Den dramatiska Dorothy Sayers

När Dorothy L. Sayers sade ja till den önskan som år 1940 väcktes från BBC – om att hon skulle ansvara för ett antal dramatiseringar av Jesu liv – gjorde hon det med flera förbehåll. Hon förutsatte att de agerande, också Jesus, skulle tala modern English. J.W. Welch, BBC:s ansvarige för religionsavdelningen, var införstådd, ja entusiastisk, men snart tornade hindren upp sig. Men först något om författaren som väl i vida kretsar är mest känd som skaparen av romanerna – och 21 noveller – om lord Peter Wimsey.

Barndom och uppväxt

Dorothy Leigh Sayers föddes 1893 i en prästfamilj i Oxford och förblev enda barnet. Flickan, en kulturpersonlighet i vardande, fick den grundläggande skolningen i hemmet. Hon var fyra år när hon, genom att i smyg kika i boken som mamman läste högt ur, knäckte läskoden. När hon var sju tittade hennes älsklige men världsfrånvände far en morgon in i barnkammaren, han höll en mycket sliten bok i handen och sade – återberättar Sayers långt senare: ”Nu tror jag, kära du, att du har åldern inne.” Därmed började flickans latinstudier. Pappan ville förbereda henne på romarnas ”föga engelska” sedvänja: olika kasus medförde att substantiven slutade på olika sätt. Sayers igen: ”Jag kan inte minnas att jag tyckte det var konstigt, jag var för ung. Livet var fullt av egendomligheter som man bara accepterade. En hund hade fyra ben, en skalbagge sex, spindeln åtta. Varför inte?”

Flickan Dorothy växte upp i anglokatolsk miljö. Hon lärde sig spela fiol och piano, hon älskade att sticka och skrev dikter som hon illustrerade. Snart talade hon både franska och tyska och författade små teaterstycken som framfördes i hemmet. Efter den mer improviserade utbildning, som föräldrar, släktingar och en guvernant svarade för, följde internatskola. År 1912 kom hon till Oxford där hon fördjupade sig i romanska språk, sjöng i Bachkören och – nytt och välkommet – träffade även manliga studenter.

Hennes yrkesliv, innan hon blev författare på heltid, bestod i lärarvikariat, en befattning på Blackwells bokhandel/förlag i Oxford och en längre tids anställning på en reklambyrå i London (erfarenheterna därifrån kommer till nytta i kriminalromanen Murder Must Advertise). Vid sidan av detta hade Sayers redan etablerat sig som en erkänd skribent. År 1918 gavs hennes (andra) poesisamling, Catholic Tales and Christian Songs, ut. Boken, med det satiriska mysteriespelet The Mocking of Christ, lästes av teologen och skriftställaren Charles Williams som inte glömde innehållet (inklusive epigrafen ”So man made God in his own image”). Williams inflytande på Sayers blev på sikt stort.

Naturligtvis hade Dorothy L. Sayers också ett privatliv. John Cournos, den uppburne författare som hon gärna tagit till make, var dock ointresserad, inte av henne själv men av eventuella barn. När relationen tar slut kastar sig Dorothy in i en förbindelse med en redan gift man. Resultatet blir John Anthony som aldrig erkänns av fadern och kommer att uppfostras hos hennes kusin Ivy. Utåt, också inför sina föräldrar, lyckas hon bevara hemligheten: att hon har ett barn. Det är inte förrän hon år 1926 gifter sig med journalisten Mac Fleming (inte heller livet tillsammans med denne blir enkelt) som hon så småningom kan adoptera sonen. Inför omvärlden förblir det dock en hemlighet att pojken från första början var hennes. Familjen bosatte sig i Sayers lägenhet i Bloomsbury.

Lord Peter Wimsey

Därmed över till Dorothy L. Sayers i dag mest kända författarskap. Den första av de sammanlagt elva deckare/romaner där lord Peter Wimsey figurerar kom år 1923, den sista 1937. I och med debutromanen Whose Body? var Sayers lycka gjord, läsarna ville bara ha mera, och särskilt sedan Harriet Vane, den mordåtalade kvinna som till slut blir Peter Wimseys hustru, introducerats.

Åsikterna har gått isär om vilken av romanerna som ska klassas som den främsta. Själv återvänder jag gärna till Five Red Herrings, en sannskyldig pusseldeckare där Sayers låter Kirkcudbrights invånare använda det språk de talat sedan barnsben, skotskan: ”I’ll tak’ ma aith, she kens fine there is some importance tae be attached tae the bicycle, and she disna ken whether ae say her man had it or no … There’s some yin is expectin’ you bicycle tae be found in a queer place, I reckon.”

