Katolsk Lutherforskning

Inte vid någon annan tidpunkt sedan striden 1521 har Martin Luther uppfattats som mer katolsk än i våra dagar. Under de följande århundradena framstod han i troende katolikers ögon som kättaren och tros- och kyrkosplittraren framför alla andra. Först i slutet av 1800-talet gjorde vissa katolska teologer ett försiktigt försök att närma sig Luther. De som banade vägen för det intresset var Johann Adam Möhler, med sin bok Symbolik från år 1832, och Ignaz Franz Döllingers verk Die Reformation (1846–1848).

I striden om ”det tyska folkets historia sedan medeltidens slut”, vilket även var titeln på den katolske historikern Johannes Janssens verk där han tar upp just en sådan strid, väcktes en vilja bland katolska teologer att lämna sitt bidrag till den tyska historieskrivningen, som fram till dess helt präglats av ett protestantiskt perspektiv. Man riktade in sig på reformationen, dess orsaker och inverkan på den tyska historien. Ifrågasättandet av den protestantiska historieskrivningen hade föregåtts av en strävan bland den katolska befolkningen i det protestantiskt dominerade tyska riket att grunda egna historiska institut. Inom dessa institut försökte man med hjälp av grundliga källstudier befria historieskrivningen om tiden före och efter reformationen från dess ensidigt antiromerska slagsida.

I början av 1900-talet började den i Bonn verksamme privatdocenten Joseph Greving ge Reformationsgeschichtlichen Studien und Texte (Reformationshistoriska studier och texter), vilket banade väg för många viktiga verk inom den katolska Lutherforskningen. Hans initiativ kom till stånd tack vare en inomkatolsk debatt om betydelsen av begreppet reformation. Genom att vända sig bort från begreppet ”trons splittring” gick Greving emot sina mer etablerade katolska kollegor, bland annat den inflytelserike Ludwig Pastor som forskat om påvedömets historia. Denna strid om förståelsen av Luther präglades då fortfarande av en mycket negativ syn, vilken ytterligare förstärktes av Heinrich Denifles – Luther und Luthertum in der ersten Entwickelung (Luther och lutherdomens första utveckling), 1904 – och Hartmann Grisars – Luther, 1912 – verk, och Greving beklagade att de konfessionella motsättningarna därigenom blivit allt häftigare.

Det var först i och med Joseph Lortz och Adolf Hertes arbeten som en friare katolsk Lutherforskning såg dagens ljus. Trots ett till en början starkt inomkatolskt motstånd kom Lortz att prägla den katolska synen på Luther som ingen annan. I sin bok Die Reformation in Deutschland (Reformationen i Tyskland), 1939/40, som utkommit i flera upplagor utvecklade han tesen om den katolske Luther. Föreställningen om att Luther skulle ha besegrat en katolicism inom sig som i själva verket inte var katolsk, förutsatte att William Ockhams läror i sig innebar en förvanskning av katolicismen, vilket gjorde Luthers religiösa invändningar nära nog nödvändiga. Samtidigt lades fokus på människan Luther, vilket ledde till att Luther framstod som en uppriktigt religiös och samvetsgrann och bedjande person.

En befrielse från ensidiga biografier

Lortz’ elev Peter Manns försökte skydda sin lärares arbete från vantolkningar och drev själv tesen att Luther var en fader i tron. Enligt Manns framställde Luther trons sanningar på ett sätt som framstod som omöjligt för kyrkan att acceptera (Vater im Glauben, Fader i tron, 1988).

I ett antal historiska arbeten, vars omfång var litet men ett resultat av omfattande forskarmöda, kunde Adolf Herte visa att den katolska litteraturen om Luther under fyra århundraden och ända in i vår tid präglats av Johannes Cochläus omdömen. Cochläus var en av Luthers samtida motståndare och rådgivare till hertig Georg av Sachsen. Han framställde Luther som en avfällig munk, en kristenhetens och sedernas fördärvare och heretiker (Das katholische Lutherbild im Bann der Lutherkommentare des Cochläus, Den katolska Lutherbildens beroende av Cochläus Lutherkommentarer, 1943). Dessa omdömen hade sin förebild i påven Leo X:s bulla Exsurge Domini från 1520 och exkommuniceringsbullan Decet romanum pontificem 1521.

