Reformationen – är det något att fira?

Reformationen, är det något att fira? Kyrkosplittring blev ju resultatet av det händelseförlopp som publiceringen av Luthers avlatsteser hösten 1517 ledde till. Kravet på förnyelse av kyrkan ”till huvud och lemmar” hade då sedan 150 år hörts i den västliga delen av kristenheten, men inte gett resultat. Tillståndet i kyrkan var dock inte entydigt negativt. 1400-talet var en blomstringstid för den lekmannafromhet med betoning på det inre livet (Frömmigkeitstheologie) som Luther tar upp och radikaliserar. Den typ av missbruk som Luther vände sig mot var vanligare i Tyskland än på många andra ställen. Början av 1500-talet var en tid med många spänningar och motstridiga utvecklingslinjer. Kyrkan var ingen monolitisk storhet.

En nödvändig reformation?

Den tyske, evangeliske, reformationsforskaren Volker Leppin inleder sin handbok om reformationen med orden: ”Ingenting förde med nödvändighet till reformationen” (Die Reformation, s. 1). De senaste 50 åren har särskilt evangeliska kyrkohistoriker fördomsfritt studerat reformationens förutsättningar i senmedeltidens teologi och kyrkoliv. Överväger kontinuiteten, eller är reformationen framför allt ett brott med det föregående, en radikal nytolkning och reorganisering av kristen tro och liv? Förutsättningar finns i dag för en tolkning av skeendet, som når bortom de gamla schablonerna. Vi lever inte längre i konfessionalismens tidsålder då polemiken rådde. I ekumenikens tidsålder är det möjligt för lutherska och katolska teologer att skriva historien om kyrkosplittringen tillsammans, som visas i dokumentet Från konflikt till gemenskap. När lutheraner och katoliker tillsammans minns reformationen, med början i gudstjänsten i Lunds domkyrka 31 oktober i år, är det alltså inget firande eller jubileum i egentlig mening. Vi minns kyrkosplittringen på 1500-talet som en smärtsam händelse, och gör det i en vilja till ömsesidig försoning.

Katolska omprövningar

Också katolska historiker har genom sitt arbete förberett detta. Den entydigt negativa bild av heretikern Luther som präglades av Johannes Cochlaeus på 1500-talet gällde ännu i början av 1900-talet i katolska handböcker. Omprövningen kom genom Joseph Lortz som i sin bok Die Reformation in Deutschland 1942 tecknade en försiktigt positiv bild av Luther. Hans lärjunge Erwin Iserloh hävdade att den katolicism som Luther bekämpade inte var fullt katolsk. Luthers reformatoriska ”upptäckt” – att Rom 1:17 inte syftar på Guds dömande utan på hans skänkande rättfärdighet – var upptäckten av något ”ur-katolskt”, enligt Iserloh. Senare har katolsk Lutherforskning betonat att Luthers ”augustinskt” präglade rättfärdiggörelselära och Thomas av Aquinos aristoteliskt-skolastiska i grunden är kompatibla, även om de så att säga talar olika språk (Otto Hermann Pesch). Detta tas upp i Från konflikt till gemenskap (23). Katolska Lutherforskare som Peter Manns har till och med kallat Luther för ”Fader i tron”, något som dialogdokumentet Martin Luther – vittne om Jesus Kristus 1983 anknyter till.

En djupt teologisk konflikt

Men hur långt kan man nå genom detta övervinnande av gamla fördomar och en mera avspänd historieskrivning? Frågan om reformationen var ”nödvändig” är inte en rent historisk fråga. Evangeliska kyrkohistoriker har gjort upp med den gamla bilden av Luthers reformation som det nödvändiga ljuset i en totalt mörk situation. Samtidigt bejakar de den nytolkning av tron som Luthers teologi ledde till. Katolska historiker har uppvärderat Luther och djupt beklagat den romerska kyrkoledningens okänsliga agerande. Men det medför inte att man gör avkall på den katolska självförståelsen. I Från konflikt till gemenskap sägs om det misslyckade mötet mellan kardinal Cajetanus och Luther att det är tragiskt att 1500-talets två största teologer skulle mötas ”i en rättegång som gällde heresianklagelser” (48). Thomas de Vio Cajetanus var sin tids främste uttolkare av Thomas av Aquino och inledde traditionen att skriva kommentar till Thomas’ Summa theologiae. Han hade läst Luthers skrifter men tänkte helt thomistiskt. Luther å sin sida avsåg med sina teser om avlaten att få igång en diskussion. Han vägrade att ta tillbaka vad han skrivit, som Rom krävde. Spridningen av hans teser genom den nya boktryckarkonsten gjorde honom snabbt till den tidens mediestjärna och den avsedda teologiska diskussionen ersattes av folklig opinionsbildning och polemik. Luther tvingades förklara sig offentligt genom sin predikan Om avlat och nåd 1518 som spriddes i massupplaga. I detta händelseförlopp radikaliserades Luthers uppfattning och vändes på ett definitivt sätt mot den kyrkliga hierarkin, som inte heller var villig att kompromissa. När Luther slutligen bränner bannbullan och den kanoniska lagen är det uttryck för ett brott med kyrkans auktoritet som går mycket djupare än avståndstagandet från en korrupt påvemakt. Redan 1519 ser han konflikten i apokalyptiskt ljus och kallar påven Antikrist. I disputationen med Johannes Eck samma år ifrågasätter han de ekumeniska konciliernas auktoritet. Hur man än fördelar skulden i detta händelseförlopp är det en djupt teologisk konflikt som öppnar sig här.

Från konfessionell polemik till ”differentierad konsensus”

Kyrkosplittringen var kanske inte historiskt men blev teologiskt nödvändig. Skillnaden i kyrkosyn och syn på den kyrkliga auktoritetens roll ledde till att man gick skilda vägar. Bekännelse ställdes mot bekännelse. Inte bara reformationskyrkorna utan även den romersk-katolska kyrkan kom, oavsett det ecklesiologiska anspråket, att framträda som konfessionskyrkor. Den polemiska avgränsningen gentemot de andra blev den konfessionalistiska tidsålderns kännemärke. I denna process trädde det som ändå var gemensamt tillbaka. Men i en sekulariserad tid som vår, när frågan snarare gäller om man över huvud taget har anledning att vara kristen kan 1500-talets kyrkosplittring vara svår att förstå. Den medförde nämligen inte någon ny oenighet om de centrala kristna trossatserna. De fornkyrkliga bekännelserna har förblivit ett gemensamt kristet arv. Det visade sig också när de ekumeniska dialogerna mellan lutheraner och katoliker kom igång på 1960-talet att de gamla stridsfrågorna mist sin skärpa. Oenigheten om rättfärdiggörelseläran, som enligt luthersk uppfattning var själva orsaken till reformationen, visar sig inte vara så stor som man antagit. ”En långtgående överensstämmelse” i denna lära talade redan den första dialograpporten Evangeliet och kyrkan 1972 om. Detta har sedan upprepats och fastslagits, särskilt i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran 1999 (GD), den hittills enda gemensamma deklaration som officiellt underskrivits av båda parter. Man har dock inte nått ända fram. Den lutherska läran om simul justus et peccator (”på en gång rättfärdig och syndare”) med dess förutsättning i tillspetsningen av den augustinska arvsyndsläran, reser ännu katolska invändningar. Den katolska läran om tro och gärningar, tillspetsad i den missförstådda förtjänstläran, ses med skepsis från lutherskt håll. Den gemensamma deklarationen anser dock att dessa skillnader inte upphäver konsensus i ”rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar”. Detta har sedan kallats ”differentierad konsensus”, även om termen inte finns i GD själv. Lärofördömandena från 1500-talet har förlorat sin verkan, även om de inte har upphävts. Vägen till fortsatt dialog och gemenskap tycks öppen.

