av GABRIEL FRANKE
Finns Gud?” Jag skulle svara: ”Inte än!” Med dessa ord sammanfattar Ray Kurzweil transhumanismens grundläggande ärende. Kurzweil är sedan 2012 teknisk utvecklingschef för internetföretaget Google och han hör till de ledande intellektuella personerna inom transhumanismen. Han sväljer dagligen 250 tabletter för att ”omprogrammera” biokemin i sin egen kropp. Hans mål är att leva ända tills den tekniska utvecklingen har kommit tillräckligt långt för att kunna lösa dödens problem. År 2045 kommer datorernas beräkningsförmåga, enligt Kurzweils prognoser, att vara 1 miljard gånger större än dagens samlade mänskliga intelligens. Då kommer – det är Kurzweil övertygad om – människan att kunna övervinna sina biologiska begränsningar och bli odödlig.
Alltsedan de första datorernas dagar har vidareutvecklingen av datateknologier åtföljts av filosofiska tolkningar, som till stora delar har formulerats av de ledande dataingenjörerna själva. De utgår för det mesta ifrån att människan i stort sett kan beskrivas som en maskin och att människans medvetande kan förklaras med hjälp av en maskin- eller datormetafor. Kopieringen av det mänskliga medvetandet har varit en del av drivkraften inom datorutvecklingen alltsedan den inleddes. Den mest radikala tillspetsningen av denna filosofiska tolkning av människan i ett ingenjörsperspektiv återfinns inom den tankeriktning som själv kallar sig för transhumanism. Att optimera människan med hjälp av teknologiska framsteg ända därhän att övervinna människan i hennes nuvarande form är den ledande tanken inom transhumanismen. I sina formuleringar använder dessa författare medvetet religiösa begrepp och motiv, som ges en ny tolkning utifrån ett ingenjörsperspektiv, och som bidrar med centrala föreställningar inom deras forskningsprogram.
Medvetandet som maskin och som matematiskt mönster
Datorutvecklingens början präglades av att nästan alla namnkunniga ingenjörer kopplade datorutvecklingen till projektet att datorerna skulle efterlikna den mänskliga hjärnan, respektive det mänskliga medvetandet. Sålunda skrev John von Neumann, en av informatikens fäder och en av de viktigaste banbrytarna inom datorutvecklingen, en uppsats om ”räknemaskinen och hjärnan”. När von Neumann utgick ifrån att det mänskliga nervsystemets funktionssätt kunde jämföras med en dators arbetssätt, myntade han det mänskliga medvetandes datormetafor, som sedan kom att sätta sin prägel på informatikens framtida målsättningar. von Neumann betraktade det mänskliga nervsystemet som en ”automat” och den mänskliga hjärnan som en ”räknemaskin”.
Marvin Minsky (1927–2016), som 1959 startade The MIT Artificial Intelligence Project och som hörde till de ledande intellektuella inom vidareutvecklingen av artificiell intelligens, hävdade i sin bok The Society of Mind: ”Med denna bok vill jag försöka att förklara hur ett medvetande fungerar. Hur kan intelligens uppstå ur icke-intelligens? För att kunna besvara denna fråga kommer jag att visa hur man kan sätta ihop ett medvetande med hjälp av små delar, som var för sig saknar medvetande.” Det mänskliga medvetandet tolkas fullständigt mekanistiskt av Minsky: ”en enskild människas medvetande skiljer sig från andra människors medvetanden som en maskin med små avvikelser. Är medvetandet en maskin? Därom har jag inga som helst tvivel. För mig är frågan endast Vad för slags maskin är medvetandet?” Det mänskliga medvetandet kan enligt Minskys synsätt fullständigt tolkas, beskrivas, simuleras och avbildas med hjälp av mekaniska processer.
De filosofiska rötter som det transhumanistiska tänkandet anknyter till går tillbaka ända till antiken, men de bygger också på nutida tankeströmningar. Å ena sidan anknyter de transhumanistiska författarna till upplysningstidens mekanistiska tolkning av världen som ett komplicerat urverk. Övertygelsen om att allt, även människans medvetande, uttömmande kan beskrivas med hjälp av en mekanistisk beskrivning av världen är ett av transhumanismens grundantaganden. Å andra sidan förenas i transhumanismen reduktionen av medvetandet till materia med en renässans för pythagorismen: ”Allt motsvaras av talen.” Även människans själ karakteriserades i pythagoréernas lära av tal.
