”Vad gör detta land mot mig?” – författaren Irène Némirovsky

Släpp aldrig ifrån er denna resväska, ty den innehåller er mammas manu­skript!” Så förmanade Michel Epstein sina döttrar, den 13-åriga Denise och den femåriga Elisabeth, när han den 9 oktober 1942 på den lilla staden Autuns prefektur väntade på sitt vidare öde. Det skulle föra honom till Auschwitz tillsammans med tio­tusentals andra franska judar. Redan den 19 augusti hade hans hustru, Irène Némirovsky, dött där av tyfus, utan att han hade fått reda på det. Förtvivlat höll han fast vid hoppet att hon skulle komma tillbaka, efter det att han förgäves hade gjort alla ansträngningar för att underlätta den astmasjuka hustruns lott.

De båda flickorna klarade sig undan förföljelsen men måste stå ut med en kvalfylld odyssé från gömställe till gömställe. Först årtionden senare kom Denise Epstein sig för med att öppna resväskan. I den fann hon manuskriptet till Suite française (Storm över Frankrike), detta romanepos som hon sedan med möda har dechiffrerat och låtit trycka. Det ofullbordade verk som hennes mor, författaren Irène Némirovsky, hade arbetat på under sina sista två levnadsår, kommer att få hennes namn att än en gång börja glänsa mer än 60 år efter hennes död. År 2004 publicerades denna bok på franska, år 2005 även på tyska – följd av flera titlar ur ett förvånansvärt omfångsrikt verk, som den entusiastiska läsekretsen nu kan få del av.

Var skall man alltså börja, var skall man våga gå in i denna författares litterära landskap? Artikelförfattaren, som snarare drar sig för att ta itu med digra bokluntor, har bestämt sig för att börja med den tunna boken Chaleur du sang (Blodets lidelse) och har därmed genast kunnat rikta blicken mot ett centralt tema: livsbegär, som blossar upp vid vetskapen om den oundvikliga förgängligheten. Denna hunger avslöjar sig under läsningen av andra verk av Némirovsky. Chaleur du sang lyder den franska originaltiteln på boken Blodets lidelse, som grundligt ifrågasätter den så kallade normaliteten och dygdigheten, och ofta har författaren själv talat om sitt ”heta blod”, som hon hade ärvt. Den fördärvliga passion, som förkastar all ordning, överfaller i hennes bok även dem hos vilka man i deras senare liv inte längre kan ana sig till en sådan glöd. Vid högre ålder förefaller de att leva ett fridfullt liv, dock är detta intryck köpt med tystnad och tigande. Så uppstår skenbart en kontrast mellan den ytterligt intensiva känslovärlden hos de unga och den lugna och oberörda hållningen hos de gamla.

Anteckningar för att bemästra ångest

Jeunes et vieux (Unga och gamla): denna kombination föresvävade författaren redan i december 1937, men förmodligen har hon skrivit texten under sommaren 1941, när hon vistades i den burgundiska byn Issy-l’Évêque. Läget för henne, judinnan, och hennes familj var hotande. Alltför länge hade hon trott att hennes älskade Frankrike, de mänskliga rättigheternas land, inte skulle kunna vilja komma åt henne. Om läget skulle bli kritiskt, så skulle hon förlita sig på sina inflytelserika förbindelser i Paris. Men de tilltagande restriktionerna mot judar, framför allt de påbörjade deportationerna, rev sönder alla illusioner. Stor blev nu hennes förvirring: ”Vad gör detta land mot mig?” Så skrev hon för att bemästra sin ångest – genom skrivandet kunde hon för tillfället dyka ner i en annan värld, men hon anade samtidigt att hon inte skulle få uppleva att hennes texter publicerades. Hon befann sig i en liknande situation som exempelvis judinnan Charlotte Salomon (1917–1943), som kom från Berlin men som målade upp en stort anlagd levnadscykel i Sydfrankrike, för att avvärja fasan runt omkring henne och inom henne själv.

