av RUTH KELLY
Under det senaste året har många av oss fått sina övertygelser grundligt prövade. Om börskraschen 2008 inte lyckades utlösa förändring så har nu tydliga sociala vattendelare och de globala systemens sårbarhet, blottad av coronaviruskrisen, förändrat vårt sätt att tänka om världen.
I stället för att vara placerade i botten av samhällsordningen har personalen på våra sjukhus, på gator och i vårdboenden, blivit frontlinjens hjältar som strider mot ett existentiellt hot. Vi har börjat uppvärdera uthållighet – i vården, på arbetsmarknaden och i våra liv – medan vi kämpar för att klara av nya och oförutsägbara krav. Vi värdesätter våra grannar och vårt närsamhälle högre. Även inom ekonomi har vad vi värdesätter, hur vi mäter det och vilka ekonomiska mål vi som samhälle sätter upp, plötsligt hamnat i debattens rampljus, populariserat av ekonomer som Kate Raworth och Mariana Mazzucato.
Själva konceptet ”värde” var huvudämne för den tidigare brittiske centralbankschefen Mark Carneys senaste Reith-föreläsningar och de tycks till och med ha nått så långt som till Vatikanen. Påven Franciskus citerar, i sin senaste bok Let us dream, både Raworth och Mazzucato som röster för ”tidens tecken” och anmodar oss att använda den nuvarande krisen till att ”tänka stort, omvärdera våra prioriteringar – vad vi värdesätter, vad vi vill, vad vi söker – och att åta oss att i vårt dagliga liv handla i enlighet med våra drömmar … och för ett nytt grepp kring ekonomi som sätter de fattiga och planeten i centrum för nytänkandet”. Är det dags att riva upp vårt traditionella tänkande kring ekonomi och ersätta det med det värdebaserade synsätt som har blivit känt som ”kapitalism för det gemensamma goda”?
Det är utan tvivel svårt att argumentera för att det nuvarande tillståndet är helt bra. Erfarenheten av pandemin har visat oss stora skillnader, inte bara i välstånd och inkomster, utan även inom hälsa, utbildning, digital tillgång, och mellan olika folkgrupper. Vardagen hos många av dem som vi värdesätter högst på arbetsmarknaden har visat sig vara oförutsägbar, osäker och underbetald. Så både Raworth och Mazzucato går in i debatten med en tydlig uppmaning till handling: att reformera kapitalismen och förkasta den ekonomiskt rationella aktören homo economicus som koncept, enbart ute efter att maximera sin egennytta, såsom den beskrivs i grundläggande läroböcker om ekonomi.
Vid första anblicken verkar Raworth och Mazzucato ha mycket gemensamt. Båda argumenterar för fundamentala finansreformer, förkastar kortsiktighet i affärsvärlden och efterfrågar större investeringar i långsiktig infrastruktur från statliga och regionala investeringsbanker. I den bemärkelsen tycks de befinna sig i mittfåran av vänsterns ekonomiska teori, men de har fundamentalt olika mål: Raworth ber västerländska utvecklade länder att förkasta ekonomiska tillväxtmål och leva inom hållbarhetens gränser; Mazzucato ber oss att återbörda statens roll som drivkraft för tillväxt genom att belysa statens betydelse för innovationer.
Raworth, med sin ambitiösa och välskrivna bok Donutekonomi (på svenska från Daidalos 2021), är förmodligen den mest radikala och följer i miljöekonomer som George Monbiots kölvatten. Genom att förstå betydelsen av bilder och berättelser för att forma idéer fångar hon idén om en ”rättvis rymd”, där människor lever hållbart och gott, med hjälp av bilden av en donut: de som lever i denna rättvisa rymd befinner sig mellan insidan av ringen, motsvarande ”det sociala fundament av välstånd som ingen bör falla under” och utsidan av ringen som är ”det ekologiska taket för planetärt tryck som ekonomin inte bör överstiga”. Hon inspireras av två ledande oliktänkande ekonomer.
Den första, Hyman Minsky, blev känd efter finanskrisen genom sitt arbete om hur finanssystemet genom sin interna dynamik kunde skapa impulser, som tycktes leda till upptrappningen till kraschen och dess mekanismer. Den andra, Thomas Piketty, i sin bästsäljande Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Karneval förlag 2017), skiljde på två typer av hushåll: de som äger kapital – såsom mark, fastigheter och finansiella tillgångar som ger hyresintäkter, aktieutdelning och ränta – och de som bara äger sin arbetskraft, vilken enbart ger lön, vilket leder till att rikedomen ytterligare koncentreras i ett fåtal människors händer. Raworth använder sina analyser till att hävda att regeringars fortsatta betoning av ekonomisk tillväxt, utan att tygla den, lär hålla kvar oss på vägen mot miljöförstörelse och alltjämt växande sociala orättvisor.
