Sedan Vietnamkriget slutade 1975, har Vietnam inte lyckats konsolidera sig, återuppbygga landet och nå en inrikes- och utrikespolitisk stabilitet. Försöken att ta ledningen i den sydöstasiatiska regionen, med den militära inmarschen i Kampuchea och anspråken på politisk överhöghet över Laos, slutade med en militär konfrontation och fortsatt politisk ovänskap med Folkrepubliken Kina samt med ett allt starkare politiskt, militärt och ekonomiskt beroende av Sovjetunionen.
Det nuvarande politiska klimatet är inte särskilt gynnsamt för Vietnam. Att Sovjetunionen givit efter i Afghanistan och börjat dra tillbaka sina trupper därifrån stärker den utrikespolitiska pressen på Vietnam att avsluta sitt engagemang i Kampuchea så snabbt som möjligt och utan att förlora ansiktet mer än nödvändigt. Den begynnande förståelsen mellan Sovjetunionen och Kina måste för de vietnamesiska politikerna framstå som ett hot snarare än som en god nyhet.
Med sina mindre grannländer, Thailand, Filippinerna och Indonesien, har Vietnam ett spänt förhållande på grund av dessa länders rädsla för vietnamesernas hegemonisträvan. Oenigheten med Kina kan också bara delvis förklaras med den vietnamesiska invasionen av Kampuchea. Den har också djupa historiska orsaker.
I denna politiska bild är för Vietnam alliansen med Sovjetunionen livsviktig, och beroendet av denna al lians har ökat i motsvarande grad. Frågan är hur länge Sovjetunionen har så stort strategiskt intresse av Vietnams militärbaser, flygplatser och hamnar att landet även fortsättningsvis är berett att ta på sig Vietnams allt större skuldbörda som ett nödvändigt pris.
Växande missnöje – partiets självkritik
Det kommunistiska partiets krav på monopol, politisk och ideologisk ledning har förvisso inte rubbats. Under de tre senaste åren har det kommit allt fler tecken på ett växande missnöje i alla folklager, inklusive kretsarna kring partiet och krigsmakten. Tidigare hade regeringen lugnt låtit mer än en miljon av sina landsmän, det så kallade båtfolket, utvandra. Förmodligen betraktade den denna utvandring som en säkerhetsventil, som såg till att missnöjet med de rådande förhållandena inte byggdes upp till ett farligt tryck.
Statlig religionsövervakning
Religionspolitikens grundinriktning har inte heller förändrats under den nya ledningen. Man insisterar fortfarande på att religionen kommer att dö bort av sig själv när man når fram till det socialistiska samhället, därför att dess förutsättningar då försvinner. Under övergångstiden gäller en allmän religionsfrihet, där en sträng övervakning från statens och statsorganens sida skall göra det möjligt för religionerna att ge sitt bidrag till uppbyggandet av socialismen.
Generalsekreterare Nguyen Van Linh har efter sitt tillträde 1987 medgivit att det tidigare har förekommit felaktigheter i den statliga religionspolitiken. Han nämnde uttryckligen att till exempel katoliker har blivit lidande på grund av fördomar från statliga myndigheters sida. Lovande nog framhöll han att många medlemmar i religiösa gemenskaper, däribland också många katoliker, har gjort föredömliga insatser för sitt land i armen och på andra håll. Å andra sidan varnade han än en gång i hotfulla ordalag för missbruk av religionen i syfte att verka mot landets intressen.
Det är inte lätt att få tag på statistiska uppgifter om Vietnam. Av 60 miljoner invånare uppges 55 procent vara buddhister (1986). De nya religionerna Cao Dai och Hoa Hao omfattar tillsammans drygt 10 procent. Kristendomen är den tredje religiösa kraften i storleksordningen med 7,4 procent, av vilka de flesta är katoliker, för närvarande mellan 3,5 och 5 miljoner. Muslimerna uppgår till cirka 1 procent.
Buddhisterna har gjort likartade erfarenheter som de kristna kyrkorna i fråga om den kommunistiska regeringen efter 1975. Efter en tids samarbete med de nya herrarna och en uttalad beredskap från de buddhistiska organens sida att positivt hjälpa till att bygga upp det nya Vietnam, inledde regeringen snart en politik där man i allt högre grad reglementerade och förhindrade buddhisternas religiösa liv.
Man skapade en ”Vietnams patriotiska buddhistiska förening”, och fick på så vis ett instrument som tryggade statens och partiets inflytande på den buddhistiska gemenskapen. Många buddhistmunkar sitter fortfarande i omskolningsläger eller i fängelse. Varje form av social eller politisk verksamhet har omöjliggjorts för buddhisternas del. De får bara verka i sina tempel och kloster. Nyrekryteringen av munkar och nunnor försvåras eller förhindras av en rad administrativa föreskrifter.