Det är det äkta livet i byn Issy-l’Évêque som Iréne Némirovsky har avbildat i Blodets lidelse, med alla lokaliteter in i de minsta enskildheter. Den vinterliga tristessen i denna by påminner om Anton Tjechov, en författare som Némirovsky har uppskattat myc­ket högt och som hon tillägnat flera självbiografiskt präglade texter. Hennes människor, bönder mestadels, för ett hårt liv; de åldrande männen har förfallit till en girighet som i intet avseende står tillbaka för den gamle Grandets besatthet i Balzacs roman Eugénie Grandet. Dock ingår just män av detta slag förbindelser med mycket yngre kvinnor i Némirovskys berättelse och skapar därmed konfliktladdade situationer. Som berättare uppträder ungkarlen Silvio, skenbart en neutral figur. Under läsningen anar man emellertid att Silvio varit inblandad i tidigare förvecklingar, som dock först så småningom löses upp. Så vibrerar spänningen och gör att historien liknar en kriminalroman. Irène Néminovsky betonar detta drag i sin tätt vävda historia genom ett exakt språk utan utsvävningar och fullbordar därmed på ett beundransvärt sätt berättelsens strama hållning.

Fram till år 2005 var endast den första fjärdedelen av denna text känd. Därefter avbröts den maskinskrivna avskrift som författarens man Michel Epstein hade gjort; av själva manuskriptet tycktes endast två blad ha bevarats. Faktiskt tillhörde dessa, liksom Suite française, testamentet i författarens resväska, som hennes dotter Denise hade förvarat i mer än sextio år och som hon år 2005 hade överlämnat åt IMEC (Institut Mémoires de l’édition contemporaine). Konvolutet innehöll Némirovskys arbetsjournal med utförliga anmärkningar till figurernas karaktärer, till stoffets komposition (hon kallade journalen ”Romanens tidigare liv”), dessutom hennes olika versioner av hennes romaner samt just den felande delen av Blodets lidelse. Det är nästan som ett mirakel att dessa texter kunde räddas från gömställe till gömställe. Sedan först Irène Némirovsky hade blivit häktad och sedan också hennes man, anträdde fostermodern med de båda döttrarna flykten i riktning mot Bordeaux och tog med sig den ovan nämnda resväskan, som enligt uppgift skulle innehålla foton och familjehandlingar, men som i själva verket innehöll Irène Némirovskys litterära testamente.

Analytiker av finansvärlden

Om människorna i romanen Blodets lidelse låter sig hetsas av livshungern, så hänger sig huvudpersonen i David Golder åt arbetsnarkomani. Författaren publicerade denna samhällsroman år 1929. Det var en kupp som i ett slag gjorde den 26-åriga författaren berömd. Det föreföll nästan otroligt att en ung kvinna så åskådligt skulle ha kunnat fånga en feberaktig tids panorama med dess uppkomlingar, spekulanter och profitörer, och att hon med så stor kunskap hade framställt de finansiella affärerna med deras transaktioner. Irène Némirovsky, dotter till en man som kommit sig upp i samhället och sedan blev bankir, kände dock denna glittrande värld bättre än kanske någon annan. Hennes David Golder är en storfinansens mästare, som har arbetat sig fram till täten inom oljeindustrin. Ursprungligen stammade han och hans fru Gloria från den ukrainska judendomen. Som ung bröt Golder upp till väst, för att undfly de trånga förhållandena. I sin verksamhet besväras han inte av några skrupler. Han älskar riskabla affärer, som betyder ett verkligt livselixir för honom. I romanens början vägrar han, som nu är 68 år, att ge sin kompanjon Simon Marcus erforderlig finansiell hjälp, varför denne kort därefter begår självmord.

