Kyrkan som integrationsverkstad – ett samtal med biskop Anders Arborelius om orientalernas utmaning

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Biskop Anders Arborelius har under sin tid som biskop fått en alltmer mångskiftande skara församlingsmedlemmar. Den katolska kyrkan i Sverige har fått stora grupper av nya medlemmar från Mellanöstern. Dessa grupper tillhör delar av kyrkan som har sina egna gudstjänstordningar och sina egna traditioner och i sina ursprungsländer en självständig ställning gentemot den romersk-katolska kyrkan. Denna utveckling innebär en rikedom men också en ny utmaning för den katolska kyrkan i Sverige. Lyckas vi att bevara och glädjas över den mångfald som dessa nya kyrkor kan innebära för katolska kyrkan i Sverige? I ett samtal den 26 februari i år beskriver biskop Anders olika frågor som blir aktuella och även akuta när nya slags får har blivit en del av hans hjord.

Större delen av de svenska katolikerna har erfarenhet av att inte tillhöra majoritetssamhället. De flesta har rötter i andra språk och kulturer, även om dessa kanske ligger en eller två generationer tillbaka. Många kan också berätta om erfarenheter av att betraktas som udda av en och annan sekulariserad ”normalsvensk” bara på grund av att de är just katoliker. Tiden då katolska kyrkan betraktades som både exotisk och misstänkt ligger inte särskilt långt tillbaka. Men under de gångna decennierna har den katolska kyrkan i Sverige blivit en alltmer välintegrerad del av den svenska kristenheten och även av det svenska samhället. Sedan drygt tio år har vi till och med en ”äkta” svensk biskop.

Kyrkan har ofta vuxit genom att olika grupper av invandrare har flyttat in, vissa i större antal på grund av olika historiska händelser. Traditionellt har kyrkan haft sina nationella missioner för dessa grupper, med själavård och gudstjänster på olika språk. Huruvida och till vilken grad de olika grupperna med tiden bör assimileras in i det ”vanliga” svenskspråkiga församlingslivet har varit föremål för diskussion.

Under senare tid har Sverige mottagit stora grupper av så kallade orientaliska katoliker, framför allt från Mellanöstern. De tillhör kyrkor som erkänner påvens ställning men har sina egna liturgier, sina egna traditioner och även sin egen jurisdiktion i sina ursprungsområden. Och det bör så vara, enligt Andra Vatikankonciliet. Mångfalden i kyrkan är ett uttryck för dess katolicitet.

Det är obekant för många svenskar och även för många katoliker att den katolska kyrkan består av flera olika kyrkor och riter. Den romersk-katolska, som följer den latins­ka riten, är störst och mest spridd. De öster­ländska katolska kyrkornas bakgrund varierar och har inte sällan att göra med kyrkohistoriska eller politiska schismer. De flesta av de orientaliska katolska kyrkorna har en ortodox motsvarighet, från vilken vägen har skilts vid någon tidpunkt i historien. Så har vi till exempel ungefär 50 000 syrisk-ortodoxa trosbekännare i Sverige, men också ungefär 5 000 syriska katoliker, vars kyrka är en avknoppning av den syrisk-ortodoxa sedan 1700-talet. Att man har en gemensam historia med ortodoxa kyrkor visar sig bland annat i liturgin, som ofta har stora likheter med ortodoxa liturgier. I Sverige finns framför allt de kaldeiska, syrisk-katolska, maronitiska, etiopiska, melkitiska, armeniska och ukrainska kyrkorna representerade. Gudstjänstspråket i flera kyrkor är arabiska – även om svenskan också har börjat smyga sig in på sina håll. Storleken på dessa kyrkor i Sverige är svår att uppskatta. Den kaldeiska kyrkan har flest medlemmar i Sverige, kring 20 000, uppskattar biskopen. De övriga har sammanlagt uppemot 15 000 medlemmar, enligt uppgifter i boken Guld, rökelse, myrra, från 2009, som är en beskrivning av de orientaliska kyrkornas historia och också ger glimtar av deras liv i Sverige.

I Europa lyder de orientaliska kyrkorna vanligtvis under den lokale biskopen, åtminstone än så länge. Biskop Anders i Sverige är alltså herde även för församlingsmedlemmar som följer helt andra traditioner, både när det gäller gudstjänstliv och vardagsliv. Profilen för katolska kyrkan i Sverige har förändrats, menar han, i och med att dessa grupper har vuxit. De orientaliska katolikerna är koncentrerade till Mellansverige, och i vissa församlingar där kan de utgöra mer än hälften. Att inlemma även dessa nytillkomna ”får” i hjorden har dock visat sig inte alltid vara enkelt.

”Våra församlingar är inte alltid beredda för den här invasionen, om man nu får använda det ordet. För det är stora grupper som kommer. Och de har andra seder och bruk. Andra missioner kan också känna sig utestängda, men det blir tydligt med de orientaliska katolikerna där, för att de har en större aktivitetsgrad. Det är stora grupper av människor som kommer till gudstjänsterna, när det är deras egen liturgi. De orientaliska katolikerna är en stor rikedom i vårt stift. Då betonas katoliciteten ju ännu mer, men det innebär också att man från ömse sidor måste skapa en atmosfär av öppenhet och dialog.”

Det är inte lärorna utan lokalerna som orsakar problem

Biskop Anders konstaterar att bristen på lokaler tycks vara det svåraste problemet när det gäller relationerna mellan de olika katolska riterna i Sverige:

”Jag brukar lite skämtsamt säga att i vårt stift har vi inte så stora motsättningar mellan progressiva och traditionella, utan det som vi har oenigheter om är lokaler. Men den frågan kan ibland vara svårare att lösa.”

Bristen på lokaler är ett akut problem för de orientaliska kyrkorna. På orter där det finns koncentrationer av orientaliska katoliker kan det handla om så stora grupper aktiva gudstjänstbesökare, att de ofta relativt små katolska kyrkorna inte räcker till. När en festgudstjänst samlar över tusen personer kan den lokala katolska kyrkan sällan stå till tjänst.

Men även när kyrkan skulle räcka till, finns frågan om vem som ska använda den till vad och när, och där ligger, enligt biskopen, också roten till mycket av skavandet mellan den vanliga latinska katolska församlingen och de orientaliska katolikerna. Även när de orientaliska katolikerna är i majoritet i en församling, firas söndagens morgonmässa enligt den latinska riten. Och att kunna använda kyrkan för en mässa på söndagseftermiddagen är inte tillräckligt när det gäller församlingsmedlemmar som är vana vid att kyrkan spelar en stor roll i deras liv.

”I kraft av sin storlek kan de ställa krav på den latinska församlingen när det gäller gudstjänsttider till exempel. Med all rätt, för de är ju lika mycket katoliker som vi. Så om de ville skulle de kunna göra en liten kupp på något församlingsmöte om de tänkte i de banorna. Men det gör de ju inte, utan man försöker lösa det på andra sätt. Till exempel vill de, när det är dödsfall, utnyttja församlingslokalen för kondoleanshögtider, och det kan krocka med församlingens övriga verksamhet. Och då kan de känna sig utestängda. Det kan ha varit så att församlingssalen inte var ledig när de skulle ha en kondoleansgudstjänst. Det kan vara olika små detaljer. Och det kan vara sådant som att man har lämnat ostädade lokaler efter sig och då är församlingen inte så benägen att upplåta dem igen. Det kan då uppfattas som rasism och diskriminering.”

Biskop Anders uppfattar att det framför allt är på orter där de orientaliska kristna är många som problemen lättast uppstår. Han poängterar att på orter där de orientaliska katolikerna inte är lika många fungerar integrationen ofta bättre. Men det finns också många orter där de orientaliska katolikerna är många, där samarbetet inom församlingen fungerar bra. Som biskop är han ändå bekymrad över att så många av de orientaliska katolikerna inte känner sig välkomna i den katolska församlingen på orten.

I vissa fall hittar den orientaliska kyrkan egna gudstjänstlokaler, och fungerar i praktiken som en egen församling. I vissa andra fall leder känslan av avståndstagande till att enskilda orientaliska katoliker i stället byter kyrkotillhörighet till Svenska kyrkan eller till olika frikyrkor.

Många av de orientaliska katolikerna finns i mellansvenska förstäder. Där finns vanligen en kyrkobyggnad, en stadsdelskyrka för Svenska kyrkan, men stora delar av den församling som kyrkan var byggd för har flyttat ut och de återstående medlemmarna är inte särskilt ivriga kyrkobesökare. En stadsdelskyrka i Svenska kyrkan har till uppgift att verka på sin plats, i sin stadsdel, för de människor som bor där, enligt folkkyrkoideologin. Det är alltså helt enligt deras mission att arbeta med de invandrare av olika orientaliska kyrkor som nu bor på området. De frikyrkor som finns är i liknande situation. Biskop Anders uppfattar att Svenska kyrkans rikliga tillgång till personal och lokaler, som en kontrast till vad den katols­ka kyrkan kan erbjuda, är både en tillgång och ett problem i ekumeniken.

”Svenska kyrkan har överskott på lokaler och man är glad om det kommer folk dit. Människorna är naturligtvis fria att välja sin tro och sin kyrkotillhörighet, men det är inte bra om det sker på ett så att säga oärligt sätt. Det händer att man får höra i Svenska kyrkan att vi är också katolska, vi är också katoliker. Och då menar man att Svenska kyrkan är en fortsättning på den medeltida katolska kyrkan. Det finns gudstjänster i Svenska kyrkan där man läser evangeliet också på arabiska.

Sedan finns de som lojalt ser till och säger att du är katolik, du ska besöka den kyrkan. Men då kanske personen säger att jag trivs mycket bättre här, och då kan de ju inte köra bort några. Försvenskning kan innebära att man går i Svenska kyrkan, inte den svenska katolska kyrkan, som då uppfattas som lite främmande. Det är det vi brottas med, att många har så svårt att identifiera sig med den katolska kyrkan i Sverige.

Att vi lånar lokaler gör också att det blir kontaktytor och samarbete. Som i Skärholmen, där använder vi missionskyrkan egentligen mer än missionsförsamlingen själv, för vi har varje söndag två gudstjänster där. Då blir det att man har samarbete med den lilla grupp missionsförbundare som finns kvar.

Det är ett utflyttningsområde som är nästan tömt på svenskar. Det är liknande i Tensta och Vårby gård, där andra församlingar använder de svenska församlingarnas kyrkor. Lokalerna kan också ge upphov till kontakter.”

Biskopen uppfattar att den proselytism som förekommer är en aktuell men känslig fråga i ekumeniska samtal. En viktig del av problemet är att de nyinflyttade orientaliska katolikerna inte alltid har klart för sig skillnaden mellan den katolska kyrkan i Sverige och Svenska kyrkan. Däremot är man medveten om de skillnader som varit tydliga i hemlandet. Gränserna till de ortodoxa systerkyrkorna kan se olika ut, ofta beroende på hur relationerna historiskt har varit. Och gränsen mellan muslimer och kristna har ofta varit knivskarp.

Historiska religionsmotsättningar har också flyttat in

Med de orientaliska katolikerna har religionsmotsättningar från andra delar av världen flyttat in och får en svensk gestaltning och det får konsekvenser, inte bara för kyrkan utan även för det svenska samhället.

Historiskt har många av de orientaliska kyrkorna levt som minoriteter i muslimska länder och inte sällan varit föremål för diskriminering eller till och med förföljelse. Bis­kop Anders beklagar de motsättningar som detta för med sig även i Sverige och nämner det paradoxala, att Sverigedemokraterna har en del anhängare bland orientaliska katoliker, eftersom de delar motståndet mot islam i Sverige.

”Vi har haft en del märkliga fall, som till exempel en orientalisk katolik som gick över till Svenska kyrkan och nu är andra namnet på Sverigedemokraternas lista i Södertälje. Sverigedemokraterna rekryterar från den här gruppen, eftersom de vet att den har haft svårigheter med muslimerna och därför är mottaglig för budskapet. Jag var på en gudstjänst i en Stockholmsförort och där vid kyrkkaffet var det en ung kille som satt ensam. Jag frågade vad det berodde på och de sade att det är en muslim som vill bli kristen, men de tror att han är en spion, så alla undviker honom. Samtidigt kan ungdomarna ha muslimska kompisar. Så det kan också vara retorik ibland.”

Men religionsmotsättningarna i omvärlden finns i svensk politik på ett ännu handgripligare sätt genom de deportationer av kristna till Irak som pågått under vintern. Det är orientaliska kristna, också orientaliska katoliker, som deporteras. Även om också en del av de latinska katolikerna har en bakgrund där de upplevt förtryck, är deportationen av många människor till områden, där förföljelser sker, i strid med FN:s flyktingkommissariat, ett nytt inslag i den svenska politiken. Där kan inte heller den katolska kyrkan vara till så mycket hjälp som man skulle vilja. Man samarbetar med andra kyrkor och har en expert i asylrätt, men man har inte den samhällsställning som skulle krävas för att hindra deportationerna. Biskop Anders beklagar att man inte heller här kan leva upp till de förväntningar som de orientaliska katolikerna ställer på sin kyrka.

”De orientaliska katolikerna känner sig lite svikna därför att de ’vanliga’ katolikerna inte engagerar sig i det här. Det hör man ofta. När man ordnar olika samlingar till exempel, så är det nästan ingen som ställer upp. Det finns några som engagerar sig, och då är de glada, men det vore fint om man kunde få mer uppbackning från vanliga katoliker. Samtidigt har de för höga förväntningar på vad kyrkan kan göra. I deras länder vänder man sig alltid till kyrkan för att det då oftast finns en viss möjlighet, för det som biskopen eller kyrkoledaren säger når då fram. De har svårt att förstå att vi inte har det här inflytandet.”

Bristen på engagemang från resten av församlingen i en fråga som är bokstavligen livsviktig kan alltså bli ytterligare en anledning till att de orientaliska katolikerna kan känna sig utanför den katolska kyrkan i Sverige. Andra kyrkor engagerar sig ibland mer synligt, särskilt när det gäller enstaka fall. En demonstration som biskopen särskilt minns var initierad av den frikyrkliga tidningen Dagen:

”Det var tidningen Dagen som hade ordnat en namninsamling, och den spriddes också i våra församlingar. Efter en samling på Mynttorget skulle man gå och lyssna på interpellationsdebatten i riksdagen. Jag var med och några präster och systrar, men inga vanliga katoliker. När vi kom fram blev det ett ganska märkligt intryck, för det var tio-tolv ledamöter som var i kammaren och dryftade den här frågan. Det var inte fler som engagerade sig, det var en bisak för ledamöterna, fastän det var en viktig fråga för den här gruppen. Sådant gör att främlingskapet till det svenska samhället ökar.”

Segregation eller integrering

På sätt och vis upprepar historien sig, på sätt och vis är den ny. De orientaliska katolikerna är ytterligare grupper som ska finna sig tillrätta både i det svenska samhället och i den svenska katolska kyrkan, liksom flera grupper före dem. Men skillnaden är att de orientaliska katolikerna har kommit till ett mer segregerat Sverige än många grupper före dem och att deras kyrkor inte är tänkta att bli en del av den latinska riten som den firas i Sverige, utan behålla sina särdrag. Båda aspekterna underlättar en eventuell segregering, som biskopen i båda fallen ser som olycklig. Det handlar om en balansgång mellan isolering och bevarandet av en egen identitet.

De orientaliska kyrkorna utmärker sig av att även ungdomarna deltar i församlingslivet i en helt annan grad än övriga katolska ungdomar. Många deltar i katolska kyrkans ungdomsarbete, och biskopen anser att det just är i ungdomsarbetet som integrationen har kommit längst.

”Vissa beblandar sig med andra katolska ungdomar, och det är ju det som har gjort att SUK [Sveriges Unga Katoliker] har fått mer liv. Det är ett nyttigt tillskott. Inte minst för att de har en stark tro som sedan kan inspirera andra ungdomar. Och det är inte ovanligt att de orientaliska katolikerna vid konfirmationen kommer tillsammans med sina kompisar för att få en välsignelse. De har ju redan konfirmerats vid dopet. Men det är viktigt att de får undervisning. Det har utvecklats något av en parallell liturgi. De blir då inte smorda utan välsignade när deras kompisar konfirmeras.”

Hur kyrkans ungdomar kommer att välja att leva sina liv i Sverige kommer i längden att bestämma var de orientaliska kyrkorna kommer att finnas på den svenska religiösa och kulturella kartan. Och ungdomarna väljer inte helt fritt – valen görs i skärningspunkten mellan gamla traditioner och de möjligheter som det svenska samhället ger och inte ger.

”Många är välanpassade och välutbildade. För ett tag sedan blev jag väldigt stolt, för på samma dag doktorerade två orientaliska tjejer på Karolinska Institutet. Och det är ofta tjejer som klarar sig bäst. De är studiemedvetna och hårt hållna och nästan tvingade att studera intensivt och skaffa sig ett yrke. Medan killarna har mer frihet och oftare kan råka i problem. Det är flera som har fastnat i spelberoende. Och med spelberoendet följer ju stora skulder och kriminalitet och andra problem. Det är ingen rosenröd bild. Men även om de här killarna inte alltid är Guds bästa barn så håller de fast vid kyrkan.”

Många av de orientaliska ungdomarna håller sig till sin egen kyrka när det gäller att hitta en äktenskapspartner. Många är en del av det som i Sverige betecknas som hederskulturer. Arrangerade äktenskap, antingen inom Sverige eller genom att man importerar en man eller en hustru, är vanliga och då är kyrkotillhörigheten en viktig aspekt. På det sättet kan man anta att de orientaliska kyrkorna kommer att föra vidare sina traditioner till åtminstone nästa generation. Men det är också många ungdomar som ingått arrangerade äktenskap som vill få äktenskapet annullerat, vilket är en av anledningarna till att ärenden med orientaliska katoliker är starkt överrepresenterade vid stiftets äktenskapstribunal.

Präster är nyckelpersoner när det gäller församlingsmedlemmarnas relation till kyrkan, men också i många fall när det gäller särskilt de orientaliska katolikernas relation till det svenska samhället och dess värderingar. Den katolska kyrkan i Sverige har svårt att tillfredsställa de orientaliska katolikernas behov av präster. Behovet är stort, inte bara på grund av de orientaliska katolikernas antal, utan också eftersom präster och systrar traditionellt i hög grad deltar i församlingsbornas vardagsliv. Därmed skulle prästerna och systrarna spela en nyckelroll för dessa kyrkors acklimatisering i Sverige. Men förutom att de är få, har de inte heller alltid den insikt i det svenska samhället som skulle krävas för att fungera som medlare mellan församlingsbornas två livsvärldar.

”I de här kulturerna är det en annan syn på präster och systrar, de är mycket mer delaktiga i familjernas liv. Jag hörde en sorglustig historia från Täby dit det hade flyttat en orientalisk katolik. Efter ett halvår ringde han och sade att han ville gå ur katolska kyrkan. Och när man frågade varför sade han att nu har jag bott här ett halvår och prästen har ännu inte varit hemma och besökt mig. Så präster och systrar är mycket mer delaktiga, och familjeproblem hamnar ofta på deras bord. Det är inte lätt för dem heller, för de har ju också sin kulturella bakgrund och kan kanske inte alltid förstå.”

Att komma in och finna sig tillrätta i ett nytt land är en problematisk process för såväl individer som olika grupper, något som många medlemmar av katolska kyrkan i Sverige kan vittna om. Att ungdomsarbetet är den del där integrationen mellan orientaliska och latinska katoliker har lyckats bäst, och där de orientaliska katolikerna har tillfört en hel del till den svenska katolska kyrkan, skulle antyda att de orientaliska delarna av kyrkan i framtiden kommer att bli allt viktigare. Men huruvida ungdomsaktiviteten i slutändan leder till en större integration mellan olika katolska kyrkor i Sverige beror på många saker, inte minst vilken väg segregationen i samhället i stort kommer att ta.

Vår gemensamma katolska framtid

Hur framtiden ser ut för katolska kyrkan i Sverige, med dess olika delar, beror både på vilka val enskilda orientaliska katoliker gör angående kyrkotillhörighet och på hur grupper av orientaliska katoliker och deras ledare väljer att definiera sin ställning gentemot den latinska delen av kyrkan, vilket i sin tur i hög grad beror på hur de ”vanliga” latinska katolikerna lär sig att förhålla sig till katoliker som har andra seder och bruk. Att både katolska kyrkan och hela den svenska religiösa kartan håller på att förändras i och med de orientaliska kyrkornas etablering är dock tydligt. Som ett exempel ger biskopen Södertälje, som ”har gått från att vara en nedgången sekulariserad svensk arbetarstad till att vara ett världscentrum för ortodoxa kristna från hela världen, med tv-stationer och två ärkebiskopar”. Det är dit många orientaliska katoliker från andra orter längtar, ”för där kan våra barn få en kristen tro”.

Biskop Anders har försökt att öka den ömsesidiga förståelsen mellan olika delar av sin hjord genom att fira gemensamma mässor med inslag av både latinsk och någon orientalisk rit, med en inbjudan till hela församlingen att närvara. Hans erfarenhet är dock att relativt få av de latinska katolikerna sluter upp.

”Dessa katoliker kan tillföra mycket i den katolska helheten. Också teologiskt och ekumeniskt är det viktigt att veta att den katolska kyrkan kan anta olika gestalter. Att upptäcka den här rikedomen går ofta genom personliga kontakter. Det är därför vi uppmanar latinska katoliker att ibland gå i orientaliska gudstjänster. De orientaliska katolikerna uppskattar om man gör det, och vissa har börjat upptäcka detta. Men det kan vara lite rörigt, folk kommer och går under gudstjänsterna, det springer barn, det är inte så tyst och stilla som latinska katoliker tycker att det ska vara. Men det är också ofta en väldig värme och vänlighet. Den melkitiska långfredagsliturgin är det en del latins­ka katoliker som har upptäckt.”

Biskopen konstaterar att det tyvärr kan finnas ett visst förakt för ”araber” i den latinska delen av den svenska katolska kyrkan. Kyrkan möter nu internt samma problematik som många av dess medlemmar har mött i förhållande till det svenska samhället. Bis­kopen menar också att katolska kyrkan här har en utmaning att hantera problemen bättre än det svenska samhället har gjort. För hur kan vi förvänta oss att samhället ska lyckas integrera olika invandrargrupper om inte vi själva gör det?

”Vi måste integrera de orientaliska katolikerna i vår kyrka och se till att vi får ett ömsesidigt utbyte. Här skulle vi kunna bli lite mer pådrivande och visa att det går att leva tillsammans som katoliker fast vi har så olika bakgrund och att den orientaliska delen av vår kyrka är en viktig del som kan få oss att förstå katoliciteten lite bättre. Våra församlingar är ett slags integrationsverkstäder. Det är inte lätt, och det kanske också gör oss mer ödmjuka, när vi tänker på svårigheterna ute i samhället. Det är svårt att skapa den här djupare samhörigheten. Men om vi ska ta vår tro på allvar, så måste vi se att kyrkan är större och har fler aspekter än vi har tänkt oss. Vi måste arbeta på detta och skapa större ömsesidighet. Den kommer inte av sig självt. Och om vi då fick lite fler lokaler, skulle det säkert hjälpa oss.”

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Biskop Anders Arborelius har under sin tid som biskop fått en alltmer mångskiftande skara församlingsmedlemmar. Den katolska kyrkan i Sverige har fått stora grupper av nya medlemmar från Mellanöstern. Dessa grupper tillhör delar av kyrkan som har sina egna gudstjänstordningar och sina egna traditioner och i sina ursprungsländer en självständig ställning gentemot den romersk-katolska kyrkan. Denna utveckling innebär en rikedom men också en ny utmaning för den katolska kyrkan i Sverige. Lyckas vi att bevara och glädjas över den mångfald som dessa nya kyrkor kan innebära för katolska kyrkan i Sverige? I ett samtal den 26 februari i år beskriver biskop Anders olika frågor som blir aktuella och även akuta när nya slags får har blivit en del av hans hjord.

Större delen av de svenska katolikerna har erfarenhet av att inte tillhöra majoritetssamhället. De flesta har rötter i andra språk och kulturer, även om dessa kanske ligger en eller två generationer tillbaka. Många kan också berätta om erfarenheter av att betraktas som udda av en och annan sekulariserad ”normalsvensk” bara på grund av att de är just katoliker. Tiden då katolska kyrkan betraktades som både exotisk och misstänkt ligger inte särskilt långt tillbaka. Men under de gångna decennierna har den katolska kyrkan i Sverige blivit en alltmer välintegrerad del av den svenska kristenheten och även av det svenska samhället. Sedan drygt tio år har vi till och med en ”äkta” svensk biskop.

Kyrkan har ofta vuxit genom att olika grupper av invandrare har flyttat in, vissa i större antal på grund av olika historiska händelser. Traditionellt har kyrkan haft sina nationella missioner för dessa grupper, med själavård och gudstjänster på olika språk. Huruvida och till vilken grad de olika grupperna med tiden bör assimileras in i det ”vanliga” svenskspråkiga församlingslivet har varit föremål för diskussion.

Under senare tid har Sverige mottagit stora grupper av så kallade orientaliska katoliker, framför allt från Mellanöstern. De tillhör kyrkor som erkänner påvens ställning men har sina egna liturgier, sina egna traditioner och även sin egen jurisdiktion i sina ursprungsområden. Och det bör så vara, enligt Andra Vatikankonciliet. Mångfalden i kyrkan är ett uttryck för dess katolicitet.

Det är obekant för många svenskar och även för många katoliker att den katolska kyrkan består av flera olika kyrkor och riter. Den romersk-katolska, som följer den latins­ka riten, är störst och mest spridd. De öster­ländska katolska kyrkornas bakgrund varierar och har inte sällan att göra med kyrkohistoriska eller politiska schismer. De flesta av de orientaliska katolska kyrkorna har en ortodox motsvarighet, från vilken vägen har skilts vid någon tidpunkt i historien. Så har vi till exempel ungefär 50 000 syrisk-ortodoxa trosbekännare i Sverige, men också ungefär 5 000 syriska katoliker, vars kyrka är en avknoppning av den syrisk-ortodoxa sedan 1700-talet. Att man har en gemensam historia med ortodoxa kyrkor visar sig bland annat i liturgin, som ofta har stora likheter med ortodoxa liturgier. I Sverige finns framför allt de kaldeiska, syrisk-katolska, maronitiska, etiopiska, melkitiska, armeniska och ukrainska kyrkorna representerade. Gudstjänstspråket i flera kyrkor är arabiska – även om svenskan också har börjat smyga sig in på sina håll. Storleken på dessa kyrkor i Sverige är svår att uppskatta. Den kaldeiska kyrkan har flest medlemmar i Sverige, kring 20 000, uppskattar biskopen. De övriga har sammanlagt uppemot 15 000 medlemmar, enligt uppgifter i boken Guld, rökelse, myrra, från 2009, som är en beskrivning av de orientaliska kyrkornas historia och också ger glimtar av deras liv i Sverige.

I Europa lyder de orientaliska kyrkorna vanligtvis under den lokale biskopen, åtminstone än så länge. Biskop Anders i Sverige är alltså herde även för församlingsmedlemmar som följer helt andra traditioner, både när det gäller gudstjänstliv och vardagsliv. Profilen för katolska kyrkan i Sverige har förändrats, menar han, i och med att dessa grupper har vuxit. De orientaliska katolikerna är koncentrerade till Mellansverige, och i vissa församlingar där kan de utgöra mer än hälften. Att inlemma även dessa nytillkomna ”får” i hjorden har dock visat sig inte alltid vara enkelt.

”Våra församlingar är inte alltid beredda för den här invasionen, om man nu får använda det ordet. För det är stora grupper som kommer. Och de har andra seder och bruk. Andra missioner kan också känna sig utestängda, men det blir tydligt med de orientaliska katolikerna där, för att de har en större aktivitetsgrad. Det är stora grupper av människor som kommer till gudstjänsterna, när det är deras egen liturgi. De orientaliska katolikerna är en stor rikedom i vårt stift. Då betonas katoliciteten ju ännu mer, men det innebär också att man från ömse sidor måste skapa en atmosfär av öppenhet och dialog.”

Det är inte lärorna utan lokalerna som orsakar problem

Biskop Anders konstaterar att bristen på lokaler tycks vara det svåraste problemet när det gäller relationerna mellan de olika katolska riterna i Sverige:

”Jag brukar lite skämtsamt säga att i vårt stift har vi inte så stora motsättningar mellan progressiva och traditionella, utan det som vi har oenigheter om är lokaler. Men den frågan kan ibland vara svårare att lösa.”

Bristen på lokaler är ett akut problem för de orientaliska kyrkorna. På orter där det finns koncentrationer av orientaliska katoliker kan det handla om så stora grupper aktiva gudstjänstbesökare, att de ofta relativt små katolska kyrkorna inte räcker till. När en festgudstjänst samlar över tusen personer kan den lokala katolska kyrkan sällan stå till tjänst.

Men även när kyrkan skulle räcka till, finns frågan om vem som ska använda den till vad och när, och där ligger, enligt biskopen, också roten till mycket av skavandet mellan den vanliga latinska katolska församlingen och de orientaliska katolikerna. Även när de orientaliska katolikerna är i majoritet i en församling, firas söndagens morgonmässa enligt den latinska riten. Och att kunna använda kyrkan för en mässa på söndagseftermiddagen är inte tillräckligt när det gäller församlingsmedlemmar som är vana vid att kyrkan spelar en stor roll i deras liv.

”I kraft av sin storlek kan de ställa krav på den latinska församlingen när det gäller gudstjänsttider till exempel. Med all rätt, för de är ju lika mycket katoliker som vi. Så om de ville skulle de kunna göra en liten kupp på något församlingsmöte om de tänkte i de banorna. Men det gör de ju inte, utan man försöker lösa det på andra sätt. Till exempel vill de, när det är dödsfall, utnyttja församlingslokalen för kondoleanshögtider, och det kan krocka med församlingens övriga verksamhet. Och då kan de känna sig utestängda. Det kan ha varit så att församlingssalen inte var ledig när de skulle ha en kondoleansgudstjänst. Det kan vara olika små detaljer. Och det kan vara sådant som att man har lämnat ostädade lokaler efter sig och då är församlingen inte så benägen att upplåta dem igen. Det kan då uppfattas som rasism och diskriminering.”

Biskop Anders uppfattar att det framför allt är på orter där de orientaliska kristna är många som problemen lättast uppstår. Han poängterar att på orter där de orientaliska katolikerna inte är lika många fungerar integrationen ofta bättre. Men det finns också många orter där de orientaliska katolikerna är många, där samarbetet inom församlingen fungerar bra. Som biskop är han ändå bekymrad över att så många av de orientaliska katolikerna inte känner sig välkomna i den katolska församlingen på orten.

I vissa fall hittar den orientaliska kyrkan egna gudstjänstlokaler, och fungerar i praktiken som en egen församling. I vissa andra fall leder känslan av avståndstagande till att enskilda orientaliska katoliker i stället byter kyrkotillhörighet till Svenska kyrkan eller till olika frikyrkor.

Många av de orientaliska katolikerna finns i mellansvenska förstäder. Där finns vanligen en kyrkobyggnad, en stadsdelskyrka för Svenska kyrkan, men stora delar av den församling som kyrkan var byggd för har flyttat ut och de återstående medlemmarna är inte särskilt ivriga kyrkobesökare. En stadsdelskyrka i Svenska kyrkan har till uppgift att verka på sin plats, i sin stadsdel, för de människor som bor där, enligt folkkyrkoideologin. Det är alltså helt enligt deras mission att arbeta med de invandrare av olika orientaliska kyrkor som nu bor på området. De frikyrkor som finns är i liknande situation. Biskop Anders uppfattar att Svenska kyrkans rikliga tillgång till personal och lokaler, som en kontrast till vad den katols­ka kyrkan kan erbjuda, är både en tillgång och ett problem i ekumeniken.

”Svenska kyrkan har överskott på lokaler och man är glad om det kommer folk dit. Människorna är naturligtvis fria att välja sin tro och sin kyrkotillhörighet, men det är inte bra om det sker på ett så att säga oärligt sätt. Det händer att man får höra i Svenska kyrkan att vi är också katolska, vi är också katoliker. Och då menar man att Svenska kyrkan är en fortsättning på den medeltida katolska kyrkan. Det finns gudstjänster i Svenska kyrkan där man läser evangeliet också på arabiska.

Sedan finns de som lojalt ser till och säger att du är katolik, du ska besöka den kyrkan. