Från konflikt till gemenskap

Den 31 oktober 1517 spikade den unge augustinmunken och professorn i bibelvetenskap Martin Luther provokativt upp 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Det är åtminstone vad många av oss har fått lära sig. Men är det sant, det där med provokativt? Det tycks nämligen ha varit så att kyrkporten i fråga fungerade som universitetets officiella anslagstavla, och att teserna i själva verket inte sattes upp av professorn själv utan av universitetets pedell. Den här gången gällde saken den förkunnelse om avlat som spridits i grannskapet av en dominikansk predikant vid namn Johann Tetzel (död 1519) och som skapat stora svårigheter för Martin Luther i själavården; enligt Tetzels förgrovade version av avlatsförsäljningen kunde man köpa syndernas förlåtelse för pengar: ”När myntet i kistan klingar, själen sig till himlen svingar.”

Det gällde alltså en akademisk debatt om ett ämne av betydelse för kyrkans liv. Det finns ingenting som tyder på att Martin Luther då hade några mera vittgående planer. Men ändå blev den här debatten en tändande gnista. Luther mötte oförståelse från den kyrkliga överheten, vars biskopar och andra kyrkofurstar var minst lika mycket världsliga herrar och snabbt insåg att munken och professorn vid det lilla nygrundade universitetet i Wittenberg måste tystas. Inte heller visade denne å sin sida prov på någon flexibilitet, och det stod snart klart att en allvarlig konflikt var under uppsegling.

Reformationsfirande då och nu

Men när nådde man vad som skulle kunna kallas the point of no return? Var det redan i debatterna mellan Luther och kardinal Cajetanus år 1518 eller Johannes Eck år 1519, eller skedde det den dag då Luther demonstrativt brände (åtminstone delar av) den kanoniska lagen och den bulla, Exsurge Domine, som fördömde hans teologi, alltså i slutet av år 1520? Situationen komplicerades mycket snabbt av att religion och politik gick hand i hand. Man kan se hur Sachsens kurfurste Fredrik den vise fram till sin död 1525 stödde Luther och gjorde det möjligt för honom att sitta kvar på sin professur ända till sin egen död 1546, trots att kurfursten som själv förblivit katolik då sedan länge ju var död. Det visade sig vara ett framgångsrikt sätt för honom att främja Sachsens relativa politiska självständighet.

Men som vi redan noterat blev debatten om avlatshandeln en höstdag år 1517 den gnista som satte Europas kyrkliga scen i brand. Nästa år är det 500 år sedan detta skedde, och med början i höst skall man minnas det skedda (fira jubileet?) under det år som följer. I vårt land blir detta särskilt tydligt, eftersom påven Franciskus kommer till Lund i höst, när det årslånga minnet/firandet inleds.

Det är inte första gången som man på protestantisk sida firar hur reformationen tog sin början i och med vad som var tänkt att bli en akademisk debatt nere i Wittenberg. År 1617 användes hundraårsdagen till att knyta lutheraner och reformerta närmare varandra, för att underlätta bekämpandet av den gemensamme fienden (det vill säga den katolska kyrkan), och 300 år senare, alltså år 1917 under pågående världskrig, gav reformationsminnet anledning att framställa Luther som en tysk hjälte visavi påve och kejsare.

Fira eller minnas?

Nu är emellertid situationen en annan. Vi lever i en tid som alltmer har präglats av medvetenheten om det skandalösa i kyrkans splittring i en sekulariserad värld, och organisationer som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet har liksom den katolska kyrkan funnit att det är mer som förenar alla kristna än som splittrar dem. En viktig bidragande faktor till detta har varit den strävan till objektivitet som präglat mycket (men långt ifrån allt) av våra dagars universitetsteologi. Både bland katolska och protestantiska historieskrivare och dogmatiker har man strävat efter att utan förutfattade meningar söka förstå vad det var som verkligen hände under några årtionden av 1500-talets första hälft, bakom alla dimridåer som lagts ut av senare århundradens propaganda. Ett resultat av detta arbete är det nyutgivna dokumentet Från konflikt till gemenskap. Gemensamt lutherskt-katolskt högtidlighållande av reformationen 2017 (utgivet 2013, svensk översättning 2016). Bakom texten står Den lutherska–romersk-katolska enhetskommissionen, och förordet har undertecknats av den katolske hjälpbiskopen i Fulda Karlheinz Diez och den förre lutherske biskopen Eero Huovinen i Helsingfors.