Eller kanske läser jag The Nine Tailors en gång till. Denna bok, med handlingen delvis förlagd till ett klocktorn, är dock så pass invecklad – i bästa mening – att det inte går att göra den rättvisa på några få rader.

Canterbury nästa

Dorothy Sayers skrev tolv dramer som under krigsåren kom att följas av inte mindre än 2 miljoner radiolyssnare i alla åldrar: praktiserande kristna av olika konfessioner, agnostiker, biskopar, nybörjare på trons väg. Med facit i hand är det lättare att förstå J.W. Welchs val.

År 1928 hade genom domprosten George Bell dörrarna till Canterburykatedralen, som sedan Oliver Cromwells dagar varit stängd för skådespel, öppnats på nytt. 1935 framfördes T.S. Eliots versdrama Murder in the Cathedral om mordet på Thomas Becket. Kommande år följde Thomas Cranmer of Canterbury av Charles Williams. Williams hade, som nämnts, varit en beundrare av Sayers utgivning alltsedan han läste The Mocking of Christ och han skrev ett entusiastiskt brev till hennes förläggare när The Nine Tailors år 1934 kom av trycket: ”Det bästa ni gett ut i år. Slutet är oförlikneligt.” Ett år senare visste han – de två författarna följde nu varandras produktion på nära håll – att Sayers arbetade med en iscensättning av kriminalkomedin Busman’s Honeymoon. Den här gången var innehållet sekulärt men resultatet bekräftade hennes kompetens som dramatiker. Williams menade att Dorothy L. Sayers borde svara för nästa skådespel i katedralen.

Resultatet blir The Zeal of Thy House (orden är hämtade ur Psalt 69:10) och nu är vi framme vid år 1938. Huvudrollen (vid sidan av de roller som innehas av ärkeänglar) är vigd åt murmästaren och arkitekten William Sens som fortfarande räknas som en av byggkonstens främsta. I dramat ansvarar han, precis som i verkligheten, för nybyggnationen av katedralens kor som förstörts vid brand. Han glömmer dock att äran för vad som blir ett verk av bestående värde ska tillfalla Gud, och endast Gud. Här går bokstavligen högmod före fall. Innan arbetet fullbordats störtar William ned från den höga byggnadsställning, som han själv konstruerat, och lemlästas.

Skådespelet togs emot med begeistring, även om en del av rollinnehavarna hade svårt för att förstå att passusarna kring ”en Gud som lider” kunde vara allvarligt menade. ”Det var inte lätt att över en lunch förklara kyrkans lära om att Kristus i lika hög grad var Gud och människa”, kommenterade Sayers. Men hon konstaterade också – glatt förvånad – att tekniker och sufflörer inte verkade ha något emot att kväll efter kväll följa den teologiska debatt som fördes på scenen.

Född att bli kung

Därmed närmar vi oss The Man Born to be King. Inför juldagen 1938 hade Dorothy L. Sayers ombetts bidra till BBC:s barnprogram med ett födelsespel. Utifrån sina erfarenheter från Canterbury, där hon mött ifrågasättande av Guds mänskliga sida, gjorde hon det gärna. Resultatet blev He That Should Come, ett realistiskt återberättande av födelsehistorien där hon ville visa att ”Gud inte kom till Bibeln utan till världen”: att universums skapare inte fick plats på värdshuset, att människorna på väg till Betlehem var stressade och kunde bråka om bästa platsen – på ett språk som folk kände igen.

För lyssnarna var framställningen något nytt och omvälvande. Snart nog följde J.W. Welchs och BBC:s förfrågan. Sayers var frestad men hon varnade för att det fanns mycket som upptog hennes tid: radioföreläsningar, en omfattande antologi över kristna författare, annan påbörjad litteratur. En förutsättning för att hon skulle gå vidare var att hon fick fria händer.

Introduktionen till The Man Born to be King – där Sayers konstaterar att folk i gemen har en näst intill obefintlig kunskap om vad evangelierna egentligen handlar om, och listar de krav hon ställer på BBC och sig själv – förtjänar att läsas i sin helhet. Här följer två utdrag:

”Jesus Kristus är unik – som Gud och människa. Det finns andra berättelser om gudar som kommit till jorden, somliga påstås ha dött och uppstått, men endast för denne är tiden noga angiven. Det finns ingen mer häpnadsväckande kombination av ord än de som i den nicaenska trosbekännelsen ställts sida vid sida: ’… sann Gud av sann Gud … som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus …’ Världen över, tusentals gånger varje dag, nämner de kristna namnet på en tämligen obetydlig romersk ståthållare – inte i avsky (Judas och Kajafas, vars skuld var större, klarar sig i stort sett utan påminnelser om sina illgärningar) utan endast därför att dennes namn hjälper oss att fastslå datum för Guds död.”