Dessa tidiga kritiskt-välvilliga tolkningar av Luthers personlighet lyckades lösgöra den katolska Lutherforskningen från sådana ensidiga Lutherkommentarers och -biografiers grepp. De kompletterades dessutom av den nyktra historiska analys som Erwin Iserloh genomförde i sina arbeten. Han kunde visa att det inte var sådana reformatoriska kärnfrågor som läran om rättfärdiggörelse som splittrade kyrkan utan den kritik som Luther på grundval av detta riktade mot tillståndet inom kyrkan.

Under 1960-talet bröt en ny strid ut. Den rörde den katolska Lutherforskningens grundläggande inriktning, och i centrum stod två unga katolska teologer, Vinzenz Pfnür och Otto Hermann Pesch. Med begreppet Luthers melanchtonisering hade Manns åsyftat faran med en tilltagande bagatellisering och relativisering av den lutherska kristendomen, vilket med nödvändighet skulle leda till att den reformatoriska huvudfrågan och Luthers andliga arv hamnade i skymundan. Otto Hermann Pesch å sin sida övergav i sin uppgörelse med Manns Lortz-skolans biografisk-psykologiska försök och förordade i stället ett teologiskt-systematiskt tillvägagångssätt som baserade sig på Albert Brandenburgs studie Gericht und Evangelium (Dom och evangelium), 1960. På ett exemplariskt vis arbetade sig Pesch fram systematiskt på kontroversteologins väg och lyckades få till stånd ett icke-historiskt samtal mellan två konfessionella förgrundsgestalter, Thomas av Aquino och Martin Luther (Theologie der Rechtfertigung bei Martin Luther und Thomas von Aquin, 1967, Rättfärdiggörelseteologi hos Martin Luther och Thomas av Aquino). Genom att låta dessa båda tankesystem konfrontera varandra omedelbart kunde han påvisa komplementära drag i deras respektive teologier, som fram till dess varit oupptäckta.

Allt detta har för Lutherforskningens vidkommande lett till att man numera försöker närma sig de typologiskt mest betydelsefulla särdragen i Luthers teologi utan förutfattade meningar. Det kyrkohistoriska utifrånperspektiv som användes till en början, och som baserade sig på en jämförelse mellan den icke-katolska ockhamismen och den katolska bilden av Luther, har omvandlats till teologiskt-hermeneutiskt inifrånperspektiv som inte ägnar sig åt jämförelser mellan epoker utan i stället låter skilda konfessionella tankemönster samtala med varandra. Där framträder Luther som ”kristenhetens store teolog” (Hinführung zu Luther, 1982, 2004, Introduktion till Luther).

I ett senare skede utvidgade sedan Vinzenz Pfnür huvudfrågan för den systematiskt arbetande Luther- och reformationshistoriska forskningen; i stället för att undersöka betydelsen av läran om rättfärdiggörelse i Confessio Augustana [Augsburgska bekännelsen] (CA) ville han undersöka vad det ”verkligt reformatoriska” egentligen är. CA, som till största del författades av Philip Melanchton, har kritiserats för att den inte förmår ge uttryck åt reformationens verkliga ärende på ett öppet och fördomsfritt sätt. I polemik mot detta har Pfnür i stället försökt bedöma CA mot bakgrund av den protestantiskt-lutherska bekännelsens framväxt (Einig in der Rechtfertigungslehre?, 1970, Enighet i frågan om rättfärdiggörelse?). Därigenom placeras Luthers reformsträvanden in i den historiskt sett omfattande utvecklingen av den lutherska bekännelsen, vilket resulterat i att syftet med CA har kommit att uppfattats som ett försök att presentera de reformatoriska huvudfrågorna och att ge uttryck för kyrkans enhet.