Från och med denna tidpunkt börjar emellertid Golders nedgång. Svårt sjuk reser han från Paris till sin villa i Biarritz, där han blir medveten om sin ensamhet, trots virveln av gäster, som kommer och far. Hans hustru och den enda dottern Joyce (som förmodligen är frukten av en förbindelse mellan hans fru och hennes älskare) traktar bara efter hans pengar, utsuger honom med kvinnlig list och driver på honom till våghalsiga aktioner för att tillfredsställa deras längtan efter lyx. En sista gång bryter Golder upp för att genomföra förhandlingar med Moskva, som visar sig vara otroligt svåra och som nästan kostar honom hans sista krafter. Trots det reser den dödssjuke vidare till Batum vid Svartahavskusten. Där stiger han ombord på ett skepp till Konstantinopel, dör emellertid till havs i sin kajuta under en storm. Den ende som är hos honom i hans dödsstund är en ung man, som ville resa till väst – precis som han själv i unga år. David Golder känner igen sitt alter ego i honom, och så sluter sig cirkeln.

Denna boks succé måste också hänga ihop med tidpunkten för publiceringen; året 1929 har dock skrivit in sig i den finansiella historien som ett ödesdigert år med ekonomisk kris och med börskraschen den ”svarta fredagen” (den 25 oktober). För läsarna framstod den unga författaren som en storartad analytiker av det ledande skiktet inom finansvärlden, och som en krönikör med häpnadsväckande insider-kunskaper. Redan vid denna tid föreföll däremot en annan omständighet vara besynnerlig för läsarna: Golder och människorna i hans omgivning, som allesamman härstammade från judendomen, hade utrustats med drag som motsvarade klichéartade antisemitiska föreställningar. Att just en judisk författare inte skulle ha reagerat mot sådana farliga tankemönster och ersatt dem med positiva exempel ådrog henne redan då kritik och lämnar också i dag en besk eftersmak och irritation.

Är denna teckning av gestalterna en yttring av överanpassning till det icke-judiska samhället? Har författaren rentav fördjupat samhällets oreflekterade hatbilder? Eller fanns det i hennes erfarenhetsområde faktiskt människor med denna snikenhet, som hon sedan spetsade till i sin litterära framställning – det råkade bara handla om judar i detta fall? Just detta sista stämmer, och författaren har hela tiden åberopat sig på att hennes gestalter har karaktären av vittnesbörd: ”Men så har jag sett dem …” Senare blev författaren medveten om den explosiva kraften i hennes tillspetsade karaktäriseringar. År 1939 frågade hon till och med: ”Hur kunde jag skriva så? … Klimatet har förändrats mycket!”

Åter denna förtärande girighet

En uppkomling, Dario Asfar, står också i centrum för romanen Herr der Seelen (själsläkaren, Le Spectateur), som publicerades episodvis i tidskriften Gringoire mellan maj och augusti 1939. Dari Asfar förkroppsligar den typ oönskad utlänning, som av fransmännen brännmärkts med begreppet métèque. Beteckningen uppstod i slutet av 1800-talet, i kölvattnet av Dreyfys-affären och gällde som synonym för främlingen, mannen utan fosterland. Mellan de båda världskrigen, när invandringen av flyktingar från Östeuropa men också från Spanien blev större än någonsin tidigare, växte hatet och främlingsfientligheten i Frankrike.

Vid denna tid och i detta klimat skrev Irène Némirovsky sin roman, vars handling börjar omkring år 1920. Den stackars immigranten Dario Asfar och hans fru Clara, som båda kommer från Svartahavskusten, kämpar till att börja med i Nice, sedan i Paris mot fattigdomen, tills det slutligen lyc­kas för dem att efter förtvivlade ansträngningar göra ett glansfullt avancemang upp i Frankrikes högre samhällsskikt. Dario Asfar utger sig nämligen för att vara ”Herr der Seelen” (själsläkaren); han har utvecklat en metod för att behandla nervsjukdomar, som också innefattar doping och som fördröjer åldrandet. I verkligheten förfaller han till charlataneri. Men patienterna med sina välvårdade kroppar och sina sjuka själar hyser förtroende för hans besvärjelseformler, tills de så småningom åter drar sig undan från honom.