”De flesta vet nog att Jesus föddes i Betlehem och att han, efter att under en kort tid ha undervisat och gjort under, utsattes för ett justitiemord – bara för att uppstå på tredje dagen. Men för dem som inte tillhör den krympande skaran av mer insatta är resten … en enda röra: några liknelser, ett knippe underberättelser, samtal, ordspråk, tordön – somt av det ena och somt av det andra. Även om fragment av själva undervisningen består i minnet och kan citeras (medan långt mera förtigs eftersom det inte faller tiden i smaken) så ihågkoms det som bevarats på det hela taget som separata utsagor utan koppling till de omständigheter som var orsak till allt.”

Vad hon vill med iscensättningen, säger hon vidare, är att presentera en ”komplett/fullödig teologi” men ”utan att instruera eller missionera”. Hennes uppgift som dramatiker är först och främst att återge ”den sanna berättelsen om historiens vändpunkt” så väl hon bara kan, med användande av de medel hon fått till sitt förfogande. Så länge historien inte förvrängs kommer dogmat att finnas med, men då som en frukt av framställningen. ”Ty vad gäller Kristus är historia och teologi ett. Det drama som utspelar sig under hans liv är dogma i handling.”

Språkfrågor

Den bland anglikaner använda bibelöversättningen är vid denna tid King James Version från 1611. Reaktionerna blir på sina håll våldsamma, när det står klart att Sayers ämnar frångå den vedertagna språkdräkten för att i stället utgå från den grekiska texten. Skådespelarna skulle tala som människor av i dag, på ett sätt som var i överensstämmelse med de bibliska gestalternas bakgrund och egenskaper. Marias röst skulle vara sweet, but not sugary. Tullindrivaren Matteus måste träna på amerikansk slang och cockneyaccent, och så vidare.

J.W. Welch stod hela tiden på författarens sida, men alla på BBC var inte lika införstådda med att sista ordet skulle vara hennes. När en av Welchs kolleger föreslår ”diskreta ändringar” av texten blir Sayers reaktion våldsam. Om BBC inte uppfattar henne som någon som ”kan jobbet” – meddelar hon i det brev som hon inför julen 1940 skickar till den olycksaliga kvinna som lagt sig i vad hon skrivit – ämnar hon avsluta samarbetet. Med brevet följde det undertecknade kontraktet, rivet i småbitar.

Welch fick gå balansgång under det närmaste året (medan Sayers fick tid över för slutförandet av ”treenighetsklassikern” The Mind of The Maker).

Å ena sidan hade han att ta hänsyn till författarens okränkbarhet, å den andra – det var hans skyldighet som ansvarig för radions religionsavdelning – måste han hålla de rådgivare från olika samfund, som BBC använde sig av i teologiska frågor, uppdaterade vad gällde innehållet. Om allvarliga invändningar framfördes, skulle han bli tvungen att diskutera innehållet med författaren.

Till glädje för både Welch och Sayers visade sig samtliga rådgivare, när de väl läst texten, vara mer än nöjda. För att göra en lång historia kort: 21 december 1941 kunde Kings in Judaea, det första av tolv hörspel, sändas. Sayers följer hela tiden repetitioner och sändningar på nära håll och hon är hänförd över resultatet: över skådespelarnas och inte minst ”folkets” entusiasm, dessa som ska agera trovärdigt när det i manuskriptet bara står shouts, uproar eller laughter. I ord direkt riktade till aktörerna, sedan de och hon gemensamt gått i mål, uttrycker hon sin tacksamhet: I owe a depth of love, which I will pay with love.

Reaktioner

Under året som följde strömmade lyssnarnas reaktioner in. Ett vittnesbörd: ”Som barn var jag säkert i kyrkan fem gånger varje söndag men jag måste ärligt säga att jag lärt mig mer om vad tron handlar om på en enda halvtimme i dag än under alla år i söndagsskolan.” Ett annat: ”Innehållet har påverkat hela atmosfären i vårt hem. Tidigare kunde vi vara irriterade och kritisera varann men allt sådant dog bort när Kristus kom så nära. Jag vill tro att det varit på samma sätt för alla familjer som lyssnat till spelet.” Ännu ett: ”Jag har ett puritanskt förflutet och jag erkänner att jag var väldigt negativ till att ett sådant här ämne skulle bli teater. Jag bestämde mig i alla fall för att strunta i mina förutfattade meningar så jag lyssnade till första avsnittet. Nu har jag följt samtliga och har ofta tvingats flytta om i almanackan för att kunna göra det. De impulser jag fått kommer att finnas med mig hela livet.”