Dessa undersökningar ledde rakt in i det ekumeniskt avgörande projektet att få till stånd ett katolskt erkännande av Confessio Augustana, ett arbete som protestantiska och katolska teologer påbörjat tillsammans med anledning av dokumentets 450-årsjubileum 1980. Lehrverurteilungen – kirchentrennend? (Lärofördömanden – kyrkosplittrande?) blev namnet på en omfattande historisk studie av 1500-talets ömsesidiga lärofördömanden. Den publicerades av en grupp protestantiska och katolska teologer och är ett direkt resultat av förutnämnda projekt. I Augsburg 1999 undertecknade Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan Den gemensamma förklaringen om rättfärdiggörelse. Dokumentet bygger på dessa förarbeten och kommer fram till slutsatsen att det med rätta föreligger ett samförstånd mellan lutheraner och katoliker angående de grundläggande sanningarna om läran om rättfärdiggörelsen.

Andra Vatikankonciliet tog till sig vissa delar av Luthers teologi

En stor mängd katolska forskare har på senare tid ägnat sig åt en mängd olika frågor och teman: Joseph Vercruysse åt Luthers korsteologi, Jared Wicks åt debatterna mellan Luther och Cajetanus, Theo Bell åt Luthers bernhardinska rötter, Franz Posset åt den augustinsk-bernhardinska traditionen i hans skrifter, Augustinus Sander åt Luthers ordinationsteologi.

Detta forskningsarbete, som sträcker sig över mer än ett århundrade, har burit frukt i framför allt två hänseenden: Luthers namn förekommer förvisso inte i dokumenten från Andra Vatikankonciliet och inte heller finns där någon diskussion av hans teologi, men samtidigt är det uppenbart att konciliet tog till sig vissa avgörande insikter från hans teologi och vidareutvecklade dem. Man skulle kunna nämna den höga uppskattningen av och vördnaden för Bibeln i kyrkans liv, återupptäckten av det allmänna prästadömet, kyrkans behov av förnyelse, förståelsen av de kyrkliga ämbetena som ett tjänande, vikten av människans frihet och ansvar, erkännandet av religionsfrihet och slutligen genombrottet för en mer omfattande syn på hur Guds frälsningshistoriska uppenbarelsehandlingar visar sig i syndarens rättfärdiggörelse.

Ett sådant underförstått samförstånd med Luther parat med erkännandet av hans reformsträvan ledde till att hans katolicitet kom att framstå i ett nytt ljus, vilket är särskilt tydligt i kardinal Johannes Willebrands och Johannes Paulus II:s uttalanden. Återupptäckten av dessa båda centrala drag hos honom själv och i hans teologi har gett upphov till ett nytt ekumeniskt samförstånd kring Luther som ”ett vittne för evangeliet”.

För bara några år sedan gav Benedictus XVI en indirekt bekräftelse av denna utveckling. I augustinklostret i Erfurt åberopade han Luthers ”kristocentriska spiritualitet”, vilket för Luther blev till ett rättesnöre för att tolka Bibeln. Såtillvida utgör Martin Luthers person och teologi en andlig och teologisk utmaning för den katolska teologin. Vid upprepade tillfällen under många års tid har ordföranden för den tyska biskopskonferensens ekumeniska kommission, biskop Gerhard Feige, framhållit just detta.

1900-talets katolska Lutherforskning har övervunnit den avvärjande hållning gentemot Luther som traderats under många århundraden och har därigenom uträttat något stort; man har gjort det möjligt att möta katoliken och reformatorn Luther på nytt och befriat honom från ensidiga beskyllningar om att ha splittrat kyrkan i Europa. Diskussionerna kring katolska teologers grundläggande kontroversteologiska sätt att närma sig reformationen, dess förutsättningar och följder har gett upphov till en katolsk Lutherforskning som tack vare interna strider om de egna metoderna har banat väg för den katolska teologins ekumeniska bidrag, vilket slutligen utmynnat i en ekumenisk teologi.