En återupptagen dialog

Men hur nytt är detta egentligen? Sedan den lutherska reformationen etablerats i olika furstendömen i Tyskland under 1520-talet, fortsatte det tysk-romerska kejsarriket att söka en lösning på konflikterna. Vid riksdagen i Augsburg lade de lutherska furstarna fram den av Philip Melanchthon författade Confessio Augustana/Augsburgska bekännelsen (CA). Här återfinns inte Luthers häftiga polemik utan den lutherska bekännelsen framställs på ett konsensusinriktat sätt. Även om CA avvisades av de katolska ständerna, bemöttes den teologiskt på ett liknande sätt i Confutatio, de katolska ständernas ”vederläggning” av CA. Under följande decennium fortsatte försöken att överbrygga motsättningarna. Särskilt intressant är riksdagen i Regensburg 1541 då katolska och lutherska teologer kom fram till en gemensam skrivning om rättfärdiggörelseläran (den så kallade Regensburger Buch). Men förhandlingarna strandade när man kom in på sakrament och kyrkosyn. Den nutida dialogen kan därför i viss mån sägas börja om där Regensburg slutade.

Eukaristin och ämbetet

Så har man också i nutiden tagit upp kontroversfrågorna om sakrament, ämbete och kyrkosyn och kommit ganska långt på vägen mot konsensus. I läran om eukaristin/nattvarden är inte längre den katolska transsubstantiationsläran en stötesten. Kristi verkliga närvaro i bröd och vin bekänns gemensamt och kan formuleras på olika sätt. De överblivna nattvardselementen skall förtäras, var Luthers kända anvisning som lutheranerna i dialogen nu framhåller. Katolska sakramentsprocessioner och sakramental tillbedjan har sin plats i kyrkan om eukaristin som måltid inte fördunklas. Offertanken, som var så anstötlig för reformationen, har kommit i ett nytt ljus genom den liturgiska och patristiska forskningen. Detta visar sig i den liturgiska förnyelse som går tvärsigenom konfessionerna och som har lett till en förnyelse av nattvardsbönerna. Det mycket spridda Faith&Order-dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete 1982 har också bidragit till denna utveckling. Eukaristin som ett lovets offer var heller inte främmande för Luther. Åminnelsen/anamnesis är det begrepp som i dag hjälper oss att teologiskt förstå närvaron av Kristi enda offer i eukaristin. Att kyrkan, enligt katolsk uppfattning, därför också kan förena lovsångsoffret med Kristi offer och frambära det åt Fadern, förblir dock en svårighet för luthersk teologi.

Den luthersk-katolska dialogen har upprepade gånger slagit fast den gemensamma uppfattningen att kyrkans ämbete är en gudomlig instiftelse och inte kan härledas från det allmänna prästadömet. Det senare har å andra sidan fått en uppvärdering genom Andra Vatikankonciliet och båda traditionerna ser i dag såväl samband som skillnad mellan särskilt och allmänt prästämbete. Andra Vatikankonciliet betonade biskopsämbetet som fullheten av det särskilda ämbetet. Den lutherska reformationen ville inte avskaffa biskopsämbetet men ansåg sig tvingad att införa ett eget tillsynsämbete i de reformerade områdena och att viga präster utan de katolska biskoparnas medverkan. Man anknöt till en oklarhet i den medeltida traditionen, huruvida det är en principiell skillnad mellan biskop och präst eller inte. Lutherdomen kom att räkna den lokala församlingen med prästen, som kyrka i full mening. Superintendenter/biskopar hade tillsynsmyndighet, men inte ett högre ämbete. Katolsk teologi insisterar däremot på biskopen och stiftet som det fulla uttrycket för kyrka och ämbete. Här ligger ett olöst problem. Samtidigt är det en stark tendens inom alla kyrkor i dag att framhålla nödvändigheten av episkopé (tillsyn) och att se anknytningen till det historiska episkopatet som ett positivt tecken på kyrkans enhet och apostolicitet. I detta sammanhang förs också ett försiktigt positivt samtal om primatet, ett samtal som stimulerats av påven Johannes Paulus II:s inbjudan i encyklikan Ut unum sint 1995 (sv. övers. Att de blir ett, Katolsk Dokumentation 24, Katolska Bokförlaget 1996) till andra kyrkor att med honom reflektera över hur primatet kan utövas och förnyas.

