Religion i radio-TV

Inför radioutredningens förslag, lokalradions start och omprövningen av avtalet mellan Sveriges Radio och staten, har en livlig debatt brutit ut. Ett ämne som särskilt animerat andarna är förhållandet mellan eterjournalisterna och de stora folkrörelserna. Här finns i alla demokratiska samhällen med en monopolsituation en spänning, som kan handhas på olika sätt. I länder som Finland och förbundsrepubliken Tyskland har man sökt lösa problemet med direkt representation för intresseorganisationerna i programråd och redaktioner, en modell som också har nackdelar. Men försvaret av eterjournalistikens självständighet kan knappast må bra av att monopolets medarbetare vädrar ett S:t Göranskomplex, som förefaller ovanligt malplacerat.

Det kunde studeras i Nils Petter Sundgrens reaktioner i Expressen på ett oförsiktigt yttrande av Karl-Erik Elmquist, Svensk Veckotidning, om etermonopolets serviceskyldigheter mot folkrörelserna. ”Lösmynta och oförsiktiga makthavare är av oskattbart värde för öppenheten och temperaturen i den offentliga debatten”, skrev Sundgren. Formuleringen är synnerligen illustrativ: Elmquist, redaktör för en ambitiös samfundstidning, vars inflytande dock knappast kan sägas sträcka sig särskilt långt i offentligheten, är en makthavare, däremot uppenbarligen inte Sundgren, som oemotsagd kan meddela oss vilka filmer vi bör se, och som i kraft av sin ställning i TV också kan breda ut sig på Expressens kultursidor. Vackrare kan S:t Göranskomplexet knappast presenteras.

Så länge SR-medarbetare odlar den fantastiska myten att de endast är fria riddare utan fruktan och tadel, satta att övervaka övriga opinionsbildare, identifierade med allehanda drakar, är meningsfull diskussion inte lätt. När de uppfattar sig kämpa för sin frihet och integritet är det blott alltför lätt för utomstående att däri se en strid för massmediafrälsets privilegier.

Med monopolställningen måste följa särskilda förpliktelser, inte bara vad gäller saklighet och opartiskhet, utan också mot grupper och rörelser som under andra omständigheter givetvis skulle utnyttja etermedierna för information och förkunnelse. Så är fallet med de politiska partierna, som i valtider får möjlighet att föra ut sina budskap.

På ett analogt sätt kan man förstå förekomsten av gudstjänster och andakter i radio-TV, alltså som ett slags kompensation för att dessa medier inte står till samfundens fria förfogande. Vissa samfund har funnit monopolens service otillräcklig, och därför har vi fått pingstväckelsens IBRA radio, liksom den norska inremissionens NOREA, där också Evangeliska Fosterlandsstiftelsen varit engagerad. På grund av monopollagstiftningen måste dessa sända från utlandet.

I fråga om gudstjänst och förkunnelseprogrammen torde de flesta välkomna den utveckling som fört till att allt fler samfund släppts fram och att samtidigt de restriktioner mot kontroversiella ämnen som tidigare fanns har lättats upp. Det tycktes framgå av den debatt om de religiösa programmen i radio-TV som hölls på Kristna Publicistförbundets, KP, årsmöte 26 mars. Kritiken av förkunnelsen kom främst från Herbert Söderström, tidigare SR-chef i Malmö, numera företagets informationschef. Han menade att samfunden försitter möjligheterna till en profilerad och utmanande förkunnelse, och fann för mycken konventionell och utslätad ”snällkristendom”.

Större uppmärksamhet ägnades åt en annan fråga, förhållandet mellan förkunnelseprogrammen och den aktiva journalistiska bevakningen av den religiösa sektorn. Söderström varnade, utan att egentligen bli emotsagd, för att det stora utbudet förkunnelse, betraktelse och andlig sång bidrog till att SR försummade en ambitiös journalistik om religiösa företeelser eller att låta kristna röster komma till tals i andra program. Det senare är dock kanske ett mindre problem. Kristen medverkan, särskilt i pratmagasin som Halvsju eller Kvällsöppet, är knappast att klaga på. Däremot torde det knappast finnas någon som är beredd att hävda att information och bevakning på den religiösa sektorn fungerar tillfredsställande. Vid diskussioner om saken brukar jag alltid påtala den såväl kvantitativt som kvalitativt usla täckningen av religiösa förhållanden och händelser utanför våra gränser. Alla instämmer helhjärtat för att sedan konstatera att däråt ingenting är att göra.