Raworth erbjuder ett antal fascinerande insikter. Först och främst har hon utan tvivel rätt i att lagstiftare behöver en mer fullständig förståelse för antropologi än den som följer av enkla ekonomiska modeller – behov och önskemål är inte obegränsade, eller åtminstone måste de inte vara det. Varje individ – och även varje samhälle – kan ta ett steg tillbaka och säga ”nu får det vara nog”. Hon har också rätt i sin kritik mot att måttet på tillväxt, BNP, så ofta används av lagstiftare och åsiktsmakare som ett mått på välmående. Det blundar fullständigt för bidragen till vårt välstånd från obetalt arbete i hemmen, från våra gemensamma resurser (t. ex. den digitala ekonomin och våra allmänna utrymmen) och från staten. Det tar heller inte hänsyn till huruvida tillväxten är hållbar, eftersom vi inte räknar med uttag av naturresurser i vårt system för nationell bokföring. I stället för att vara besatta av BNP-tillväxt argumenterar Raworth för att vi borde skapa en matris av olika värdemätare för att övervaka vårt lands och vår världs välmående: dödlighet, utbildningsgrad och liknande.
Raworths analys är kraftfull. Jag skulle hålla med henne, om hon hade nöjt sig med att analysera vad som inte fungerar i samhället och ekonomin i dag utan förutsägelser och föreskrifter. Att föreslå att västerlandet bör ignorera BNP-tillväxt helt och hållet och koncentrera sig på övriga mänskliga värden, i stort på grund av ekologiska begränsningar, leder till en onödigt besk – och politiskt omöjlig – medicin. Jag tror att hon har fel när hon antyder att världsekonomin är ett nollsummespel: ekonomisk tillväxt i utvecklingsländer betyder inte nödvändigtvis minskad tillväxt i de högre utvecklade.
Det som har betydelse är vilken sorts tillväxt vi är ute efter: det är mycket lättare att föreställa sig hållbar tillväxt om den grundas på användning av IT och stordata än om den grundas på tillverkning. Hon avfärdar också alltför lätt kraften i ekonomiämnet och möjligheten att teknologi kan vara avgörande för att hantera miljöutmaningar som klimatförändringen, då priser ändras över tid för att återspegla resurstillgången vilket driver på innovationer. ”Grön tillväxt i höginkomstländer syns inte vid horisonten: det är dags att välja grönt utan tillväxt i stället”, hävdar hon. I och med detta följer hon ett tankespår som kan spåras genom debatten om Romklubbens rapport från 1972, Tillväxtens gränser, hela vägen till Thomas Malthus som förutspådde att världens befolkning till slut skulle begränsas av tillgången på födoresurser. Raworth hyser optimism om framtiden och begär att ekonomin reformeras utifrån ett systemperspektiv och att företagens aktivitet från början utformas till att vara både omfördelande och regenererande. Hon ger en stor mängd exempel på vad detta innebär – från alternativa valutasystem i informella bosättningar i Östafrika till en schweizisk tidsbank för en delningsekonomi. Men hur imponerande de än må vara tycks de för småskaliga och specifika i sammanhangen för att stå modell för en totalförvandling av världsekonomin.
Mazzucato, å sin sida, angriper också BNP i dess nuvarande definition men ur en annan vinkel. Liksom Raworth kritiserar hon det implicita antagandet att värde inte kan skapas av vårdgivare, av varor som handlas men inte prissätts och, i synnerhet, det faktum att BNP inte räknar något värde som skapas av staten. Hon uppmanar oss att öppna debatten om vad som menas med ekonomiskt ”värde” bortom det som syns i priset på varor och tjänster.
Till skillnad från Aristoteles, Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx teorier noterar hon att moderna neoklassiska ekonomer tenderar att förlita sig på en subjektiv värdeteori hellre än en objektiv. Värdet ligger i betraktarens öga, inte i arbetarens svett, eller, som hon uttrycker det: pris är lika med värde. För att bättre mäta ett lands rikedom borde enligt Mazzucato finansiella tjänster tas bort från måttet, medan en stor del av statsutgifterna skulle räknas med.