Medan pythagoréerna i sitt avståndstagande från det sinnliga och sin hänvändelse till det icke-materiella såg en slags rening (katharsis) av själen och därför profilerade sig som en asketisk-mystisk hemlig lära, har transhumanismen övertagit tolkningen av människan som en matematisk struktur, för att kunna göra kopieringen av det mänskliga medvetandet till ett teknologiskt realiserbart projekt. Människans personliga essens tolkas i transhumanismen som en matematisk struktur, som när Kurzweil skriver: ”Jag är ett självutvecklande mönster.” Människans ”kärna”, nämligen hennes rationalitet, kan enligt transhumanisten avbildas oberoende av den mänskliga kroppen, eftersom medvetandes essens enligt detta synsätt utgörs av ett abstrakt formgivande mönster, talet. Den pythagoreiska tanken att varats absoluta struktur återfinns inom matematiken, i talen, har i vår tid gjort sitt återtåg genom transhumanismen.
Optimering och övervinnande av människan
Analogin mellan människa och maskin är alltså en ledande argumentationsstruktur i det transhumanistiska tänkandet. Om det inte finns någon essentiell skillnad mellan människa och maskin, då följer av detta, å ena sidan, att maskiner skulle kunna bli människoliknande och, å andra sidan, att människan utifrån ett tekniskt perspektiv bör betraktas som en bristfällig maskin vars defekter bör repareras. Ray Kurzweil utgår ifrån att det ”inte längre finns någon skillnad mellan människan och tekniken” – ”inte därför att människor blir maskiner utan därför att maskiner blir som människor (och dessutom mer eller bättre än så)”. Hans Moravec, en av pionjärerna inom robotutvecklingen och en av de ledande intellektuella inom transhumanismen, betecknar till och med människor som ”ett andra klassens väsen”, eftersom människorna kommer att bli underlägsna framtidens maskiner. Moravec betecknar framtidens robotar som våra ”barn i fantasin”. De rymmer inom sig den mänskliga essensen – logik, rationalitet och intelligens – men är inte underkastade de existentiella kroppsliga begränsningarna på samma sätt som människan. I konkurrensen med dem har människan visat sig vara underlägsen: ”De kan relativt snabbt utplåna vår existens. Denna sistnämnda möjlighet oroar mig inte så mycket som andra människor verkar oroas av den, eftersom jag betraktar dessa framtidsmaskiner som vår avkomma, våra ”barn i anden”, byggda efter vår avbild. De är som vi själva, fast i en mer prestationsduglig form. Liksom tidigare generationers barn förkroppsligar de mänsklighetens främsta hopp om en långsiktig framtid. För deras skull borde vi ge dem alla fördelar och gå vår väg när vi inte längre kan bidra till utvecklingen.”
Artificiell intelligens kan visserligen implementeras i en mänsklig kropp (t. ex. som en robot), men den är inte beroende av en sådan kropp för sin existens. En robot kan inte dö, dess mjukvara är inte beroende av dess kropp. En fungerande artificiell intelligens kan byggas in i ett valfritt antal kroppar. Artificiell intelligens är följaktligen inte väsensmässigt kopplat till en kropp, den är väsentligen icke-kroppslig. Den utvecklas inte utifrån en kropp utan byggs in i en kropp. Kroppen blir till sist godtycklig och utbytbar. På grund av detta kan man inte tala om att artificiell intelligens skulle kunna ”existera” i samma bemärkelse som människan existerar. Den är när allt kommer omkring inte kroppslig utan ständigt återanvändbar som ett ”mönster”. Datorprogrammet som kan slå den mänskliga schackvärldsmästaren kan operera i alla datorer med tillräcklig prestanda. Programmet kan inte dö. Det kan endast utplånas om också alla säkerhetskopior utplånas. Datorprogram kan kopieras hur många gånger som helst. Därigenom är de när allt kommer omkring odödliga, inte ändliga som en biologisk organism. Redan i detta ser transhumanisten potentialen att tekniskt kunna infria det religiösa löftet om odödlighet.