Av SR:s utrikeskorrespondenter är det numera endast Gunnar Kumlien som har något intresse och några som helst insikter; tidigare fanns också den utmärkte kännaren av brittiskt kyrkoliv Alf Martin. Kunskaper och intressen på det religiösa området räknas uppenbarligen inte som någon tillgång för nyhetsjournalister i SR. Inom kultur- och samhällsredaktionerna finns det ett synnerligen svalt intresse för gränsytorna mot den religiösa sektorn. Man kan också konstatera vad förefintligheten av enskilda producenter betyder. Vem gör numera de program som Kerstin Anér producerade på sin tid?

Inför detta sakernas tillstånd måste man givetvis fråga vad religions- och livsåskådningsredaktionerna har för ansvar för den journalistiska bevakningen. I stort sett förefaller de ansvariga mena att denna inte kan åvila dem och att de saknar nödvändiga resurser. Det har förekommit ansatser att åstadkomma aktuella magasinsprogram. Ljudradion har sålunda ibland förefallit inställd på att använda sina fyrtiofem ”religiösa” minuter på söndagskvällen för aktuell information och debatt. Men efter några veckor har åter programutrymmet fyllts med sång och trall. Utom brist på resurser och möjligen på intresse förekommer uppenbarligen ett slags ”mediafilosofi” enligt vilken etern inte är något medium speciellt lämpat för information och analys, däremot för förmedling av ”upplevelser” och för belysning av existentiella problem. Inriktningen på förmedling av ”upplevelser” kombinerad med servicefunktionen i gudstjänstutbytet fick Herbert Söderström att i den ovannämnda diskussionen jämföra behandlingen av idrott och religion i etermedierna. En omfattande överföring av identifikationsskapande ”upplevelser” men relativt litet av kritisk bevakning och seriös analys. Också SR:s sportjournalister brukar hänvisa den kritiska analysen av idrotten i samhället till andra redaktioner.

De ansvariga i religionsredaktionerna förefaller att i stort vara nöjda med nuvarande arbetsfördelning. Förkunnelse och ”temaprogram” bör hållas samman, men man saknar möjlighet till en på något sätt kontinuerlig och heltäckande information, analys och kommentar. Med denna bedömning sammanhänger förhållandet att de icke-förkunnande programmen ändå står i något slags samband med förkunnelsen. Det beror delvis på en aktningsvärd ambition att erbjuda samfunden service och samarbete, att ställa etermediernas unika resurser till deras förfogande. Men ett oundviklig följd är att aktualiteter inte behandlas efter sin allmänna betydelse, utan med hänsyn till deras roll för förkunnelse och ”upplevelseförmedling”. Ett exempel är den oerhörda uppmärksamhet som radio och TV har ägnat åt förslaget till psalmbokstillägg. Det finns väl knappast en komponist eller textförfattare som inte beretts tillfälle att i ord och toner plädera för sin sak mot kyrkomötets strykningar. Förslaget till en ny kyrkohandbok, ur alla rimliga allmänna synpunkter ojämförligt viktigare, har nästan helt negligerats.

I diskussionen hos KP ville företrädarna för religionsredaktionerna, Ingmar Glemme och John Ronnås, diskutera sin verksamhet under alternativet ”Spjutspets eller spegling”. Det vill säga: skulle man blott passivt återspegla det som sker i samfunden eller skulle man hjälpa utvecklingen framåt med de medel och medier som endast SR besitter? Det ligger då givetvis nära till hands att, som skedde, söka visa att någon grundläggande motsättning egentligen inte finns mellan ”spegling” och ”spjutspets”. Man speglar så att säga endast den spjutspets som redan existerar. Det låter sig sägas, men man kommer inte ifrån en bedömning och värdering av var denna front mot framtiden verkligen går. När de nuvarande redaktionerna tillträdde och formulerade sin policy i slutet av 60-talet, var det en allmän uppfattning inom den kristna eliten att de då dominerande idéerna om en mer samhällstillvänd, antropocentrisk, sekulär och ekumenisk kristendomsförståelse var ”spjutspetsen”. Alla seriösa iakttagare har ju sedan dess kunnat konstatera, och i mycket också vetenskapligt belägga, att det andliga klimatet väsentligt förändrats, och knappast i den riktning som 1968 års spjutspets syntes indikera.