På många sätt har Mazzucato rätt. Bortsett från att vara ett dåligt mått på välmående är BNP ett dåligt mått på den rikedom som skapas i ekonomin. Alla transaktioner som inkluderas i vår definition av BNP mäts utifrån sina priser på marknaden, när dessa är kända, eller utifrån summan av allas inkomster i ekonomin. Hennes största problem med BNP är dock att statens värde enligt standarddefinitioner helt enkelt är summan av offentliga löner – varken mer eller mindre. En stor del av hennes ansträngning går ut på att försöka visa att statens betydelse för att driva på innovationer och välstånd är grundläggande. Hon betonar exempelvis den amerikanska statens bidrag till framgången för stora IT-företag som Apple, jämte privat företagande. Hon argumenterar för en återgång till den starka staten och för att staten aktivt bör hålla målet att skapa ”offentligt värde” genom samhället och ekonomin. I Mission Economy: A Moonshot Guide to Changing Capitalism uppmanar hon oss att tillämpa ”samma nivå av framfusighet och experimentlusta inför vår tids största problem” som tillämpades av USA när man 1962 föresatte sig att landsätta människor på månen före decenniets slut.
Enligt Mazzucato ska vi, i stället för att utgå ifrån premissen att samhälleliga preferenser (exempelvis ökad jämlikhet, förbättrad uthållighet i offentlig vård eller önskan att hantera klimatförändring) kommer att visa sig på marknaden, vända på den traditionella formeln och låta staten skapa vad hon kallar ”uppdrag” för utökad handel i privata sektorn. Ett uppdrag skulle kunna innehålla många olika utmaningar: i fallet ”medborgarnas hälsa och välmående” skulle dessa kunna inkludera luftkvalitet, tonårshälsa, ensamhet och demensvård. Det verkar svårt att argumentera mot önskan att staten ska koncentrera sig på svåra och komplexa utmaningar som påverkar det centrala i vår välfärd, men som den italienske ekonomen Alberto Mingardi påpekar är Mazzucatos vision vågad, eftersom hon hävdar att statens inblandning inte bara är fördelaktig utan faktiskt nödvändig för innovationens framväxt.
En av Mazzucatos svagheter är att hennes empiriska bevis för statens betydelse för växande innovation är svaga. Som Mingardi belyser är det svårt att fastställa statens roll genom att använda bevis, som hon gör, från de senaste 50 åren – en tid då statens utgifter ökade från 10 procent av BNP till över 40 procent i nästan alla demokratier i västvärlden. Det vore på många sätt överraskande om en så stor offentlig investering inte hade skapat några innovationsmöjligheter längs vägen. Det är oklart hur Mazzucato förklarar den industriella revolutionen under 1800-talet, vilken knappast kunde sägas bero på offentliga investeringar. Hon ignorerar även konsumenternas roll i marknadsekonomin och bortser från att innovation inte bara handlar om tekniska framsteg för sakens skull, utan om att svara på individers behov i ett samhälle.
Kanske vore det bättre att fråga huruvida staten är bäst på att stimulera innovationer eller om företag och privatpersoner skulle kunna överträffa staten med samma pengar att tillgå. Men Mazzucato gör rätt i att vidga debatten om värde, och hur värde upplevs och mäts – både på marknaden och i det offentliga. Även ekonomer i mittfåran frågar sig nu om boomen inom finansiella tjänster, exempelvis i upptakten till 2008, verkligen bidrog till ekonomisk tillväxt.
Enligt mitt sätt att se på saken blir ekonomi i sig ett problem först när ekonomer gör övertramp, eller när ekonomiska idéer tillämpas okritiskt utan hänseende till förhärskande institutioner, normer eller kultur. Enkelt uttryckt uppstår problemen när vi går från ”marknadsekonomi” till ”marknadssamhälle” och en varas eller tjänsts pris likställs med dess värde.
Både Raworth och Mazzucato betonar gärna att marknader av nödvändighet är inbäddade i institutioner och i samhället, formade både av reglering, normer och kultur. De sociala normernas betydelse understryks också av Mark Carney i hans föreläsningar och i hans nya bok, Value(s): Building a Better World for All.