Alla var nu inte lika positiva. Vissa skribenter menade att den ”hädiska tonen” i spelet orsakat Singapores fall: ”Stoppa programmen, annars står Australien på tur!” Welch och Sayers hade ingenting emot sådan publicitet, den utgjorde gratisreklam som de annars fått betala dyrt för.

Och vad har dramerna som jag läst flera gånger betytt för mig? Mycket – och då tänker jag både på den teologi, som växer fram som en frukt av handlingen, och på skönheten i verket. På de människor som kommit mig så nära: kvinnorna kring Jesus, hetsiga och brinnande lärjungar, hustrun till Pilatus, rövaren på korset … På honom som var konungars konung, och som Sayers med sitt drama ville – och lyckades – göra really real. The Man Born to be King kan fungera som botemedel om kristendomen någon gång skulle tendera att bli blott och bart ideologi, om vi skulle förirra oss från centrum: att Ordet blev kött.

Doktor?

År 1943 skriver ärkebiskopen av Canterbury, dr William Temple, i ett brev till Dorothy L. Sayers att han hoppas att hon vill hedra berörda parter genom att säga ja till en utnämning till Doctor of Divinty ”som ett uttryck för hur högt jag värderar ert arbete, särskilt The Man born to be King och The Mind of the Maker”. Sayers ber om betänketid, hon må vara Doctor of Letters men detta vore något annat. Hon vet att den erbjudna doktorsgraden inte är tänkt som något ”helighetscertifikat” men, skriver hon i svarsbrevet, ”jag skulle känna mig bättre till mods om jag var mer övertygande som kristen. Jag vet aldrig om jag är en sann sådan eller om jag bara förälskat mig i den intellektuella sidan av tron.” Hon motiverar också sitt nej (för det blir ett nej) med att hon inte tror sig om att återigen kunna prestera något i klass med de av ärkebiskopen nämnda verken. Dessutom befarar hon att eventuella framtida texter med kristen anstrykning (det skulle bli åtskilliga) kunde uppfattas som beställningsverk om de gjordes av en ”doktor i teologi”. Hon skulle inte känna sig helt ”fri”, och för henne var oberoende ett måste för en seriös författare.

Ärkebiskopen förstår: ”I själva verket har ni övertygat mig om att jag, om jag varit i era kläder, borde ha reagerat på samma sätt. Men jag är glad över att jag föreslog er och över att jag kan nämna detta för några av dem som önskat att kyrkan tydligt skulle visa i hur hög grad vi värdesätter både era dramer och The Mind of the Maker.”

Till slut komedin

Till sist kan det igen påminnas om att det var Charles Williams som en gång satte Sayers ”på spåret” genom att föreslå att hon skulle ta sig an ett av skådespelen i Canterburykatedralen. Det var också tack vare honom som Sayers kom att utveckla sina översättartalanger ytterligare (tidigare hade hon bland mycket annat översatt Rolandssången till engelska). I augusti 1943 upptäckte hon en recension av Charles Williams bok The Figure of Beatrice i Sunday Times. Hon köpte boken, inte därför att den handlade om Dante utan därför att det var Williams som hade skrivit den. Hur som helst bestämde hon sig för att läsa Dante Alighieris Den gudomliga komedin ”någon gång”.

Så ljuder flygsirenerna en natt. Sayers snappar med sig första bästa bok för att ha något att ägna sig åt i skyddsrummet. Boken är Dantes Inferno.

”Inte sedan jag var tretton och för första gången läste De tre musketörerna hade jag varit med om något liknande”, skriver hon i ett brev. ”Jag slukade maten, struntade i sömn, arbete och korrespondens, mina vänner blev galna på mig …”

De närmaste 14 åren kommer Dorothy L. Sayers huvudsakligen, men inte enbart (hon hinner till exempel med en dramatisering av kyrkomötet i Nicaea), att ägna tiden åt en nyöversättning av Den gudomliga komedin ”för bokhungriga efterkrigsläsare”. Hon blir dock inte klar med Paradiso, den tredje och sista delen, hon dör oväntat den 17 december 1957.

Översättningen slutförs av Barbara Reynolds, vännen som också skrivit den kanske främsta Sayersbiografin, Dorothy L. Sayers: Her Life and Soul.

Margareta Murray-Nyman är journalist, tidigare chefredaktör för Katolskt magasin, Uppsala.