Argumentationen är i grunden enkel: Människan är en maskin och det mänskliga medvetandet är ett datorprogram. Vi måste bara uttömmande dechiffrera och förstå det, då kan vi också bygga ett likadant program. Och om vi till sist fullständigt kan kopiera detta program, det mänskliga medvetandet, då kan vi också omprogrammera oss själva, då kan vi flerfaldiga vårt medvetande och överföra det till en ny ”hårdvara”. Moravec och Kurzweil utgår ifrån att det kommer att bli möjligt att skanna den mänskliga hjärnan och att ladda upp den på en dator. ”Det enklaste scenariot av för en så kallad portering av en hjärna kommer att omfatta en skanning av hjärnan (sannolikt inifrån) av samtliga relevanta detaljer, och hjärnans tillstånd kommer därefter att reproduceras i ett (sannolikt mer prestationsdugligt) substrat.” I sin publikation How to Create a Mind skisserar Kurzweil hur människans hjärna och därmed hennes medvetande ska kunna kopieras.
Artificiell intelligens bör göra det möjligt för människan att flytta sina gränser bortom de biologiskt-kroppsliga. Eftersom artificiell intelligens inte, som människan, är bunden till att endast kunna vara på en plats samtidigt, kan den verka i en näst intill ”allestädes närvarande” form. Genom beräkningskapacitetens exponentiella tillväxt och genom den växande effektiviteten hos räkneoperationerna finns inte längre samma gränser hos den artificiella intelligensens handlingspotential som hos människorna. Även inhämtningen och lagringen av information med hjälp av artificiell intelligens är inte begränsade på samma sätt som den mänskliga inlärningsprocessen. Om det finns tillräckligt med lagringsutrymme kan i princip allt som kan uttryckas matematiskt också lagras. Datorsystem med artificiell intelligens agerar inte utifrån rädsla eller egoism utan kan operera fullständigt logiskt och rationellt. Det som bara delvis utmärker människan – logik och rationalitet – får i konstruktionen av artificiell intelligens och ny robotteknik en förädlad form. Människans katharsis, befrielsen från hennes kroppsliga bojor, framstår alltså som hennes slutgiltiga fulländning, när hennes kropp inte längre behövs, utan det mänskliga medvetandets mönster i stället helt och hållet kan avbildas i en annan form. Hans Moravec summerar följaktligen robotarnas framtid: ”Dessa framtida maskiner kommer faktiskt att vara mer människa än dagens människor.”
Människan och transcendensen
Vad är människan? Allt filosofiskt tänkande leder till sist till denna fråga. För att besvara den frågan liknar Aristoteles människan vid djuren. Vad är det som skiljer människan från de andra levande varelserna? Människan är zôon logon échôn, ett levande väsen som har del i ”Logos”: i tänkandet, i förnuftet. Logosbegreppet, som redan Sokrates uppfattar som gudomligt, beskrivs i Johannesevangeliet i Nya testamentet som gudomligt till sitt väsen. Genom att Logos blir kött, och det transcendenta därmed blir immanent, tränger det gudomliga, det transcendenta, in i kroppsligheten, in i människans sinnlighet. Det kristna monoteistiska tänkandet förädlar på så sätt människans kroppslighet, eftersom den allomfattande gudomligheten inte drar sig för att låta sig bäddas in i den mänskliga kroppsligheten, för att därigenom visa vilket gudomligt perspektiv som människan är kallad till: att öppna sig för det transcendenta genom att leva i Kristi efterföljelse, han som är det förkroppsligade Logos. Människans transcendenta bestämmelse är, enligt den kristna traditionen, alltså inte tänkt att leda till ett avvisande av kroppen. Kroppen bejakas och innesluts i människans transcendenta strävan, enligt Kristi förebild, han som blev människa av kött och blod som vi.
Även det filosofiska transcendensbegreppet innehåller grundläggande ändamålsbeskrivningar av människans väsen. Det filosofiska tänkandet självt ställer frågor om vad som finns bortom, bakom vår nuvarande existens, och det öppnar genom varje gränsdragning samtidigt nya horisonter. Människan ställer frågor, tänker och tvivlar – redan i och med detta har hon del i transcendensen, eftersom hennes tänkande inte bara på ett tekniskt-rationellt sätt riktar sig mot det praktiskt nyttiga utan även mot det som övergår det som människan kan få grepp om och behärska.
