dödas rike. Egil, vars långa essä om just döden och de döda alltså avslutar hela romanen, träffar på en sörjande läkare som påstår sig kunna se de döda. Han, Egil, får själv uppleva samma sak. Universitetsläraren Arnes psykotiska hustru säger med fullständig övertygelse: ”Vi är alla döda.”

Döden är så klart en klassisk gränssituation, då inte bara en reva mot det hinsides öppnas, då vi kan ana en värld bortom världen, utan också då jagets gränser upplöses. Döden gör oss paradoxalt nog mer närvarande i världen. Detsamma skulle kunna sägas om alkoholen och ruset. Fyllan spelar nämligen en stor roll i Morgonstjärnan, även i Min kamp. Alkoholens roll i Knausgårds författarskap skulle rent av kunna göras till ett spännande ämne för en litteraturvetenskaplig avhandling.

I Morgonstjärnan är det flera av romanfigurerna som använder alkoholen som ett sätt att komma in i det som Knausgård i Min kamp ofta kallar för det öppna eller outtömliga. Ruset är en genväg till extasen, självförglömmelsen, transcendensen. Allt som oftast får det myckna drickandet ganska tragiska konsekvenser. Samtidigt kan man läsa det innersta motivet till drickandet som uttryck för en genuin längtan. Det handlar just om att nå ”det stora utanför”. På samma gång handlar det om att verkligen se och vara närvarande i världen. Som en av Torgny Lindgrens romankaraktärer uttrycker det: ”Alkoholen gör mig nykter.” Ruset bedövar visserligen, men gör också världen öppen, mer levande.

Och här, att döden snuddar vid det levande, har vi den kanske största paradoxen som Knausgårds roman rymmer. Ty på samma gång som döden är ett av romanens främsta teman är en av de tankar som allt tydligare träder fram under läsningens gång att allting lever. Ja, att döden kanske rent av i någon mening är en chimär. Åtminstone är det något åt det hållet som Egil, den som funderar kring och skriver om döden i romanen, till sist tycks luta. Även de döda lever, fast på ett annat sätt. Egil tar i sin essä hjälp av filosofen Hans Jonas: ”Den tyske filosofen Hans Jonas menade att det för de första männi­skorna var livet som var givet och självklart, och döden som var mysteriet. För dem var allting levande – vinden, vattnet, skogen, berget – och den döde måste följaktligen också vara levande, bara på ett annat sätt eller på en annan plats.”

Det är därför som döden hos Knausgård blir en gränssituation och inte en slutstation, ruset med sina sinnesdödande kvaliteter en ögonöppnare för den levande världen. Eller för att citera Wilfrid Stinissen: ”Jag dör inte, jag träder in i livet.” Eller med Mahlers ord ur den stora Uppståndelsesymfonin: ”Jag måste dö, för att kunna leva.” Kanske är det denna animism, föreställningen om en alltigenom levande värld, där döden bara är en övergång till en annan form av liv, som Knausgårds litterära projekt ytterst handlar om. Han försöker skriva sig fram till, och få läsaren att se, en värld som skälver av liv. Och egentligen är väl det vad all verkligt betydande konst åstadkommer; en förhöjning av själva livskänslan och en rening av blicken. Den stora konsten får oss att se och verkligen erfara att allting lever.

Redan i Paradiset

Den rena blicken på världen, som ser ”själva existensen”, tycks alltså vara Knausgårds mål. Det är i denna blick som han finner det som han i Min kamp återkommande kallar för det öppna eller outtömliga eller rent av det heliga och gudomliga. Det är en blick som endast är möjlig utanför språkets och det socialas gränser. Det är att se rätt in i verkligheten, utan filter, bortom språkets hämmande kategoriseringar. Det är på sätt och vis att röra sig bort från det mänskliga. ”I världen utanför språket kan man bara vara ensam”, skriver Knausgård. Men när man tar ett steg åt sidan, kliver ur det socia­la, vågar vara i den ensamma språklösheten, då ser man att världen är gudomlig. Då, menar Knausgård, är man omedelbart närvarande i världen. Man är i Edens lustgård, som inte är ett förlorat paradis utan snarare ett tillstånd som går att uppnå här och nu: ”Edens lustgård finns nu, det är bara att ta ett steg åt sidan, och man är där.”

I en av de suggestivaste sekvenserna i Morgonstjärnan vandrar Egil, lockad av vad vi läsare tidigare anat är en demonisk varelse eller rent av djävulen själv, ut i natten. Han råkar då promenera rakt in i Eden. Han kommer att tänka på ett äppelträd (!) han ofta gick till i barndomen och hittar det också i en glänta i skogen. Men där väntar en huggorm (!) som väser åt honom. Han tar ett äpple och äter av frukten, som smakar ”lite skevt och unikt”. Anspelningarna är så klart övertydliga. Men kanske ska man läsa den märkliga scenen utifrån citatet från Min kamp. Egil har lyckats ta ett steg åt sidan, och vandrar därför rakt in i Eden.

Kanske finns här den mest koncisa sammanfattningen av vad Knausgårds romankonst försöker åstadkomma och vad böckerna uppmanar läsaren till. Samtidigt visar han hur förtvivlat svårt det är att följa denna uppmaning i en kultur präglad en materialistisk, sekulär och förment rationell modernitet. Ty vad Knausgårds romaner säger är: Ta ett kliv åt sidan, och inse att du redan är i Paradiset.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.

Ur Signum nr 4/2021, s. 16–20.