Även här bestämmer en allt uppslukande glupskhet över människorna: hos läkaren Dario Asfar efter pengar och kvinnor, hos hans patienter efter ungdom och ett långt liv. Eftersom Asfar absolut inte vill sjunka tillbaka ner i fattigdom, ryggar han inte tillbaka från missbruk och utpressning. Ändå framträder denne Dario Asfar inte helt sonika som en ren skurk utan utrustas av författaren även med fullkomligt mänskliga drag: med hans längtan efter säkerhet och kärlek förefaller utvecklingen vara helt förståelig med tanke på hans bakgrund och tidigare uppväxt. Han är inte i sig värd förakt utan blir det först när han stämplas som paria av en främlingsfientlig omgivning.

Att fastställa detta är viktigt med tanke på ett mottagande av boken i dag. Den moderna läsaren skulle kunna tro att Irène Némirovsky här har dukat under för främlingsfientliga mönster. Olivier Philipponnat och Patrick Lienhardt, de båda som skrivit biografin om henne, ställer frågan i sitt efterord: ”Skulle denna roman vara en satir över det borgerliga föraktet, över det Frankrike som inte längre är den gästvänliga modern för alla jordens föräldralösa barn?” Man skulle kunna förmoda att Asfars förtvivlade ansträngningar att skapa sig tillhörighet vore en tillspetsad avbild av Irène Némirovskys egna ansträngningar att bli fransk medborgare. Den 2 februari 1939 går visserligen den katolska kyrkan med på att bevilja författarens önskan att bli döpt – enligt Heinrich Heine ”inträdesbiljetten” till samhället. Men den franska staten vägrar henne medborgarskap. Så gäller hon fortfarande som ”statslös judinna” och räknas därmed till den grupp, som senare skulle sättas allra överst på deportationslistorna.

Mor och dotter i krigstillstånd

Uppkomlingar befolkar likaså den tunna boken Balen1930. Herr och fru Kampf (namnet är ett omen!) har arbetat sig upp ur samhällets undre skikt och vill nu kopiera de högre skiktens världsvana för att äntligen höra dit. Därför ger frun en bal, som hennes 14-åriga dotter Antoinette dock inte får delta i. I ett vredesutbrott ger modern luft åt sina verkliga avsikter: ”Gör det klart för dig, min älskling, att jag först nu börjar leva, jag, jag, förstår du, och då ämnar jag inte pryda mig med en snart giftasvuxen dotter.” Vid denna punkt ser Antoinette i sin mors ögon ”denna kalla blick”, ”en blick från en fiende”. Hon hämnas på ett nedrigt sätt. Gästerna kommer aldrig, trots att huset hade rustats till fest för dem, detta emedan Antoinette i hemlighet har kastat inbjudningskorten i Seine. Denna bok, demaskeringen av en misslyc­kad mor–dotter-relation, slutar visserligen överraskande med ett försiktigt närmande, men den kastar också ljus över Antoinettes förtvivlade sökande efter kärlek. Moderns kärlekslöshet driver henne till självmordstankar.

Irène Némirovsky har i 14-åringen samlat ihop självbiografiskt lidande utan att dölja det. Duon den kalla modern och den skarpsynta dottern motsvarar hennes egen upplevelse. Denna konstellation återkommer också i hennes roman Jesabel. Titeln går tillbaka på den gammaltestamentliga drottninggestalten (1 Kon 16 ff. och 2 Kon 9), sinnebilden för kvinnligt fördärv. Irène Némirovsky berättar historien om den skönhetsbesatta och behagsjuka Gladys Eisenach, som vill konservera sin ungdom, och som inte älskar utan låter sig älskas. När hennes enda dotter blir gravid, upplever hon utsikten att bli mormor som en skymf. Därför förskjuter hon dotter och barnbarn. Mer än tjugo år senare letar barnbarnet rätt på sin mormor och utpressar henne. Gladys Eysenach blir som ett villebråd i skogen, hon avvisar dottersonen och blir slutligen en mördare.