Det är givetvis högst rimligt att inte endast vidareföra kristna svar på frågor som kanske ingen ställer, utan att konfrontera tron och teologin med de reella ”livsfrågorna”. Men kan man vara alldeles oberörd av förhållandet att de tendenser inom kristenheten som just på detta sätt ville ”göra kyrkan socialt relevant” alltmer förlorat i vikt och betydelse? Frågor om ensidig redaktionell styrning och vinkling i kommenterande program kan inte viftas bort med hänvisning till att redaktionens bidrag är så obetydligt i förhållande till all förkunnelse och sång. Man måste konstatera att det uppenbarligen finns områden, där man ser sig dispenserad från kravet på opartiskhet. Skälen till tveksamhet mot nattvardsgemenskap samfunden emellan tolkas och vantolkas regelmässigt av anhängarna till saken.

Men viktigare är kanske att en rad frågor som inte är ”livsfrågor” faller utanför intresset. Hur ser konflikten om kvinnliga präster ut i dag? Varför har utvecklingen inom den kristna studentvärlden blivit som den blivit efter 1968? Varför misslyckades strävandena att ena svensk frikyrkorörelse, och hur ter sig dessa bemödanden i dag? Hur förhåller sig den stora ekumeniken till den lokala? (En noggrann bevakning av Kyrkornas Världsråd är ett undantag från prioriteringen av det existentiella före det institutionella.)

Och hur bevakar och belyser man det kanske viktigaste som äger rum i kristenheten i vår tid, den katolska kyrkans djupgående kris? Nej, det sker inte genom att man då och då släpper fram några väletablerade ”progressiva” för att kritisera kyrkoledningen på olika nivåer. Den allvarligaste oppositionen inom kyrkan kommer idag tvivelsutan från det andra hållet.

Det är uppenbart att det finns orsaker i SR:s organisation, i gränsdragningar och resurstilldelning, som gör att den aktiva journalistiska bevakningen av den religiösa sektorn kommit på mellanhand. Men företrädarna för religionsprogrammen visade en egendomligt förnöjsam hållning till just detta problem. Samfund och församlingar var ju övervägande belåtna, och man beklagade att det fanns så litet av ambitiös och genomarbetad kritik och analys.

Om så vore fallet, hade man kanske kunnat vänta sig att de ansvariga skulle välkomna att också till diskussion ta upp Knut Lundbys magisteravhandling vid institutet för pressforskning vid Oslo universitet, 1974, där han analyserar de icke-förkunnande programmen i de nordiska radio- och TV-kanalerna. Detta 300-sidiga arbete avfärdades emellertid som ”överskattat” och ”dåligt underbyggt”. Ja, då har man verkligen satt kraven så höga, att man kan vara säker på att slippa ta befattning med någon välgrundad analys och kritik! Utanförstående ignoranter ägnade däremot i sin ovetenhet Lundbys avhandling allvarlig kritik och diskussion vid den nordiska religionssociologiska kongressen på Graninge i januari 1975. (Att Lundby råkat ut för ett högst diskutabelt utnyttjande i en stridsskrift om Kyrkans politisering, berör ju knappast direkt värdet av hans undersökning.)

Diskussioner av detta slag tenderar att smyga förbi vissa avgörande frågor. Kritik som egentligen har sin grund i uppfattningen att någon chef eller producent helt enkelt inte har de för sin ställning nödvändiga ”ämnesteoretiska” kunskaperna, formuleras inte gärna alltför rättframt. Dessutom finns alltid närvarande den outtalade misstanken att misshaglig kritik har mötts eller kan komma att mötas med uteslutning från programmedverkan. Det ligger i sakens natur att sådana misstankar aldrig kan styrkas. Däremot finns det ju ett enkelt och effektivt sätt att visa att de är ogrundade.

Varje gång man får tillfälle att med SR-företrädare diskutera problem som dock är gemensamma för alla som arbetar med information och opinionsbildning om religion/kultur/samhälle, blir man besviken över hur dåligt beställt det är medkänslan av ett slags gemensam uppgift och ett gemensamt ansvar. Skulle det ändå inte behövas ett bestående forum, där dessa program kunde diskuteras och kritiseras? Kanske inte främst som samråd med samfundsledare, gudstjänst och andaktssektorn förefaller att fungera väl, utan snarare med företrädare för information, opinionsbildning och forskning.