Inflytandet från Cao Dai, en synkretistisk ny religion som uppstod i Vietnam 1919 och som 1975 hade fyra miljoner medlemmar, har gått tillbaka starkt. I dag uppgår antalet medlemmar till högst två miljoner. Även denna religiösa grupp får nöja sig med rent religiösa och liturgiska funktioner, varvid regeringen klagar på att deras ”oproduktiva” gudstjänster är för långa. Liknande regler gäller för den andra nya religionen Hoa Hao (Far Eastern Review 1/11 1984).
De protestantiska kyrkorna har aldrig spelat någon större roll i Vietnam. Trots den restriktiva religionspolitiken har protestanterna blivit mer än dubbelt så många från 150 000 1975 till mer än 300 000 1988 (UCA-News 27/8 1988).
Precis som för katolikerna har också protestanternas ekumeniska kontakter med andra asiatiska eller utländska kyrkor brutits. De kan därför sedan länge inte längre medverka i organen inom Asiens kristna konferens (CCA). De saknar biblar och teologisk litteratur, som endast med svårighet kan föras in i landet. I söder stängdes 1976 alla protestantiska bibelskolor, som också svarade för prästutbildningen. I december 1987 tillät regeringen att en ny bibelskola öppnades i Hanoi. Där har nu 20 elever inlett sin utbildning.
Ännu har man inte löst problemet hur man skall kunna förena protestanterna i södra Vietnam med de betydligt färre (cirka 10 000) i norr. Av rädsla för att de i så fall skall utsättas för ännu starkare övervakning från statens sida tvekar protestanterna i söder inför en utbyggnad av det kyrkliga och organisatoriska samarbetet med landets norra del.
Situationen för katolska kyrkan
Utländska besökare i Vietnam, som i samband med den försiktiga reformpolitiken kan besöka landet i allt större antal vari ingår inte så få vietnameser, som har lämnat landet vid olika tidpunkter – berättar enhälligt om katolikernas fortsatta religiösa verksamhet.
I landet finns ett livligt kyrkligt och sakramentalt liv. Det är trängsel på gudstjänsterna både söndagar och vardagar. Antalet katoliker stiger ständigt. År efter år rapporteras allt fler vuxendop. Även om katolska kyrkan saknar praktiskt taget allt inflytande inom utbildningen, hälsovården och samhällslivet så framstår den för många vietnameser som en tillflyktsort, där man får ett slags fristad från statens alltför starka tryck. Det är en stilla form för protest och inre emigration.
Det ser ut som om pressen på katolska kyrkan från den nya politiska ledningens sida har mattats något på sista tiden. Under biskopssynoden 1987 rapporterade koadjutorn i Xuan Locs stift, Paul-Marie Nguyen Minh Nhat, om vissa tecken på en växande förståelse mellan kyrka och stat och nämnde som exempel att prästseminariet i Ho Chi Mins Stad hade öppnats igen, att man hade fått tillstånd att viga en rad nya präster och att inskränkningarna i biskoparnas rörelsefrihet under pastorala resor och tjänsteresor hade upphävts.
Förhållandet mellan kyrka och stat i Vietnam är dock fortfarande mycket spänt. Vietnams katolska biskops konferens konstituerades 1976 och har sedan sammanträtt mer eller mindre regelbundet. Vissa biskopar hade därvid svårigheter att få tillstånd att resa, om de hade gjort sig impopulära hos regeringen. Försöken från regeringens sida att få inflytande över konferenserna och övervaka överläggningarna bidrog inte direkt till att låta biskoparna yttra sig fritt vid dessa tillfällen.
Den vietnamesiska katolska kyrkans kontakter med utlandet är också fortfarande mycket begränsade. Vietnamesiska biskopar och präster kan inte som förr deltaga i de konferenser, studieseminarier m.m. som regelbundet arrangeras av de asiatiska biskopskonferensernas förening (FABC). Tillstånd för biskoparnas väntade ”ad limina”-besök handhas mycket restriktivt och godtyckligt.
Hittills har dock Vietnams alla 25 stift kunnat förses med biskopar som utnämnts och vigts med Roms medverkan och samtycke. Den vietnamesiska kyrkans samhörighet med Rom har staten och partiet hittills erkänt i princip. Kyrkorättsliga förordningar och direktiv från Rom tas dock i beaktande endast i den mån de inte strider mot den vietnamesiska regeringens lagar och förordningar.
De vietnamesiska patriotiska katolikernas solidaritetskommitté som testfall.