Redan dokumentets underrubrik visar på de svårigheter som aktualiseras av en dylik gemensam text. Underrubriken talar sålunda om ett ”gemensamt […] högtidlighållande [på engelska Commemoration] av reformationen 2017.” Man kan ställa frågan, om de katolska författarna verkligen avser ett högtidlighållande av vad som visade sig leda fram till den västerländska kristenhetens splittring i två grupper, i vilka den ena från första början drabbats av en långt gående fortsatt fragmentisering. ”Högtidlighållande” är en möjlig men inte den enda möjliga översättningen av det engelska ordet commemoration, och en katolsk översättare skulle antagligen ha valt ett annat ord. Men det är ofta svårt att finna termer som kan tillfredsställa såväl katoliker som lutheraner: kanske man kan säga att vi skall utnyttja tillfället när 500 år har förflutit sedan teserna av år 1517 offentliggjordes till att gemensamt erinra oss (det är vad det engelska ordet bokstavligen betyder) vad som skedde då och ”rena minnet” från århundradens skräp av illvilja och förtal. Och här kan det nämnda dokumentet Från konflikt till gemenskap komma väl till pass.

Ett kort första kapitel (§ 4–15) placerar in ”högtidlighållandet” av reformationen i en ekumenisk och global tidsålder. Man uppmärksammar här exempelvis behovet av att ta de afrikanska och asiatiska kristnas erfarenheter på allvar liksom på den starka framväxten av pentekostala rörelser. Kapitel 2 (§ 16–34) sammanfattar hur nya impulser har nått såväl den katolska som den lutherska kyrkohistorieskrivningen, och hur många av en gången tids stridsfrågor därför har blivit obsoleta i vår tid. Kapitel 3 (§ 35–90) om ”den lutherska reformationen och den romersk-katolska responsen” ger, som kapitelrubriken antyder, en historisk sammanfattning av vad som skedde mellan år 1517 och religionsfreden i Augsburg en generation senare, eller närmare bestämt år 1555. Kapitel 4 (§ 91–218), som är dokumentets längsta avsnitt, behandlar de dogmatiska skiljelinjerna mellan den katolska och den lutherska teologin, sammanfattat i fyra huvudpunkter: rättfärdiggörelsen, eukaristin, ämbetet samt skrift och tradition. Kapitel 5 (§ 219–237) har fått rubriken ”Kallade att gemensamt minnas” och tar upp de känsliga frågorna om kontinuitet eller inte genom 1500-talets turbulens, om sorg över egnas (och andras) felsteg, synd mot enheten och frågor om hur vi i dag skall förhålla oss till det som skedde på 1500-talet och som sedan dess förgiftat relationerna. Ett kort kapitel 6 slutligen (§ 238–245) listar fem ”ekumeniska imperativer” (börja med vad som förenar oss, låta sig själv förändras, söka synlig enhet, återupptäcka kraften i evangeliet och vittna tillsammans om Guds barmhärtighet), alltså ganska självklara ting.

Gamla och nya stötestenar

Vad är då att säga om allt detta? Det finns mycket att säga som är positivt, främst då det faktum att det i dag har visat sig vara möjligt att skildra reformationstidens historiska skeende på ett sätt som båda sidor kan solidarisera sig med. Man kan komma överens om vad som faktiskt hände och göra ett slags katalog över detta. Det är ett viktigt steg och en förutsättning för den ”rening” av minnena som är så nödvändig. På ett djupare plan återstår naturligtvis att tolka detta skeende (och ta ställning till om man har lyft fram ”rätt” händelser i ett komplicerat förlopp), men det första trevande steget är taget. Kanske än viktigare än vad som texten säger är det faktum att man från katolsk och luthersk sida har visat att man kan arbeta tillsammans med sikte på hela kristenhetens bästa. En följd blir naturligtvis att den tid är förbi, då man formulerade kyrkans ställningstaganden gentemot ”de andra” med kättardomar eller liknande uttalanden.