Ju djupare man tränger in i den stora mängd dialogdokument som producerats av luthersk-katolska samtalsdelegationer sedan 1960-talet, desto mera subtila och detaljerade blir resonemangen. Teologerna har här gjort ett grundligt arbete som väcker respekt. Men går det att sammanfatta och reducera diskussionen på ett språk som inte kräver teologisk utbildning för att förstå?

Skriften i kyrkan

Kyrkan är apostolisk säger trosbekännelsen. Kyrkan bygger på apostlarnas grund och deras undervisning. Detta förs vidare och konkretiseras genom de ”forms of witnesses” som spelar en avgörande roll. Främst står här den heliga Skrift. Men Skriften förstås och utläggs i kyrkan. Lutheraner och katoliker är överens om detta. För den lutherska reformationen var de gamla trosbekännelserna, treenighetsläran och det kristologiska dogmat, självklara delar av utläggningstraditionen. Kristendomen är ingen bokens religion utan Ordets och förkunnelsens (Rom 10:17). Katolsk teologi ser i dag traditionen mer som en funktion än ett innehåll. Förhållandet Skrift och tradition är inte längre en brännande kontroversfråga. Lägger man till detta att även den lutherska sidan betonar auktoriteten och läroämbetet i kyrkan börjar vi närma oss en lösning. Men problemen kommer tillbaka i frågan om det finns förpliktande läroavgöranden i kyrkan. Har biskoparna, tillsammans med påven, uppdraget att på ett definitivt sätt vittna om och fastslå trons sanning? Eller gäller till sist ändå den enskilde kristnes bibelläsning och samvetsavgörelse? Den katolska läran om samvetet upphäver inte denna skillnad. Man måste följa sitt samvete, men samvetet är inte ofelbart. I trosfrågor går den apostoliska gemenskapen före den enskilde.

Kriteriefrågan

Många av de till synes subtila kontroversfrågor som ännu återstår att lösa kan relateras till frågor om konkretionen och den förpliktande gemenskapen. För den lutherska sidan var och är rättfärdiggörelse genom tro inte bara en formulering av den centrala och gemensamma tron på frälsningen genom Jesus Kristus. Rättfärdiggörelsen genom tro, utan gärningar, är det enda kriteriet, domaren över allt annat i kyrkan. Man kan därför komma långt i samtal med katolikerna, man kan framträda som kyrka med i stor utsträckning ”katolsk” identitet. Men detta måste ändå alltid relateras till det enda kriteriet, som har att döma över vad som kan behållas och vad som kanske måste lämnas. Den katolska invändningen är då att rättfärdiggörelsen inte kan vara det enda kriteriet (GD 18). Till att börja med finns det andra sätt att artikulera den centrala tron, till exempel östkyrkans gudomliggörelselära. Men vidare kan rättfärdiggörelseläran, enligt katolsk övertygelse, aldrig stå i motsättning till de ordningar och konkretiseringar av det apostoliska arvet som präglar kyrkans dagliga liv. Dessa konkretiseringar fungerar i katolsk förståelse som själva förmedlingen av det centrala budskapet och hör därför oupplösligt samman.

Till denna förmedling och konkretion hör också att rättfärdiggörelsen genom tro på den ende medlaren Jesus Kristus förverkligas sakramentalt. Dopet är rättfärdiggörelsens början och grund. Den rättfärdiggjorde lever i dopets nåd och närs av Ordet, eukaristin och bikten. Helgelsen, det kristna livet är en process på vägen mot frälsningen, en term som i katolskt språkbruk oftast syftar på slutmålet (jfr Rom 13:11). Det sakramentala livet är med andra ord den kontext i vilken rättfärdiggörelsen genom tro, enligt katolskt synsätt hör hemma. Härifrån är inte steget långt från sakramenten i konkret mening till Andra Vatikankonciliets tal om kyrkan som sakrament: ”I Kristus är kyrkan ett slags sakrament, ett tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och hela mänsklighetens enhet.” (Konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium 1). Kyrkan är förvisso också ”de heligas samfund i vilket Guds ord rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (CA § 7). Men orden ”i vilket” utesluter inte ett ”i vartannat”. Kyrkan utgör ”En enda komplex verklighet, där ett gudomligt och ett mänskligt element växer samman. Med en välgrundad analogi kan den liknas vid det inkarnerade Ordets mysterium” (Konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium § 8). Här ligger en bestående svårighet mellan lutheraner och katoliker. Men dialogen fortsätter.

