Reformationsminnet speglat i nordiska frimärken

När Svenska kyrkan år 2014 firade att Uppsala ärkesäte fyllde 850 år, skedde det med slagordet ”Från Stefan till Antje”, vilket naturligtvis formulerar Svenska kyrkans uppfattning att man i dag utgör den direkta fortsättningen på den kyrka som år 1164 fick sitt ärkesäte förlagt till Uppsala, med den franske cisterciensmunken Stefan som sin förste ärkebiskop och med Antje Jackelén som den nuvarande. Under första hälften av 1900-talet var detta självklart för de allra flesta svenskar (och är det nog fortfarande för många). Man kan notera att den stort upplagda, men tyvärr ofullbordade, kyrkohistoriska handboken i flera volymer som gavs ut med början år 1933 av Hjalmar Holmquist och Hilding Pleijel hade den missvisande titeln Svenska kyrkans historia. Titeln är missvisande både därför att beteckningen ”Svenska kyrkan” uppstod först på 1800-talet och att dess förankring i den medeltida kyrkan – före 1517 – kan diskuteras. Man kan jämföra med vår tids motsvarighet, den i åtta band under åren 1998–2005 utgivna Sveriges kyrkohistoria med Lennart Tegborg som huvudredaktör. Det är kristenhetens historia i Sverige som tecknas i detta verk, och redaktionen torgför, åtminstone inte i verkets titel, något ställningstagande i frågan om kontinuitet eller diskontinuitet århundradena igenom.

Frågan om den svenska kristenhetens historia främst präglas av kontinuitet eller diskontinuitet kan emellertid diskuteras, framför allt med tanke på det dramatiska skeendet under 1500-talet som ledde fram till Uppsala mötes beslut år 1593, att Sverige skulle vara ett lutherskt land utan kopplingar till påven i Rom. Men de flesta svenskar i dag torde knappast bekymra sig om frågan om 1500-talets kyrkohistoria innebär ett brott med det förflutna eller inte.

Frågan kan belysas med hjälp av ett antal frimärken som getts ut av postverken i de nordiska länderna, där vi här avgränsar oss till Sverige. Under första hälften av 1900-talet var den katolska närvaron i Sverige marginell, och det var då självklart för de flesta att den lutherska Svenska kyrkan och möjligen vissa av de traditionella frikyrkorna var de enda riktigt legitima företrädarna för kristenheten i vårt land. Man förutsatte att Svenska kyrkan stod i direkt kontinuitet med missionstidens gestalter som Ansgar och medeltidens som Birgitta.

År 1941 utgav Svenska postverket en serie frimärken med anledning av att 550 år hade förflutit sedan S:ta Birgitta helgonförklarades år 1391. Några år senare (1946) gav man ut några frimärken för att celebrera att Lunds domkyrka ”fyllde” 800 år.

Frimärken som dessa bör inte tolkas som uttryck för medvetna konfessionella ställningstaganden utan snarast som uttryck för en historiesyn som var självklar för så gott som alla och som de postala myndigheterna inte rimligtvis kunde förväntas ifrågasätta. Frimärkena får snarare anses ge uttryck åt det faktum att flertalet svenskar fortfarande såg (Svenska) kyrkan som en självklart central aktör i det svenska samhället och vars jubileer samtidigt var samhällets jubileer.

Men hur förhåller det sig med de år 1932 utgivna frimärkena för att ära Gustav II Adolf med anledning av hans död på, som det brukar heta, ”Lützens höstvåta slätt”? Är det bara en tillfällighet att seden att ge ut så kallade förstadagsbrev, alltså specialstämplade kuvert med en hel frimärksserie, inleds med just de frimärkena? Troligtvis inte. Gustav II Adolf var i den lutherska (och reformerta) historieskrivningen den store hjälten, garanten för att Sverige aldrig mer skulle falla under den katolska kyrkans maktutövning.

Ett citat från Hjalmar Holmquists handbok får illustrera hur man betraktade Gustav II Adolfs insats i trettioåriga kriget: ”genom hjältekonungens död. Hela det politiskt-militära läget förändrades. Men i andligt avseende var Sveriges insats i världshistorien då redan gjord. Då Gustav Adolf på Lützens höstdyiga slätt själv tog upp en påskens psalm om livets seger genom döden […] då gav Sveriges konung och folk segrande sitt blod ej blott för evangelisk tro utan för samvetets och övertygelsens frihet, själva livsnerven i allt andligt framåtskridande […] Och kraften att utföra denna gärning hade det fåtaliga folket överst i Norden vunnit under religiöst-sedlig fostran i evangelisk lutherdom. Det var den svenska kyrkans största insats under Gustav Adolf” (volym IV:1, sid. 468).