Men den som läser den sammanfattning av historien som ges i kapitel 3 finner snart att kritiska frågor kan ställas. Det är tydligt, att det är den tyska scenen som har varit aktuell för författarna. Reformationen skildras i stor utsträckning som en folkrörelse underifrån; man gjorde uppror mot en förmögen överhet, där kyrklig och världslig makt gick hand i hand. Och teologiska argument tilldelas en mycket central roll som motorer i utvecklingen. I Sverige var situationen annorlunda. Här var reformationen inte en folkrörelse utan tvärtom något som påtvingades undersåtarna av kungamakten i gestalt av Gustav Vasa (död 1560, alltså först efter Augsburgska religionsfreden som bildar slutpunkten i framställningen). Man kan påminna om de uppror mot Gustav Vasas maktutövning som tid efter annan blossade upp, Dackefejden den mest kända av dem, och som skoningslöst slogs ner med militära medel, finansierade av rikedomar som beslagtagits ur landets kyrkor och kloster.

Att hantera oförrätter och hitta en gemensam syn på vad som hänt

Man kan också kritiskt notera att den kortfattade katalog av händelser som kapitlet kan sägas utgöra har ett ensidigt perspektiv: Martin Luther och hans medarbetare handlade målmedvetet, och deras katolska motparter reagerade med att motsätta sig detta. Men det framgår knappast att dessa kan ha haft en egen positiv agenda som inte endast syftade till att bekämpa reformatorerna och deras strävanden. Man kan också ställa frågan, om inte texten alltför mycket fokuserar just Martin Luther och den lutherska grenen av reformationen. I själva verket präglades det utgående 1400-talet och 1500-talet av betydande turbulens på den kyrkliga scenen även Luther förutan. Viktiga humanister som Erasmus av Rotterdam drog öronen åt sig, när de såg att reformsträvandena tenderade att slita sönder kyrkan, andra som Jean Calvin och de så kallade anabaptisterna gick i stället medvetet mycket längre än Luther, och man kan notera att den reformerta grenen av reformationen ledde fram till en extremare och långt spretigare situation än den lutherska. Därav syns emellertid mycket lite om ens något i Från konflikt till gemenskap.

En ekumenisk text som denna går av naturliga skäl förbi många stötestenar på vägen, förmodligen nödvändigt för att ändå möjliggöra några steg framåt. En sådan gäller frågan om kontinuitet eller diskontinuitet, sådan vi i Sverige kan avläsa den i 1500-talets svenska kyrkoliv, där kyrkobyggnader och församlingsindelning överlevde reformationen, men där fromhetens former förändrades på ett djupgående sätt utan att undersåtarna ägde någon talan, innan det omkring sekelskiftet år 1600 till och med blev belagt med dödsstraff att ertappas med att vara katolik. Nästa steg i historieskrivningen måste därför vara att med öppna ögon se på de oförrätter som båda sidor har gjort sig skyldiga till.

Frågan om en eventuell kontinuitet har inte endast historiskt intresse. Den är av avgörande betydelse för hur vi som kyrkor kan se på varandra, eller för att formulera saken konkret: Kan Svenska kyrkan i dag betraktas som en legitim gren av den katolska kyrkan med medeltida rötter, eller är den snarare en skapelse av 1500-talets politiska makthavare? Svaret som man får när den frågan ställs beror helt på vem man frågar. Men här ”bör” kyrkohistorisk forskning, bedriven av katoliker och lutheraner tillsammans, kunna hjälpa oss i riktning mot ett svar som är baserat på historiska fakta. Dokumentet Från konflikt till gemenskap är ett viktigt steg på vägen, och det bör följas av många fler steg, i vårt fall med fokus på skeendet ”på markplanet” i vårt eget land.