Inför det stora jubileet 2017 pågår som förväntat en mängd evenemang och firanden, där i synnerhet den lutherska kristenheten i Tyskland medverkar med särskilt utformande teman för varje år. I ljuset av detta ser sig den katolska kristenheten tvingad att förhålla sig till reformationens teologiska tematik. Nyligen anordnades ett symposium med titeln ”Luther: katolicitet och reform” av den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Erfurt och Johan Adam Möhler-institutet för ekumenik i Paderborn, där katolska forskare mötte lutherska kollegor från både Europa och USA. Tillsammans tog man på nytt upp och diskuterade de specifika frågor som mest intresserar den katolska teologin kring Luther och hans teologi (21–25 september 2014).

Där framträdde tre nyare aspekter med särskild tydlighet. Med utgångspunkt i den samtida forskningen blir det möjligt att närmare analysera Bernhard-faktorn (Franz Posset) i Luthers teologi. Posset visar hur Luthers texter inte bara innehåller ett avsevärt antal citat från Bernhard, utan hur han även har ett tydligt förhållningssätt till detta arv, och därigenom blir det tydligt hur Luther tar till sig Bernhard av Clairvauxs monastiskt präglade teologi och använder den för sin egen teologi. Det var Bernhard som fick Luther att vända blicken mot Bibeln och i synnerhet mot den paulinska utläggningen om den rättfärdiggörande tron. I Philipp Melanchthons ögon var Bernhard inte en mystiker med fokus på det religiösa livets inre aspekter, utan en bibelteolog som visade reformatorerna vägen fram till en korrekt utläggning i apostlarnas efterföljd. För det andra kan den wittenbergska förnyelserörelsen nu med hjälp av 1500-talets lutherska ordinationsteologi med större precision placeras in i rätt sammanhang. Här visar det sig nämligen hur en strävan efter reformation inbegriper en ”bekännelse-katolicitet” och därmed i princip är katolsk. På så vis var det inte medlemmarna i en från Rom skild luthersk kyrka som 1530 erkände sin tro inför Gud, kejsare och riket – de som gjorde det var den augsburgska bekännelsens katoliker (Augustinus Sander).

En mer ingående analys av denna vilja att reformera och av den katolska teologins och i synnerhet läroämbetets mottagande visar slutligen att Luthers reformförslag inte helt sonika avvisades av kyrkans läroämbete. I stället tog man under tidens lopp hänsyn till dem, förvisso implicit och på ett särskilt sätt. Just denna omständighet har den luthersk-katolska rapporten Från konflikt till gemenskap uppmärksammat inför jubileumsåret. Det finns en mängd frågor där konciliet i Trient och Andra Vatikankonciliet tagit till sig Luthers kritiska reformförslag, men utan att specifikt diskutera honom, till exempel läran om rättfärdiggörelsen, synen på eukaristin, ämbetenas och skriftens roll.

Koncilierna besvarade därmed inte kraven på reform med allmänna utfästelser utan med en specifik reaktion som har förtydligat kyrkans lära och tradition. Så tillvida kan man i dag utgå ifrån att den ”konfessoriska katolicitet”, som åtminstone kom till uttryck vid riksdagen i Augsburg 1530 men även vid senare tillfällen, har utövat sitt inflytande på konciliet i Trient och Andra Vatikankonciliet.

Men Luthers katolicitet låter sig även ringas in på ett annat sätt. Luther tänkte sig att den dynamiska relationen mellan Gud och människa är dialogisk och består av tilltal och tilltro; tron på ett tillbörligt svar på tilltalet från det gudomliga Ordet. Om tron är svaret på det gudomliga Ordets frälsningstilltal så verkställs och fullkomnas det i dopet. Dopet är grunden för alla andra sakrament. Sakramenten är ord och tecken på det gudomliga tilltalet.

