Den otåliga ekumeniken

Efter Gunnel Vallquists död i januari 2016 läste jag på nytt några av hennes böcker, däribland Vad väntar vi egentligen på? Texter om kristen enhet 1968–2002 (2002). Några månader därefter utkom en bok med samma ärende av Peter Halldorf, Att älska sin nästas kyrka som sin egen. Manifest för kristen enhet och ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet (2016).

Även om de båda böckerna tillkom under olika tidsperioder samt till form och delvis innehåll är olika, finns det tydliga förbindelselänkar mellan dem och grundbudskapet är även gemensamt. Vallquists bok inleds med förordet ”Ett andligt testamente till svensk kristenhet” skrivet av Halldorf. Nu efter Gunnel Vallquists död uppfattar jag boken som ett testamente i nästan bokstavlig mening. I sin egen aktuella bok hänvisar Halldorf åtskilliga gånger till Vallquist, som han hade nära kontakt med på senare år. Båda författarna har låtit sig inspireras av den koptiske munken Matta al-Miskin (1919–2006), som manade kristenheten att samlas vid Herrens bord och att ”börja leva tillsammans i trons enda och innersta väsen, innan vi kan enas om innehållet” (Halldorf s. 6).

Ett gemensamt budskap

Först ett försök till sammanfattning av författarnas gemensamma budskap. Splittringen är kristenhetens största synd, därför att den hindrar vad Kristus högtidligt bad Fadern om innan han gick in i döden för oss – ”att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro att du har sänt mig” (Joh 17:21). Utan enhet blir kristnas vittnesbörd inte trovärdigt. Kristen enhet är nödvändig för fred och enhet i dagens värld fylld av konflikter, hat och våld. Enheten blir fullständig och synlig när alla kristna kan mötas vid samma nattvardsbord. Men där är vi ännu inte, en situation som vi inte kan förlika oss med, utan måste övervinna (jfr Charta oecumenica § 1). Och det brådskar. ”Vad väntar vi egentligen på?”, undrar Vallquist.

Officiella dialogkommissioner teologer emellan har tålmodigt under lång tid arbetat för att eliminera kyrkoskiljande hinder på område efter område. Betydelsefulla resultat har uppnåtts, men det går för långsamt. Med denna snigelfart kan den synliga enheten knappast uppnås före tidens slut. Dessutom går det trögt med den så kallade receptionsprocessen, det vill säga att kyrkorna tar till sig teologernas resultat och förverkligar dem i praktiken. Båda författarna respekterar och värdesätter det mödosamma, teologiska arbetet, men de menar alltså att det på grund av långsamheten inte är så effektivt. Och hur mycket måste man egentligen vara överens om? undrar de. Borde inte giltigt dop och den apostoliska trosbekännelsen vara tillräckligt för gemensamt nattvardsfirande? Vid sidan av teologernas ansträngningar förordar de en annan väg, en mer andlig och existentiell ekumenik, där man utifrån evangeliet söker gå varandra till mötes, försöker förstå de andra, ja till och med är villig att identifiera sig med dem. Här handlar det om attityder, vilken inställning man har till kristna i andra samfund. Halldorf vill att kärleksbudet inte bara ska tillämpas på individer utan också på kyrkor, därav boktiteln Att älska sin nästas kyrka som sin egen. (Samtidigt är han på det klara med att det bara finns en kyrka, eftersom Kristus är en och kyrkan är Kristi kropp.)

Författarna pläderar för samma sak, men utifrån olika traditioner och via olika vägar. Vallquists bok är en textsamling, som spänner över nära 40 år. I såväl samhället som kyrkan har stora förändringar skett under den långa tiden. Gunnel Vallquist är den radikala katoliken, djupt solidarisk med kyrkan men samtidigt konstruktivt kritisk. Med profetisk otålighet ropar hon: Enhet nu! Bry er inte om forntida pojkgräl om vem som är störst! Peter Halldorf är pingstvännen, som tar kliv ut ur den egna fållan och intresserar sig för det allmänkyrkliga arvet, inte minst från fornkyrkliga och ortodoxa gestalter. Hans bok har två delar. I den första delen, som kallas ”Manifest för kristen enhet” presenteras några ekumeniska förgrundsgestalter, människor som uppfattat enheten som sin särskilda kallelse. I sitt liv har de på olika vis förkroppsligat enhetsvisionen. Den andra delen rör en av enhetens stötestenar, Petrusämbetet. Här refererar Halldorf till bland annat resonemangen i Olivier Cléments bok You are Peter (2003). – En hänvisning till Johannes Paulus II:s encyklika Ut unum sint (1995) och dennes vädjan till kyrkoledare och teologer i andra samfund om hjälp att hitta ett sätt att utöva påveämbetet på i en ny situation, hade också platsat bra här.

Dåligt humör och hjärtats omvändelse

I det ekumeniska hantverket talar man ibland om ”icke teologiska faktorer” och vilken inverkan dessa kan tänkas ha på verksamheten. Själv har jag aldrig stött på någon konkretisering av vad som avses med uttrycket, men man kan ju alltid gissa, och jag tror att Gunnel Vallquist ringat in åtminstone en sådan faktor, av negativt slag, när hon skriver följande:

”Splittring orsakas mycket mindre av lärosatser än av dåligt humör, av primitivt begär efter makt och prestige. Kan man peka på någon schism i kyrkans historia som har uppstått när två parter i oegennyttig sanningskärlek och total frånvaro av ovänliga affekter samtalat om skiljaktiga tolkningar av den kristna tron? Schism uppstår när ena parten, eller praktiskt taget alltid båda, blir tillräckligt förbannade för att utfärda ömsesidiga förbannelser. I och med att sinnelaget förändrats, borde de Babelstorn man ömsesidigt byggt upp raseras utan vidare om och men. Ändå står vi här och stampar utan att våga ta det avgörande steget” (Vallquist s. 99).

Sinnelaget ja, det har större betydelse än man kanske tror i alla typer av ekumenik. En teologisk samtalsgrupp må besitta hur mycket kompetens som helst, men om kyrkornas representanter är fyllda av misstro mot varandra och endast är ute efter att hävda sina egna uppfattningar, så kommer projektet att misslyckas. Lyckligtvis är nog den motsatta situationen vanligare, då människor – kanske efter ”hjärtats omvändelse” (jfr Dekret om ekumeniken § 8 från Andra Vatikankonciliet) – är villiga att gå varandra till mötes och ta del av varandras gåvor.

Några kommentarer

Enligt Peter Halldorf är påven Franciskus övertygad om att reformationen är över. Den slutade 1999 i och med Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen från Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan (Halldorf s. 77). Även om den stora stridsfrågan från 1500-talet därmed har förklarats inaktuell, så verkar uttalandet, om det stämmer, något förhastat, därför att de reformatoriska kyrkorna ju existerar och har ett arv att förvalta. I den nu aktuella rapporten Från konflikt till gemenskap från den evangelisk-lutherska/romersk-katolska enhetskommissionen (se artiklar på annan plats i detta nummer) beskrivs en väg av 50 års dialog, där man ännu inte är framme vid målet, även om det skymtar. Vi får väl höra vad påven har att säga om saken när han kommer till Lund–Malmö den 31 oktober för det ekumeniska högtidlighållandet av reformationsminnet.

Halldorf har redan tidigare tydliggjort sin uppfattning att vägen till enhet inte går genom konversioner till varandras kyrkor. Detta upprepar han i sin nya bok, även om han medger att det i vissa fall kan vara enskilda människors personliga kallelse. I ett historiskt perspektiv förefaller konversioner till den katolska kyrkan för enhetens skull lite anakronistiska. Så var ju den katolska uppfattningen om ekumenik före konciliet: om kristna i andra samfund ”återvände” till den katolska kyrkan, så skulle det bli enhet. I likhet med några katolska, ekumeniska pionjärer, till exempel René Beaupère, tror Halldorf att vägen till den synliga enheten kommer att se helt annorlunda ut och få oss att häpna.

Textsamlingen från 2002 har en efterskrift där Gunnel Vallquist bland annat tar upp ett nytt argument mot öppna nattvardsbord. I det efterkristna samhället med dess törst efter andlighet har vi fått ett nytt slags gudstjänstbesökare, som är okunniga om vad som försiggår i en mässa och går fram till nattvarden som vore den en ren gemenskapsrit, skriver hon. Och detta gjorde henne betänksam. Botemedlet mot denna missuppfattning, som ju också blir ett ekumeniskt problem, måste vara undervisning om Jesu Kristi verkliga närvaro i eukaristin, något som kanske också skulle vara en gemensam uppgift för medlemskyrkorna i Sveriges kristna råd.

Focolare – ett exempel

En av de ekumeniska pionjärer som Peter Halldorf presenterar är Focolarerörelsens grundare Chiara Lubich (död 2008). Rörelsen har sitt ursprung i ett skyddsrum i staden Trento, där några unga kvinnor samlades kring Chiara Lubich under andra världskriget. De läste där den ovan citerade versen ur Johannesevangeliet och förstod att deras kallelse var just enhet och tjänst för utsatta människor. Under Chiara Lubich ledning växte en rörelse fram, som kännetecknades av glädje och enkelhet. De unga medlemmarna fick öva sig i ”att göra sig till ett” med de andra. Rörelsen, som attraherade många, spreds snabbt och blev snart internationell. Den finns i dag i 182 länder. Chiara Lubich skrev: ”Må allt annat förgå, men aldrig enheten! Där enheten finns, där är Jesus!” (Halldorf s. 17). I skrivande stund firar Focolare 50-årsjubileum av sin närvaro i Sverige. Rörelsens medlemmar har i sin anspråkslösa framtoning betytt mycket för ekumeniken här i landet, både som gräsrotsekumener och som representanter i ekumeniska organ.

Focolare får utgöra ett exempel på att enheten redan finns, om än ofullständigt, och att man kan leva i den och glädjas åt det. Gunnel Vallquist har beskrivit detta hoppfulla förhållningssätt med en vacker bild:

”Kyrkan växer samman underifrån, från rötterna. Vi är inte mer åtskilda än vi själva vill. Ingen kan tvinga oss att inte vara ett. Har vi sett enheten, urskilt den, då har vi funnit livets träd i en plötslig glänta i snårskogen. Och gläntan vidgar sig mot oändligheten” (Vallquist s. 104).

Litteratur

Peter Halldorf: Att älska sin nästas kyrka som sin egen. Manifest för kristen enhet och ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet. Artos & Norma Bokförlag 2016, 80 s.

Gunnel Vallquist: Vad väntar vi egentligen på? Texter om kristen enhet 1968–2002. Bokförlaget Cordia AB 2002, 121 s.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.