Men inom transhumanismen är denna tankestruktur omkastad. Det mänskliga rationaliseras på ett ensidigt sätt, och den förmodat okroppsliga matematisk-formella rationaliteten förklaras vara den enda sanna formen av transcendens. Av det gudomliga Logos återstår då endast den matematiska logiken, det matematiska talet som den högsta formen av abstraktion. Det gudomliga förverkligas då inte längre i kroppen. Och likadant med det mänskliga, som snarare förverkligas utanför kroppen, i talet, i algoritmen, den matematiska formeln. För Kurzweil kulminerar övervinnandet av människans ändlighet när vi avstår från den mänskliga kroppen. Han skriver: ”vi kommer att lämna den biologiska intelligensen bakom oss”. Transhumanismens filosofi förenar alltså en radikal materialistisk tolkning av verkligheten med ett avståndstagande från kroppsligheten som ett konstitutivt villkor för den mänskliga existensen. Inom transhumanismen är människan i sin nuvarande form endast en prototyp.
Människans gränser, som alltså ska övervinnas med hjälp av transhumanismens teknologiska utopier, visar sig dock vid närmare eftertanke inte vara så bristfälliga som de framställs av transhumanismen. Tvärtom, människans styrka kan härledas just från hennes egna gränser. Just därför att människans tänkande och handlande inte låter sig fixeras i en formallogisk struktur, kan hon bli kreativ och skapa någonting nytt. Människans väsen uppstår inte enbart i rationalitet eller logik, utan människan är så mångbottnad att hon även kan hantera motsägelser och paradoxer, ställa frågor om sitt eget värde och även bli förskräckt över sig själv, och därigenom bli ett moraliskt väsen, som har förmåga till både ånger och omvändelse.
Människan är transcendent. I sitt tänkande, sin tro, sina frågor och tvivel visar hon utöver sig själv. Hennes tänkande är inte enbart rent kvantitativt bestämbart. Hon formulerar förvisso logikens regler, men hon råder inte över dem. Människans tänkande är öppet, frågande, lärande och hon har därigenom en relationell förmåga, och hon kan förstå vad som menas med en hemlighet. För algoritmer finns det bara okända variabler, inga hemligheter. Med Horkheimers och Adornos ord: ”När det obekanta i en matematisk procedur likställs med det obekanta i en ekvation, stämplas det därigenom som något välbekant, redan innan något värde angivits för det. Naturen är, före och efter kvantteorin, det som kan kartläggas matematiskt, och även det som inte ingår där, det olösbara och irrationella, passas in i de matematiska teoremen.”
Människans tänkande däremot är till sitt väsen öppet och frågande. Det ägnar sig inte endast åt att analysera, granska, utvärdera och beräkna. Människan kan häpna. Människan kan göra motstånd. Människan kan tvivla. Därför är vetande för människan inte endast information, inte enbart det som kan fastställas kvantitativt. Människan är på ett helhetligt sätt engagerad i sitt tänkande, mångbottnad och komplex. Hon kan möta en Annan – och i ett möte glömma alla tidigare erfarenheter.
Människan kan ställa frågor – medan språklig mjukvara endast avbildar syntaxen i människans frågor och hanterar frågorna med syfte att uppnå ett väl definierat mål. Men människan kan ställa existentiella frågor. Hon kan förbli en sökare. Hon kan ställa frågor om syfte och mening. Människan kan fundera över sin egen längtan. Om människan blir stum inför dessa slags frågor, skulle hon förlora ett väsentligt kännetecken på att hon är människa. Friedrich Nietzsche talade om ”den sista människan”, när människan inte längre kan förstå betydelsen av sådana frågor: ”Se! Jag visar er den sista människan. ’Vad är kärlek? Vad är skapelse? Vad är längtan? Vad är en stjärna?’ – så frågar den sista människan och kisar. Jorden har då blivit liten, och på henne skuttar den sista människan omkring, som gör allt litet.”
Men Nietzsche ropar inte tillbaka människan till hennes ursprungliga kallelse. I stället bör människan själv övervinnas, menar Nietzsche och skriver: ”Jag undervisar er om övermänniskan. Människan är något som bör övervinnas. Vad har ni gjort för att övervinna henne?” Transhumanistiska författare tolkar Nietzsches uppmaning till att övervinna människan som ett teknologiskt forskningsuppdrag. Människa och teknologi bör smälta samman, så att människan kan lämna sina egna gränser bakom sig.