Kyrkan kan förvisso inte förfoga över nåden men utan ordets ämbete, som riktar sig mot Guds Ord, är Ordet inte närvarande i kyrkan. Luther kallar kyrkans mässa för Ordets ämbete. Om allt är beroende av Guds tilltal och löfte är sakramenten och mässan beroende av Guds Ord. Det är Luthers fasta övertygelse att Guds Ord är det allra mest ursprungliga. Vi kan nu se hur denna kortfattade skiss av Luthers tidiga teologi visar hur Luther framhävde kyrkans katolicitet inom en särskild strukturell form och en teologiskt hierarkisk ordning. Då kan denna teologi även tas emot i ett katolskt sammanhang.

Med hjälp av dessa nya katolska insatser blir det möjligt att se hur Luthers försök till förnyelse inte gick förlorade utan på ett särskilt sätt till och med togs emot. Därigenom kan hans katolicitet förstås på ett nytt sätt. Frågan om Luthers katolicitet fokuserar inte ensidigt hans person utan sätter fokus på hans reformatoriska teologi, som dessutom ges en ny plats inom katoliciteten som helhet. Detta hermeneutiskt präglade tillvägagångssätt ger vid handen att Martin Luthers teologi är av ett särskilt slag och med en tydlig egenart, något som i sin tur kastar ljus över hela hans teologi och dess inriktning.

Luther bör inte uppfattas som ensidigt katolsk

Genom att på nytt undersöka Martin Luthers katolska hemortsrätt har den katolska Lutherforskningen nått fyra viktiga slutsatser: Martin Luther var en uppriktigt bedjande sökare efter Gud och en bibelläsare. Hos honom finns en fromhet som särskilt riktar sig till lekfolket och som gör det möjligt att leva ett kristet liv mitt i vardagens göromål. För det andra är Martin Luther en genuint katolsk tänkare som från en medeltida teologi tog klivet över till en teologi på biblisk grund. Hans reformsträvanden som främst rörde förståelsen av skriften, sakramenten och mässan har man för det tredje implicit tagit till sig och de har på lång sikt förändrat den katolska teologin i grunden. Det finns fortfarande ett tydligt intresse bland katolska teologer för Martin Luthers person och verk, men än mer iögonenfallande är den betydelse och påverkan denna forskning har haft. Därför kan man med rätta hävda att den katolska Lutherforskningen fortsätter att lämna viktiga bidrag.

För det fjärde: Den katolska Lutherforskningen har och har alltid haft en ekumenisk inriktning och är en del av den katolska ekumeniska teologin. Denna forskning har aldrig varit ett solipsistiskt katolskt projekt som försöker göra Luther till katolik. Den katolska Lutherforskningen har i sin framväxt varit beroende av samtalet med den protestantiska forskningen.

Strävan att nå ett rättvist omdöme om reformationens historia innefattar även att bättre försöka förstå Luther och att låta honom visa oss det som kan berika kyrkans lära. Därmed är det sannerligen inte fråga om att skönmåla hans teologi. Man måste även ägna sig åt hans mer svårsmälta frågor och de intressen som kyrkan alltid har haft svårt för. Men så har kyrkan alltid förhållit sig till sina lärare. Hon har heller inte tagit till sig hela Augustinus, utan bara utvalda delar av hans lära och predikningar. Därför vinnlade sig den luthersk-katolska rapporten Från konflikt till gemenskap om att upprätta ett gemensamt lutherskt-katolskt perspektiv på Luther. Därigenom lyckades man tala om vissa saker, men inte om andra.

Men likväl står det klart att ett resultat av allt detta är att 1500-talets strider är över. Det finns inte längre någon anledning att ömsesidigt fördöma varandra. Och även om det inte längre finns någon specifikt katolsk Lutherforskning lever den ändå kvar i de frågor som den ställer.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2014.

Wolfgang Thönissen är professor i ekumenisk teologi vid Paderborns teologiska fakultet och rektor för Johann Adam Möhler-institutet för ekumenik.