Denna bok, med samma rasande snabba tempo som en kriminalroman, kom ut år 1936, och man skulle nästan kunna tro att författaren hade letts av någon sorts klärvoajant förmåga, ty också hennes egen mor kom att bryskt avvisa sina båda barnbarn, som år 1945 knackade på hos henne, föräldralösa och skyddslösa.

Frankrike, drömmen

I Jesabel återkommer än en gång den bittra erfarenheten av kärlekslöshet, som författaren har lidit under. Den egenkära Fanny Némirovsky hade helt och hållet lämnat över sitt enda barn Irène till guvernanterna för att själv ostört kunna tillfredsställa sitt begär efter män och nöjen. Detta och många andra tills nu knappast eller inte alls kända fakta kan man hämta ur Olivier Philipponnats och Patrick Lienhardts minutiöst grundliga biografi La vie d’Irène Némirovsky: 1903–1942 (Paris 2007).

Det framgår klart av deras framställning att Irène Némirovsky hade fått hela sitt liv präglat av denna misslyckade uppfostran, men att den samtidigt hade drivit fram hennes skapande, som kan tolkas som ett svar och en reaktion från författaren på det lidande som moderns avvisande hållning tillfogat henne under småbarnstiden. I denna levnadsteckning framställs ingående författarens födelseort: det stolta Kiev, ”de ryska städernas moder” (Andrej Belyj). Men tidigt inpräglades den franska kulturen och det franska språket i barnet, förmedlat genom den älskade guvernanten Zézelle och genom familjens återkommande vistelser i Cannes, Vichy, Biarritz eller Vittel. Det frans­ka språket skulle falla sig lättare för den unga flickan än det ryska. Redan som flicka läste hon med begeistring verk av franska författare som Stendhal, Honoré de Balzac, Guy de Maupassant. Sommaren 1914 förlägger familjen sin vistelse till Sankt Petersburg och bankiren Léon Némirovsky (vid den tiden skrev han sig ännu Leonid Nemirowski) poängterade därmed tydligt att han med alla medel ville forcera sin karriär. Under revolutionens kaos flyttade han till Moskva med de sina, och i början av 1918 flydde familjen via Finland till Sverige.

Efter en stormig överfart från Norrköping till Rouen nådde familjen Némirovsky fransk mark sommaren 1918. På hösten 1921 skrev Irène, som hade hunnit bli 18 år gammal, in sig vid den filosofiska fakulteten vid Sorbonne för att studera rysk litteratur, senare också jämförande litteraturhistoria. Hon befann sig mitt i en period av ohämmat utsvävande liv, var hänförd av dans och roade sig nätterna igenom, tills hon började få vämjelse för denna skenvärld och fruktade att hon skulle ha ärvt sin mors egenskaper. År 1926 gifte hon sig med bankiren Michel Epstein; två döttrar föddes i äktenskapet, Denise (född 1929) och Élisabeth (1937–1996).

Hon hade börjat skriva redan 1920 – små skisser och noveller – och hon skulle komma att fortsätta med sitt skrivande med stor di­sciplin ända till sin död: av ren glädje, senare av nödtvång på grund av de ekonomiska omständigheterna, ty rätt som det var räckte inte längre Michel Epsteins inkomster till för att finansiera familjens levnadssätt. Författarens genombrott kommer plötsligt med publiceringen av David Golder (1929). Den unga kvinnan betraktas som en stjärna på den franska litteraturhimlen, men denna stjärna kommer att förmörkas tio år senare. Irène Némirovsky blir utlämnad åt opportunismen hos förläggarna, som gör eftergifter eller till och med samarbetar med tyskarna under ockupationstiden. Hon använde nu en manlig pseudonym, men hon fick inte längre uppleva att större delen av hennes texter publicerades. Med fattning skrev hon den 11 juli 1942, två dagar innan hon blev häktad, till sin förläggare André Sabatier: ”Jag har skrivit mycket på sista tiden. Jag antar att det kommer att bli postuma verk, men det fördriver åtminstone tiden för mig.”