Även i transhumanistiska utopier visar sig en längtan. Den transhumanistiska uppfattningen om transcendens handlar dock inte om transcendensens betydelseskapande som accepterar att det finns sådant som är otillgängligt för människan. I stället betyder transcendens här den fullständiga kvantifieringen, det exakta mätandet, formaliseringen och det funktionella tillhandahållandet av världen. Det filosofiska och även det religiösa transcendensbegreppet pekar däremot just på de aspekter av tillvaron där dessa bestämningar inte återfinns; på det som vi inte kan mäta, kvantifiera, formalisera och göra funktionellt tillgängligt. Allt detta påverkar också människosynen. Just därför att vi inte uttömmande kan förstå andra människor och inte heller oss själva, uppfattar vi oss själva och andra som fria. Vi möter varandra, eftersom vi kan överraska oss själva. Vi ser i de Andra deras oersättliga värde – eftersom deras existens är ömtålig. Vi visar förtroende, eftersom vi inte kan veta allt. När vi talar om kärlek, då visar vi på det okända i de andra, på en dimension som ännu en gång kan skapa världen på nytt i oss och ställa oss in i ett universum som spränger vårt hittillsvarande tänkande. Vi frågar efter Gud, eftersom detta begrepp inte är meningslöst utan tvärtom rymmer den absoluta meningen.
Teknologi som frälsning
Samtida transhumanistiska tolkningar av artificiell intelligens och datorteknologier utvecklar tankekategorier som alltmer liknar de traditionella gudsattributen, alltså Guds egenskaper: odödlighet, allestädesnärvaro, allmakt, allvetande. Människan antas kunna utveckla en teknologisk variant av sin delaktighet i Logos och försöker på så sätt åstadkomma en vidareutveckling av Logos utanför sin egen existens – i teknologin. Gud blir ett teknologiskt projekt och frälsning ett forskningsprogram.
Men det som då går förlorat är människans unicitet, alltså det typiskt mänskliga. Transcendensen kan då endast förverkligas genom teknologi, när människans medvetande har mätts i sin helhet och överförts till ett matematiskt språk, samt avbildats i ett lämpligt medium. Men detta innebär att människans individualitet inte längre spelar någon roll. Om en människas medvetande kan avbildas med hjälp av ett datorprogram, då hon därigenom också godtyckligt mångfaldigas, ständigt kopieras. Hon kan inte längre dö, men hon upphör också därigenom att existera som en unik mänsklig individ. Om jag kan kopiera och avbilda mitt medvetande hur ofta jag vill, då är mitt existentiella vara betydelselöst, eftersom det har blivit utbytbart.
Men hur skulle en värld se ut där ett oändligt antal säkerhetskopior av egentligen döda människor, eventuellt litet olika modifierade, skulle ”existera” för sig själva? Vem skulle då egentligen intressera sig för dessa miljontals möjliga varianter av mig? Den oändliga potentialiteten implicerar samtidigt den absoluta meningslösheten. Medan odödligheten, som en dimension av de monoteistiska religionernas hopp, avser att ställa människans unicitet i centrum och därigenom visa att hon är oersättlig och ovärderlig, leder idén om ett teknologiskt transcendensprojekt till individualitetens upplösning och till att människor blir fullständigt utbytbara.
Slutligen visar sig datorteknologins ”gudomliga” attribut vara förvridningar av den innebörd som de har i sin religiösa kontext. Allestädesnärvaron som oöverblickbara nätverk av alla beräkningsprocesser leder till att människan inte längre alls kan vara närvarande någonstans. Allmaktsfantasin leder till vanmakt, när människan fullständigt överlämnar sig åt en teknik som utvecklat sig själv, och som kan verka utan henne och som hotar att omyndigförklara henne. Visionen av allvetande slår över i obskurantism, när människan, som kan ta för sig av all information och som fått för sig att hon är allvetande, inte längre är beredd att lära sig att tänka.
Religionsfilosofiskt bör transhumanismen, trots alla försök att använda sig av den monoteistiska teologins begreppsapparat, snarare inordnas under magin. Kulturfilosofen Jean Gebser tolkar magins struktur etymologiskt utifrån den indoeuropeiska roten mag(h)-, från vilken orden ”machen, mekanik, maskin och makt” kan härledas. Det transcendenta ska i transhumanismen fås under kontroll och styras samtidigt som människan, för att lyckas med detta, fullständigt underkastar sig något som endast skenbart är transcendent.