Läser man Adam Smith och Milton Friedman mer nyanserat än vad kritiker av den fria marknaden ibland gör anar man att de tydligt insåg detta. Carney citerar Friedmans hyllning till ägarvärde och anmärker att den innehåller en ofta förbisedd brasklapp: ”Företagsledarens ansvar är att tjäna så mycket pengar som möjligt medan han följer samhällets grundläggande spelregler, både dem som omges av lag och av etisk sedvänja.” Medan Raworth och Mazzucato endast berör hur etik och moral borde återbördas till ekonomisk teori menar Carney att de är centrala begrepp för att få kapitalismen att tjäna samhället.
Enligt Carney ligger svaret på pris/värde-debatten inte i att dumpa marknader utan att skapa rätt institutioner, där de kan frodas, och rätt mänskliga värderingar för att se till att de fungerar effektivt. Carney koncentrerar sin kritik mot kapitalismen på vad han beskriver som ”horisontens tragedi”, i synnerhet med kritik mot kampen mot klimatförändring, en kamp för vilken han nu har satt sig själv i ledningen.
Denna ”horisontens tragedi” innebär att folk underskattar sina handlingars framtida betydelse – enkelt uttryckt tenderar de att inte bry sig om framtiden förrän de drabbas av den. Givet att klimatförändringens katastrofala effekter drabbar huvudsakligen framtida generationer är den enda vägen framåt att börja handla annorlunda, att värdesätta framtiden högre redan i dag.
Men det finns också en optimistisk observation. Carney argumenterar för att människors djupare värderingar har blottats under pandemin, sådana som inte tidigare har återspeglats i marknadsekonomier. ”Den ekonomiska dynamikens och effektivitetens värderingar har fått sällskap av solidaritet, rättvisa, ansvar och medlidsamhet”, säger han, och för dem som oroar sig för utsikterna för åtgärder mot klimatförändring menar han att samhället börjar sätta större värde på hållbarhet, vilket är ”en förutsättning för att lösa klimatkrisen”.
Carney försöker att hantera denna ”horisontens tragedi” genom att åberopa juristen Cass Sunsteins och ekonomerna Tim Besleys och Torsten Perssons arbeten. Dessa visar, säger han, att det växande stödet på senare tid för gröna ändamål, framför allt bland unga, kan skapa en snöbollseffekt, med efterfrågan som katalyserar investeringar i grön teknologi och förgrönar den politiska miljön i en självförstärkande cykel. Till slut skulle priser bättre spegla samhällets önskan om grönare produkter och mer hållbara tillvägagångssätt och hjälpa samhällets strävan att tygla klimatförändringen. ”Det är så värderingar driver fram värde”, vidhåller han.
Trots att han betonar värderingar hänvisar inte Carney till sin katolska tro eller dess påverkan på tänkandet i hans föreläsningsserie. En mindre välkänd ekonom, Mary L. Hirschfeld, är mer uttrycklig rörande den katolska teologins inflytande på hennes eget tänkande i Aquinas and the Market: Toward a Humane Economy.
Enligt hennes synsätt måste homo economicus också förkastas som varande för simplistisk och med en alltför endimensionell människosyn. I stället argumenterar hon för att vi borde återvända till den dubbelsidiga värld som målas upp av Thomas av Aquino, i vilken människor kan vara drivna av sina känslor och passioner men samtidigt också vara förmögna att styra passionen med det förnuftets ljus som fångar det sanna och goda. Homo economicus och enkla ekonomiska modeller är användbara för att analysera grundläggande val, men de är av liten betydelse i situationer där människor väljer att handla enligt sitt högre förnuft.
Enligt denna mer sofistikerade syn på världen är frågan om hur man ser på det mänskliga förnuftets dubbelsidiga natur central, liksom frågan om vilken effekt kultur har på balansen mellan de två sidorna och vår förmåga att tänka kring hur kultur formar vår förmåga att eftersträva verklig mänsklig blomstring. Och slutligen, medan empirisk forskning kan informera ekonomer, kan den aldrig ersätta filosofisk och teologisk diskussion om det mänskligt goda och mänsklig lycka.
Sammanfattningsvis må kapitalismen behöva reformeras, men det är till sist vi, investerarna, säljarna och köparna, som måste förändras om vi ska röra oss i riktning mot en mer rättvis och hållbar ekonomi.
Översättning: Daniel Dahlborg
Artikeln publicerades ursprungligen i The Tablet 10 april 2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.
Ruth Kelly är ekonomijournalist, politiker och medlem av det påvliga råd som ansvarar för översynen av Vatikanens finanser.
Ur Signum nr 4/2021, s. 20–25.