Religion, respekt och revolution

Politik är oftast konsten att förstå det komplicerade samspelet mellan ett stort antal faktorer, av vilka några inte alltid är omedelbart uppenbara. Jag märker dock ofta, att en närmare titt på det uppenbara kan visa oss en väg framåt och hjälpa oss att forma vårt sätt att närma oss ett visst problem.

Ta fredsprocessen i Nordirland. Det var uppenbart att religionen var viktig för människorna, men varför? Svaret är att för många människor handlar religion inte enbart om hur vi lever eller hur vi dör utan om en mängd andra saker: historia, identitet och samhörighet. Det handlar om kultur, tradition och mening och livsfilosofi. Att ge sig i kast med detta faktum var avgörande för att komma framåt mot en lösning. Detta är inte endast fallet i Nordirland; att på allvar förstå den offentliga sfärens religiösa dimension är avgörande i många situationer.

Detta är uppenbart fallet i den nuvarande händelseutvecklingen i Mellanöstern, liksom i de senaste samtalen mellan pakistanska och indiska representanter för att återuppta fredsförhandlingarna efter attackerna i Mumbai (Bombay), i skapandet av en ny stat i Sudan och religiöst dödligt våld i Indonesien, även om det landet gör stora framsteg i fråga om religiös tolerans. Sedan har vi debatter om hädelselagar och deras konsekvenser för religiösa minoriteter (som vi sett på senare tid i Pakistan) och dialogen om multikulturalismen i Tyskland och i Storbritannien och Nordirland.

Över hela världen håller en ny form av debatt på att ta form. Samtidigt som den kan kretsa kring invandring eller protektionism, handlar den framför allt om frågor som rör kultur och integration – frågor som på det hela taget är mer livskraftiga och potentiellt mer explosiva. I Mellanöstern handlar det om huruvida väst i grunden respekterar eller inte respekterar islams religion; även Israel–Palestinakonflikten är sysselsatt med detta.

I Europa handlar debatten om huruvida våra försök att integrera kulturer har lyckats eller inte, och – där man har uppfattat ett misslyckande – om vår ”generositet” att tillåta inre migration och uppmuntra multikulturalism har blivit missbrukad. Här känns det ofta som om ”värd”-länderna orättvist utnyttjas av dem som vill ha västerländska bidrag men inte västerländska värderingar. Den ekonomiska utmaningen intensifierar den kulturella.

När man antar denna utmaning räcker det inte med demokrati, inte ens ekonomisk förändring är tillräckligt. Det behövs även en social förändring. Vill vi ha samhällen som är öppna för dem som har andra trosuppfattningar och kulturer än våra egna traditioner? Eller vill vi, ställda inför osäkerhet och ekonomisk kris, stänga dörren, för att sköta vad somliga skulle kalla ”vårt eget” först och främst? Och om vi vill ha öppna samhällen, vilka är då villkoren för att en sådan öppenhet ska bli bestående?

Den viktigaste lärdomen som vi otvetydigt kan dra av Europas förflutna är att om vi stänger dörren så förlorar vi. Och om detta var sant i det förflutna, hur mycket mer sant är det då inte i dag, i den snabba globaliseringens tidevarv, där teknologi i form av massmedier och sociala medier krymper världen.

Detta gäller i synnerhet i Mellanöstern. Det finns tre aktörer i dramat. En är regimerna, som ofta är västs allierade, som tror att de måste hålla sina folk i ett hårt grepp, annars kommer okontrollerbara och extrema krafter att släppas lösa. Den andra är en grupp medborgare som jag skulle vilja kalla moderniserare. De har en öppen attityd, politiskt, ekonomiskt och socialt. Vi bör tydligt uppmuntra en stabil utveckling av denna moderniserande tendens och av de styrande i denna region, vilka önskar se en sådan utveckling.

Men dessa agerar inom en region där religionen upptar en vital, för att inte säga avgörande, plats i samhället. Detta går det inte för en sekund att bortse ifrån. Fråga hur många i Europa som anser att religionen spelar en viktig roll och svaret blir omkring 30–35 procent. Men i Mellanöstern är motsvarande andel 90–95 procent.