Sedan de vietnamesiska patriotiska katolikernas solidaritetskommitté (Comite d’ Union des Catholiques Patriotes du Vietnam) grundades 1984, har den snarare varit ägnad att splittra katolikerna i landet än att ena dem. Även om man kan få intrycket att det rör sig om ett spontant initiativ från katolskt håll för att förbättra relationerna mellan kyrka och stat i Vietnam och stärka katolska kyrkans bidrag till uppbyggandet av det nya Vietnam, så kan man inte bortse från statens intresse för denna organisation, som också har officiella band till statliga myndigheter genom ”Patriotiska fronten” och Byrån för religiösa angelägenheter.
De katolska präster och lekmän som gått samman i solidaritetskommittén har officiellt till uppgift att trygga förbindelsen mellan kyrka och stat i samarbete med de övriga religiösa organisationerna. Sådana kommittéer har hittills bildats i de flesta katolska stiften – alla utom två – och har även bildat lokala grupper med hänsyn tagen till lokala omständigheter.
Biskoparna har mer eller mindre uttryckligt förklarat att det inte är de som har skapat denna mellaninstans, och att de inte hälsar den med någon större glädje. Öppet motstånd bjöd bara den i juni 1988 avlidne ärkebiskopen av Hue, Philippe Nguyen Kim Dien, som suspenderade den ende prästen i sitt stift som trots hans förbud hade deltagit i solidaritetskommitténs arbete.
Under tvisten med statliga myndigheter om det rättmätiga i denna suspension åberopade ärkebiskopen kyrkorättens förordningar och Roms föreskrifter mot prästers politiska verksamhet. De statliga myndigheterna klargjorde för ärkebiskop Diem att dessa föreskrifter från internationella myndigheter inte ägde någon giltighet i Vietnam, då de stred mot Folkrepubliken Vietnams lagar och politik.
Ärkebiskop Diem sattes i husarrest på grund av denna kritik och för sin orädda hållning till andra repressalier mot kyrkan. I mer än 120 dygn tvingades han deltaga i ”arbetssessioner” (=förhör inför vietnamesiska Säpo). Hans plötsliga död i juni 1988 har direkt samband med dessa statliga åtgärder mot honom.
Av hans fall framgick tydligt att staten drog sig för att sätta ärkebiskopen i fängelse och därmed göra honom till martyr. Däremot greps många präster och ordensmedlemmar. För närvarande antar man att 200–300 präster och ordensmedlemmar fortfarande sitter på omskolningsläger och i fängelse.
Striden om kanoniseringen av de vietnamesiska martyrerna
De senaste månaderna har präglats av tvisten kring kanoniseringen av 177 vietnamesiska martyrer i Rom den 19 juni 1988. Den vietnamesiska kyrkan utsattes med vissa avbrott för förföljelser under tiden 1625–1886, varvid mer än 100 000 kristna miste livet (enligt vissa uppgifter över 130 000). 117 av dessa beatificerades gruppvis under åren 1900-1951. 1 den vietnamesiska biskopskonferensens namn hade kardinal Trinh Van Can av Hanoi 1985 skrivit till Rom och bett att de 117 vietnamesiska martyrerna skulle kanoniseras. Till denna bön anslöt sig Spaniens, Frankrikes och Filippinernas biskopskonferenser (av de 117 saliga var 11 spanjorer och 10 fransmän).
Proceduren var i första hand inomkyrklig. Politisk blev den först i augusti 1987, när kanoniseringsprocessens promotor, monsignore Vincent Tran Ngoc Thu (som också är en av påvens privatsekreterare), gav ut en liten broschyr om de blivande helgonen.
Vietnamesiska regeringen protesterade hos biskopskonferensen mot framställningen av de dåtida historiska förhållandena. Med all reservation för den tidens feodalherrar så gick denna framställning av deras motstånd mot de utländska missionärernas och deras vietnamesiska medlöpares missionsverksamhet för långt. Hela det vietnamesiska folket fick sin ära kränkt inför världens blickar.
Man anmärkte också på en formulering i kardinal Cans brev till påven, där kardinalen sagt att ”hela det vietnamesiska folket” skulle välkomna en kanonisering. Den vietnamesiska biskopskonferensen tillerkändes ingen rätt att tala i hela folkets namn.
Två gånger (i september 1987 och mars 1988) sammankallade regeringen biskopskonferensens permanenta kommitté för att öva press på biskoparna att ta tillbaka sitt brev till Rom, och på så vis förhindra att de planerade kanoniseringarna kommer till stånd. Regeringens argumentation koncentrerades på att hela iden om en kanonisering hade lagts fram på utländskt initiativ och att frågan styrdes från utlandet. Kommittén som förberedde kanoniseringen låg helt i händerna på utlandsvietnameser, som gjorde den religiösa högtiden till propaganda mot vietnamesiska regeringen.