Mästare i det stora formatet

Här skall man framför allt tänka på två dominerande verk, som publicerades postumt. Där är den år 1957 publicerade romanen Hösteld, en freskomålning av Paris unga mellan 1912 och 1941. Två världskrig är avgörande för livet för dessa generationer, som slungades från stora illusioner till bitter tillnyktring. Otroligt nära beskriver författaren de förstörda byarna i franska Flandern efter första världskriget, eländet på förbandsplatserna och de sårades och krigströttas förtvivlan. Bernard, som överlever, låter sig efter krigsslutet drivas av ett feberaktigt begär efter snabba pengar och billiga kvinnor. Han söker en ständig nervkittling; en respektabel livsstil avfärdar han som småborgerlig.

Irène Némirovsky tecknar i sin sedeskildring en inträngande bild av värdenas sönderfall i samhället under mellankrigstiden, och hon gör det med denne unge man som exempel, han som avgjort kan tolkas som hennes manliga alter ego. Bedragare och spekulanter får övertaget, medan de anständiga människorna känner sig bedragna. Först i tysk krigsfångenskap, 1940–41, inser Bernard att han har levt ”ett tomt liv”, trots alla hans nöjen och hetsiga aktiviteter. Det blir tungt för honom att bära den olyckshändelse, som sonen råkade ut för och som ledde till hans död. Sonen hade ryckt in som flygare 1939 och har förmodligen blivit ett offer för Bernards tvetydiga affärer. Så låter sig denna bok tolkas som en utvecklingsroman, som ett reningsbad för huvudpersonen. Man skulle kunna sammanfatta den med begreppen ”skuld och botgöring”.

Om Irène Némirovsky visar sig som mästare av det stora formatet redan i denna roman så gäller hennes roman Suite française (Storm över Frankrike) obestridligen som hennes magnum opus. Denna roman om situationen i Frankrike under andra världskriget har författaren planerat i fem delar, och under arbetet har hon gjort talrika noteringar om formen och om den symfoniliknande kompositionen. Av dessa noteringar framgår det hur hon oupphörligt i tankarna diskuterar med stoffet. Dock kunde hon endast fullborda de första två delarna, ”Storm i juni” och ”Dolce”, eftersom hon mitt under arbetet blev utkastad ur samhället och häktad.

Om den första delen på ett oefterhärmligt sätt skildrar den parisiska befolkningens flykt ur sin stad, eftersom den tyska krigsmaktens inmarsch är omedelbart förestående, så belyser den andra delen ockupationen och dess påverkan på invånarna i en burgundisk trakt, tills soldaterna drar bort i slutet av juni 1941 på grund av det inledda fälttåget mot Ryssland. Den tredje delen skulle handla om ”Fångenskap”; vad de två sista delarna skulle handla om hade hon ännu inte bestämt, enligt arbetsanteckningarna i journalen.

Efterlysning från det franska samhället

Föreliggande fragment, som i pocketupplagan omfattar mer än 600 sidor, låter ana hela verkets ungefärliga storlek och kommer en att tänka på stora verk som Tolstojs Krig och fred, ett verk som faktiskt fungerade som ledstjärna för Irène Némirovsky när det gällde kompositionen. Liksom hos den ryska förebilden växlar Suite française mellan historien om massan och historien om enskilda individer, skjuter ideella diskussioner i bakgrunden och placerar i stället belysande episoder i blickfältet. Skickligt förknippar författaren olika persongrupper med varandra och bevarar därigenom sammanhanget mellan de båda delarna.

Så uppstår även hos Irène Némirovsky ett lika vidsträckt som tätt panorama, vars figurer trasslar in sig i historiens strömvirvel – många gånger med en fördelaktig innebörd, men ofta på ett avslöjande sätt. Ty krig, nederlag och ockupation blottlägger personernas sanna karaktärer. Hade författaren fått möjlighet att fullborda sitt verk, och om det hade blivit publicerat efter krigsslutet, så hade det förmodligen framkallat en storm av upprördhet hos den franska läsekretsen, ty skoningslöst avslöjar verket vinningslystnad, girighet och benägenhet till angiveri – idel drag, som Frankrike under lång tid inte ville vidgå under sin bearbetning av den förflutna krigsepoken.