Den springande punkten är att om du inte förstår dig på religion i Mellanöstern, så förstår du dig inte på Mellanöstern. Så eftersom den senaste händelseutvecklingen förändrar Mellanöstern-regionen är sättet på vilket religionen påverkar övergången djupt betydelsefullt. Om demokratin för med sig ett öppet förhållningssätt inte bara gentemot ekonomi utan också gentemot samhälle och religion, så kommer den att vinna mycket på detta. Om den tvärtom inte gör det, kommer den att öka känslan av oro och främlingskap mellan öst och väst.

Som jag ser det saknas det en religionsdialog i Mellanösternpolitiken. Om man bekymrar sig för att muslimer känner sig kränkta av väst, då är svaret att engagera sig i en dialog som visar att de inte är det. Detta börjar redan i skolan, det bör analyseras och debatteras vid universiteten och förankras i politiskt, socialt och kulturellt utbyte.

Precis som i Nordirland är skälet till att religion är så viktig i Mellanöstern att den handlar om så mycket mer än religion. Om Mellanöstern åstadkommer politisk förändring utan en social förändring som bygger på ett öppet sinne för andra, då kommer det att vara en halvfärdig och oavslutad revolution, och den ekonomiska förändringen, som är så avgörande för att förbättra människors ställning, kommer likaledes att komma till korta. En sådan förändring kan inte komma till stånd utan att islam – liksom givetvis vi alla – accepterar att vi lever på 2000-talet.

Därför är det vår uppgift i dag att sträcka ut en hand; att öppna, inte stänga, våra sinnen; att trycka på för rättvisa och fred; att samarbeta med moderniserarna och ge dem hopp. Och det är deras uppgift att leda, att ta emot vår hand, att visa att respekt för jämlikheten mellan alla människor, troende såväl som icke-troende, är en gemensam målsättning. Denna förändring går att genomföra över tid och med försiktighet, men den måste komma.

Det är därför som vi, trots all den nuvarande osäkerheten och instabiliteten, borde uppvisa förnyat engagemang för staten Israels säkerhet och betydelsen av att ha en internationellt erkänd stat för palestinierna. Nu är det rätta ögonblicket att bevisa att om freden mellan israeler och palestinier befinner sig i en återvändsgränd så finns det en överväldigande vilja till att häva blockaden och skynda på. Våra ambitioner måste vara djärva, hur svåra de än är att fullfölja.

Vart man än vänder sig i dag är religion viktigt och ingenstans mer än i Mellanöstern. Tron motiverar. Att förstå sig på en tro och dess anhängare, dess trender, dess strukturer kan vara lika viktigt som att förstå sig på ett lands BNP, dess ekonomi och råvarutillgångar. Att vara medveten om religion är lika viktigt som att vara medveten om genus eller ras. För politiker, affärsfolk och allmänt intresserade medborgare är kännedom om ett lands eller en regions trosmässiga perspektiv en oumbärlig del av att begripa sig på det.

Det finns bokstavligen hundratals hemsidor – välfinansierade och med många prenumeranter – som propagerar för en snäv, ja, till och med extrem, syn på världen och tron. Min Faith Foundation försöker att främja en öppen uppfattning, som grundar sig på en vision av respekt och förståelse mellan människor av olika religioner. Vi bedriver för närvarande ett skolprojekt med tusentals studenter i mer än 15 länder och ett universitetsprogram med åtta universitet i världsklass, och alltfler ansluter sig.

Detta är bara början. En allians av troende människor för att stödja den muslimska majoriteten mot de hot som de och vi nu står inför är ett måste. Dagens utveckling i Mellanöstern är i sig destabiliserande men långsiktigt mycket lovande. Även muslimska moderniserare delar frestelsen att hävda att väst inte visar respekt för islam. En uppgift för den interreligiösa dialogen är att bevisa bortom varje rimligt tvivel att så inte är fallet.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 12 mars 2011. www.thetablet.co.uk