Vissa paralleller mellan de dåtida förföljelserna mot de kristna i Vietnam och deras nuvarande situation innebar förtal mot regeringen. Av biskoparna krävdes också att de skulle skilja mellan de utländska missionärerna och de vietnamesiska martyrerna.
Samtidigt bedrevs i pressen, inklusive den statskontrollerade kyrkliga, en kampanj mot kanoniseringarna. Genom solidaritetskommittéerna försökte man så tvedräkt mellan katolikerna i denna fråga.
Biskoparna höll dock stånd mot regeringens påtryckningar. De betonade kanoniseringarnas religiösa art och tillbakavisade talet om politiska implikationer. De för sin del undvek allt som genom denna fråga kunde anstränga förhållandet mellan kyrka och stat ytterligare.
Från början hade de naturligtvis haft för avsikt att sända en delegation av vietnamesiska biskopar, och om möjligt även lekmän, till kanoniseringshögtiden i Rom. Den 19 juni ägde denna dock rum utan något officiellt deltagande av Vietnams katolska kyrka. Cirka 8 000 utlandsvietnameser, 10 000 spanjorer och tusentals fransmän deltog i högtiden. Vietnams regering hade förbjudit biskoparna att i sina gudstjänster under tiden kring den 19 juni på något sätt nämna kanoniseringarna.
Ett slut på konfrontationen?
I samband med tvisten kring kanoniseringarna har regeringens och kyrkans motsatta ståndpunkter än en gång blivit tydliga. De statliga myndigheternas hårda inställning och polemik har förvånat något, då detta inte stämmer överens med den försiktiga öppning som hade inletts i samband med reformpolitiken.
Vid dessa tvister ställdes på nytt den principiella frågan om kristendomens ställning i Vietnam. Regeringens klander mot kanoniseringarna utmynnade i sista hand i att de så kallade martyrerna i deras ögon egentligen var kolonialisternas hantlangare, som under den dåvarande statsmaktens konflikt med de utländska missionärerna och med de europeiska länder som stödde dem hade tagit ställning mot sitt fosterland och för utlänningarna.
Om de kristna ville hedra martyrerna som sina ”förfäder i tron”, så borde de också tänka på att de därmed samtidigt smutskastade minnet av sina ”förfäder i folktillhörigheten”. Denna konflikt gällde alltså också vilken utsträckning de vietnamesiska kristna kunde göra anspråk på hemortsrätt i sitt eget land, om de inte fortfarande klassificerades som anhängare av en ”främmande religion”.
Vietnams katolska kyrka har dock i denna konflikt undvikit allt som skulle ha kunnat underblåsa kontroversen. Det är däremot fortfarande en öppen fråga i vilken utsträckning regeringen är beredd att efter allt vapenskrammel återgå till normala relationer.
Reformpolitiken och den vietnamesiska regeringens försök att bryta sin utrikespolitiska isolering och för Väst återfå sin politiska och framför allt ekonomiska handlingsförmåga måste egentligen vara ägnat att avsluta konfrontationen.
Mot slutet av 1987 fanns en rad tecken som visade i just denna riktning. En delegation från Föreningen för kyrkliga hjälpaktioner (CIDSE) vistades i Vietnam i november 1987 och fick tillfälle att resa omkring i landet i fyra olika grupper.
När regeringen i början av 1988 frigav katolska präster ur omskolningsläger (arbetsläger), såg utländska observatörer detta som ett tecken på god vilja gentemot katolska kyrkan. Dessa präster var före detta fältpräster, som sedan 1975 hade hållits internerade tillsammans med officerare i den tidigare sydvietnamesiska armen.
Efter sin frigivning får de dock inte längre verka som präster. Då de inte kan registreras i sina gamla församlingar, får de inga ransoneringskort för ris och andra livsförnödenheter. För sin överlevnad är de därför hänvisade till vänners och anhörigas stöd.
Vietnam befinner sig uppenbarligen i en svår fas av förändringen av sin politik mot en större realism och beredskap att komma ur sin isolering i samspel med de internationella krafterna. De växande ekonomiska svårigheterna tvingar regeringen att driva fram reformer och moderniseringar för landets inre stabilitet
Mot de bromsande krafterna i det egna landet, de stela ideologerna å ena sidan och snyltarna och parasiterna i det egna lägret å den andra, måste regeringen försöka övertyga så många som möjligt av sina medborgare om möjligheten av att förhållandena förbättras. I detta sammanhang passar en skärpning av konflikten på religionspolitikens område inte in.
Översättning: Gunnar Gällmo