Norbert Wiener, som räknas som en av cybernetikens [det vetenskapliga område som omfattar studier av matematiska modeller för styrda system, övers. anm.] grundare, utvecklade i sin sista bok, Gott & Golem, en religionsfilosofisk tolkning av automatiseringen och datorutvecklingen: ”Dock finns det aspekter av motiven för automatiseringen, som går utöver en legitim nyfikenhet och som i sig själva är syndiga. Exempel på sådana finner man hos en särskild sorts tekniska ingenjörer och operatörer, som jag skulle vilja beteckna som apparat-tillbedjare.” Sammanblandningen av ett instrumentellt tillgängliggörande av naturen med ett fullständigt utlämnande till en högre makt betecknar Wiener som ett ”trolleri-tänkande i ordets egentliga bemärkelse”. Den kännetecknas i synnerhet av överflyttandet av det personliga ansvaret till ”en mekanisk apparat, som man visserligen inte helt begriper sig på, men som ändå förmodas vara objektiv.”
Ray Kurzweil jämför själv explicit datorteknologins framsteg med magin: ”Våra trollformler är de matematiska formlerna och algoritmerna, som gör den moderna vardagens magi möjlig.” Det transhumanistiska perspektivet medger dock inget utrymme för mysteriet, för det hemliga, för det outsägliga. I stället är alla aspekter av det outsägliga underställda dechiffreringens och förklaringens föresats: ”Magin hos en intelligent egenskap tycks upplösas i intet, så snart vi förstår hur den fungerar. Vad som blir kvar är mysteriet hos de övriga, ännu inte utforskade aspekterna av intelligens.” Transhumanismens världsbild känner därför inte några yttersta hemligheter, inget mysterium, ingen transcendens utan endast gåtor: obekanta variabler i matematiska ekvationer. Även människans medvetande inbegrips i den uttömmande förklaringens program genom det tekniska tillgängliggörandet och den ändamålsenliga, rationella optimeringen. Detta visar sig då som en undermålig prototyp, som ett mellansteg. Konstruerandet av intelligenta maskiner, som uppvisar den idealiserade bilden av effektivitet, av rationalitet, av logik, blir den transhumanistiska frälsningslärans yttersta mål. Själens katharsis, människans rening, överträffas av överförandet av den rena logiken från den mänskliga kroppen till matematikens och informationsteknikens språk, en logik som ska leva vidare lösgjord från kroppen. Teknologin utvecklar därigenom en frälsningsfunktion för människan, som upplever sin existens som bristfällig, skör och begränsad. Men transhumanismens löfte om frälsning visar sig till sist vara illusoriskt, när det teknisk-programmatiska förtingligandet av transcendensen urgröper transcendensens betydelsebärande potential och vänder den till dess raka motsats.
Översättning: Per Lindqvist
Litteratur
Theodor W. Adorno & Max Horkheimer: Dialektik der Aufklärung. Philosophische Fragmente. Frankfurt/M. 1990.
Jean Gebser: Ursprung und Gegenwart, erster Teil: Das Fundament der aperspektivischen Welt. Beitrag zu einer Geschichte der Bewusstwerdung. I Gesamtausgabe, Bd. II. Stuttgart 1978.
Ray Kurzweil: Menschheit 2,0. Berlin 2014.
Jaap Mensfeld och Oliver Primavesi (utg.): Die Vorsokratiker. Stuttgart 2012.
Marvin Minsky: The Society of Mind. New York 1986.
Hans Moravec: Mind Children. Hamburg 1990.
Hans Moravec: Robot: Mere Machine to Transcend Mind. Oxford 2000, citatet hos Stuart Russel och Peter Norvig: Künstliche Intelligenz. Ein moderner Ansatz. 2:a upplagan, München 2004.
John von Neumann: The Computer and the Brain. 1958.
Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra. I Werke in sechs Bänden. 3:e bandet, München–Wien 1980.
John Rennie: ”The Immortal Ambitions of Ray Kurzweil. A Review of Transcendant Man” i Scientific American 15 februari 2011.
Norbert Wiener: Gott & Golem Inc. Düsseldorf–Wien 1965.
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Communio, nr 1/2021.
Gabriel Franke är gymnasielärare i Dresden, Tyskland.
Ur Signum nr 4/2021, s. 25–31.