Ändå är Suite française ingen ensidig beskrivning av läget, ty det mänskliga spektrumet både hos fransmännen och hos de tyska ockupationssoldaterna utvecklar sig på ett flerfaldigt sätt. Inte heller står de männi­skor som tillhör de båda folken mot varand­ra som fiender rätt upp och ner: just i andra delen uppstår förbindelser mellan de fientliga lägren; de som vill närma sig varandra lyckas med det, så att tyskar och fransmän oförhappandes står mitt emot varandra som människor. Jämvikten är dock prekär, ty en enda händelse kan åter störta de båda parterna ner i oförsonlig fiendskap.

Detta storverk visar inte endast på en förvånande stor iakttagelseförmåga, ett språkligt kunnande och ett sinne för atmosfärisk förtätning hos författaren utan också på hennes djupa inblick i den mänskliga själens förvillelser och kaos. Dessutom tecknar Irène Némirovsky ett socialt panorama över det franska samhället, i det att hon för fram företrädare för storborgerlighet och småborgerlighet, för adel och bondestånd och belyser deras karaktärer i ord och dåd.

I beundran för detta verk blandar sig dessutom respekten för den svåra och trängda situation som verket har skapats i. Skapardriften måste ha varit stark hos denna kvinna, så att det lyckades henne att för stunden se bort från den hotande situationen och helt gå upp i sitt verk. Det består visserligen av ett flertal böcker, men i grunden skrev Irène Némirovsky på en enda bok – sin levnadsbok, som lodar avgrunden i det att vara männi­ska: ”Som författare ägde hon i högsta grad iakttagelseförmågans etsande gåva. Ingen spelad dygd, tapperhet eller familjeharmoni höll stånd inför denna blicks tålamod. Hennes verk är en kyrkogård av förlorade illusioner och avsminkad fåfänga” (Philipponnat och Lienhardt).

Likafullt utövar dessa böcker en märkvärdig tjuskraft. Man sugs in i en virvel, så snart man börjar läsa dessa verk. Detta begär, som framstår som det centrala motivet i Irène Némirovskys verk, tycks på ett annat sätt också bestämma läsarnas förhållningssätt, läsarna som aldrig tycks få nog av dessa skimrande historier, denna fascinerande formgivning. Ty naturligtvis är det främst det rika stoffet som trollbinder läsarna, både manliga och kvinnliga. Irène Némirovskys romaner tillmötesgår det litterära intresset, som återigen liksom för några få årtionden sedan, uppskattar ett opartiskt innehåll och därför favoriserar familjehistorier och samhällsromaner. Men bortom denna gynnsamma konstellation visar sig Irène Némirovsky vara på samma sätt en formmedveten författare som en utomordentlig kompositör och kännare av den mänskliga storheten och det mänskliga eländet.

Denise Epstein, som tills för helt nyligen sedan vägrade att komma till Tyskland, dök upp i Literaturhaus i München den 17 november 2010 för att presentera ytterligare en roman av sin mor i tysk översättning. Det handlar om boken Die Familie Hardelot (München 2010), historien om en fabrikörsfamilj från den franska landsbygden, som vaggar in sig i bedräglig lycka före första världskriget.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 2/2011.

Böcker av Irène Némirovsky på svenska

1929 David Golder (David Golder, 1929)

1932 Balen (Le Bal, 1930)

1933 Affären Kurilof (L’affaire Courilof, 1933)

1937 Ensamhetens vin (nyutg. 2008) (Le Vin de solitude, 1935)

2006 Storm över Frankrike (Suite française, 2004)

2007 Balen/Höstflugorna.Le Bal/Les Mouche d’automne, 1930–31)

2009 Blodets hetta (Chaleur du sang, 2007)