Den stora dogmatiska stridsfrågan under 1500-talet, alltså frågan om ”rättfärdiggörelse av tron allena (sola fide)” (Från konflikt till gemenskap, § 102–139), spelar knappast någon roll i dag. I en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen av år 1999 konstaterar katolska och lutherska företrädare tillsammans att frågeställningen är föga aktuell i dag, och att man med olika formuleringar i själva verket menar samma sak. Denna fråga är alltså inte längre kyrkosplittrande, ett konstaterande som kan tas emot med djup tacksamhet och visar hur angeläget det är att katolska och lutherska teologer tillsammans penetrerar teologiska frågor som denna.

Samsyn och nya konfliktområden

Men en fråga som inte alls uppmärksammas i Från konflikt till gemenskap är att den väg vi vandrar tillsammans inte bara är en väg framåt utan också en väg bakåt: Nya problem skapas som inte fanns tidigare. Från katolsk sida kan man peka på i sammanhanget ”gamla” nyheter som dogmatiseringarna år 1854 (Marias fullständiga renhet), 1870 (påvens ofelbarhet ex cathedra) och 1950 (Marias upptagande till himlen). Det är ingen tvekan om att detta har gjort det svårare för lutherska och andra protestantiska kyrkor att närma sig den katolska kyrkan (detta gäller också den katolska kyrkans relationer till de ortodoxa kyrkorna) än om man inte skulle fixerat dessa trossatser i form av fasta dogmer.

Svenska kyrkan skapar också nya svårigheter för det kyrkliga närmandet. Jag tänker till exempel på hur framträdande företrädare för denna kyrka ställde sig bakom den så kallade Ecce homo-utställningen i Uppsala domkyrka år 1998, varpå ärkebiskop Hammars inplanerade besök hos Johannes Paulus II sköts på framtiden. Att en ärkebiskop inte endast tillät utan till och med gav sitt stöd åt utställningens sätt att avbilda Jesus uppfattades av påven som en tydlig antikatolsk signal. Man kan också peka på beslutet år 2009 att Svenska kyrkan bejakar samkönade äktenskap och därefter själv har förrättat sådana vigslar. Detta försvårar inte bara relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan utan också Svenska kyrkans kontakter med lutherska kyrkor i Afrika och Asien, som oftast är starkt negativa till detta och ser det som exempel på västerländsk dekadens.

Vägen framåt mot ökad kristen enhet är törnbeströdd, och någon enkel rak väg framåt är svår att se. Men man kan betrakta en text som Från konflikt till gemenskap som ett ärligt försök att vandra framåt mot den gemenskap som de flesta kristna drömmer om men knappast vågar hoppas på. Många fler steg behövs på vägen som leder till de kristnas synliga enhet, en enhet som måste vara så konkret att de som står utanför kyrkan tydligt ser den, inte endast vid festliga tillfällen som när påven besöker Lund utan också i den vanliga vardagen.

Litteratur

Johannes Paulus II: Ut unum sint (1995), svensk översättning: Att de blir ett. Katolska bokförlaget 1997.

”The Joint Declaration on the Doctrine of Justification” och Appendix (1999), utdrag i Denzinger–Hünermann, Enchiridion symbolorum … § 5073–5074 och 5081.

Kasper, Walter: Kristen enhet. Veritas 2008.

Katolska kyrkans katekes (2. uppl.; Catholica 2000, § 817–822.

Koch, Kurt: ”Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet” Signum 7/2013, s. 12–21.

Meyer, Harding m.fl.: Confessio Augustana. Bekenntnis des einen Glaubens. Bonifatius och Lembeck 1980.

”Die Reformation” temanummer Der Spiegel Geschichte nr 6, 2015.

Smeds, Charlotta: ”Kardinal Kurt Koch om ekumeniken” Signum nr 4/2015, s. 14–17.

Unitatis redintegratio. Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken (1964), Svensk översättning: Dekret om ekumeniken. Petrus de Dacia-förlaget 1967.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.