Närmandet mellan lutheraner och katoliker är en stor och positiv händelse i de senaste 50 årens kyrkohistoria. Det gemensamma kristna arvet behöver inte längre skymmas av konfessionell polemik och självtillräcklighet. Vägen är fri att tillsammans bekänna Kristus. Den ”långtgående konsensus” som finns om rättfärdiggörelseläran ger, trots bestående skillnader, en grund för ett gemensamt vittnesbörd.

Återstår då frågan varför inte dialogens resultat i större utsträckning recipierats av kyrkorna. Den gemensamma deklarationen har underskrivits av båda parter, men övriga dokument har lagts till handlingarna. Den bristande receptionen är dock måhända en synvilla. Dialogen, och det ekumeniska arbetet generellt, har helt förändrat sättet varpå kristna från olika kyrkor umgås. Den konfessionella tidsåldern ligger bara några generationer tillbaka i tiden. Vad som är självklart i dag var otänkbart för 50–100 år sedan. Detta bestämmer vår vardag och betyder att vi kan och bör göra mycket tillsammans. Från konflikt till gemenskap avslutas med fem ”ekumeniska imperativ”. Om de följdes skulle mycket vara vunnet. Vi kan därför säga att vi redan uppnått en grad av kristen enhet, av gemensamt kristet vittnesbörd och handlande som är ett viktigt steg på vägen mot synlig enhet.

Ett av de ekumeniska imperativen lyder: ”Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och att oupphörligt sträva mot detta mål.” Synlig enhet har alltsedan den ekumeniska rörelsens begynnelse varit det självklara målet. Synlig enhet är också vad de europeiska kyrkor som skrivit under den så kallade Charta oecumenica förbundit sig till. Det innebär inte att man försvurit sig åt en enda av de många enhetsmodeller som finns. Målet kan konkretiseras på olika sätt som bland annat dokumentet Enhet framför oss. Modeller, faser och former för katolsk-luthersk kyrkogemenskap 1984 visar. Men en enhet som tar sig uttryck i full sakramentsgemenskap och ömsesidigt erkännande av ämbeten måste vara förpliktande. Kanske är det också därför som receptionen går så trögt. Tillvaron som polemiskt avgränsade konfessionskyrkor är eller borde vara ett förgånget stadium. Ekumenik och dialog har ändrat klimatet. Det kan ändå vara svårt att i praktiken skilja vad som är konfessionell självbevarelsedrift från teologiska ståndpunkter och anspråk.

Det första ekumeniska imperativet lyder: ”Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.” Dokumentet Från konflikt till gemenskap har sammanfattat den luthersk-katolska dialogens resultat, såväl det gemensamma som kvarvarande kontroverser. Den begynnande gemensamma historieskrivningen är ett steg på vägen, liksom det gemensamma reformationsminnet. Den teologiska dialogen bör fortsätta. Men lika viktigt är att våra kyrkor tydligt ställer det i centrum som de två sista imperativen formulerar: ”Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet”, samt ”vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.”

Litteratur

Från konflikt till gemenskap. Gemensamt lutherskt-katolskt högtidlighållande av reformationsminnet 2017. Rapport från evangelisk-lutherska–romersk-katolska enhetskommissionen. 2013.

…att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer. Gösta Hallonsten & Per Erik Persson (red). Stockholm 2000

Enhetens framtidsväg. Dokument från de internationella romersk-katolsk–evangelisk-lutherska studiekommissionerna. Redaktör Lars Thunberg Uppsala 1988.

Volker Leppin: Die Reformation. Darmstadt 2013.

Gösta Hallonsten: ”Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv” i Signum nr 8/2010.

Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.