Senare svenska frimärken öppnar vägen för två synsätt. Det ena synsättet går ut på att reformationen var den stora vändpunkten, då Guds ord äntligen fick predikas rent och fritt. Hit kan man föra tre frimärksserier, nämligen de som firar att 500 år förflutit sedan de båda reformatorerna Olavus Petri och hans bror Laurentius Petri år 1541 överlämnade en komplett svensk bibelöversättning till kungen (det lutherska programmet sola scriptura), att 400 år förflutit sedan Olavus Petri avled år 1552, och att likaledes 400 år förflutit sedan Uppsala möte år 1593 fattade de beslut som för lång tid förvandlade Sverige till ett monolitiskt lutherskt land, där det till och med kunde förekomma att katoliker avrättades för sin tro.

Den andra tolkningslinjen går ut på att kyrkans historia i Sverige uppvisar en kontinuitet som inte bryts av händelserna på 1500-talet; dessa ses ”bara” som en korrigering av diverse missbruk som under loppet av medeltiden smugit sig i en av politik och rikedom förvärldsligad kyrka (jämför det synsätt som kommer till uttryck i Den augsburgska bekännelsen av år 1530). Ett tydligt uttryck för denna tolkningslinje utgörs av de frimärken som utkom år 1964 för att hugfästa att Uppsala ärkesäte fyllde 800 år. Frimärket visar ärkebiskop Stefans sigill med texten (i förkortad form) Sigillum Stephani Dei gratia Upsaliensis Archiepiscopi. Med förstadagsbrevet följde ett vykort som visade ärkebiskoparnas vapensköldar från 1200-talet och fram till dags dato, alltså Gunnar Hultgren. Det framgår inte på något som helst sätt att ett historiskt brott ägde rum under loppet av 1500-talet.

Nathan Söderblom (luthersk ärkebiskop av Uppsala 1914–1931) drev med stor emfas tanken, att lutherdomen utgör den ”katolska” kyrkan i norra Europa, i Östersjöområdet, på samma sätt som de anglikanska och reformerta gjorde i andra delar av kontinenten, samtidigt som den ”romerska” kyrkan erkändes som den legitima arvtagaren av medeltidens katolicism i södra Europa. Detta synsätt, att man kan tala om en ”evangelisk katolicitet”, har sedan vunnit betydande spridning i svenskkyrkliga kretsar. Utan tvekan var Nathan Söderblom med sitt stora såväl nationella som internationella kontaktnät en högst inflytelserik kyrklig dignitär, och med det ekumeniska mötet i Stockholm år 1925 satte Söderblom ärkebiskopssätet i Uppsala på den kyrkopolitiska kartan mer än någon annan företrädare för svensk kristenhet har gjort i modern tid. Det är naturligt att en serie frimärken gavs ut 1966 med anledning av att 100 år förflutit sedan han föddes.

Liknande iakttagelser kan göras vid ett studium av de andra nordiska ländernas frimärksutgivning.

Reformationsteologer, som Hans Tavsen i Danmark och Mikael Agricola i Finland har ihågkommits med frimärken, Tavsen när reformationen i Danmark fyllde 400 år (1936) och Agricola när Nya testamentet hade förelegat på finska i 400 år (1948).

Tanken på en kontinuitet alltsedan medeltidens katolska kyrka fram till protestantismens lutherska nationalkyrkor kommer till exempel till uttryck i en finsk frimärksserie till temat ”Biskopar i Åbo” (1933) och en isländsk serie när biskopssätet i Skálholt fyllde 900 år (1956).

Man kan göra den ganska självklara iakttagelsen att de skandinaviska ländernas frimärksutgivning knappast har drivits av någon medveten kyrkopolitisk agenda utan att den återspeglar det synsätt som har varit mer eller mindre självklart för de allra flesta, nämligen att den lutherska kyrka som bär namnet Svenska kyrkan i vårt land är medeltidskyrkans legitima arvtagare. Ett undantag härifrån är möjligen den postala uppmärksamheten kring de år 1932 utgivna frimärkena (med förstadagsbrev) med anledning av Gustav II:s Adolfs död; här kan man ana en medveten positiv värdering av kungens insatser för svensk nationalism och specifikt luthersk konfession. Frimärksutgivningen 1941 (Gustav Vasas bibel), 1952 (Olavus Petri) och 1993 (Uppsala möte) kan, som sagt, i och för sig också tolkas som uttryck för en positiv preferens för reformationens landvinningar. Vi bör i detta sammanhang komma ihåg att både Kungliga postverket och Svenska kyrkan för inte så länge sedan var statliga myndigheter, den senare åtminstone statligt styrd. Det fanns med andra ord inte någon distans varken mellan myndigheterna eller mellan dessa och medborgarna så att alternativa synsätt kunde komma fram. Det är alltså svårt att avgöra om Kungliga postverket verkligen hade några ideologiska motiveringar, när det inte fanns så många ideologier att välja mellan.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.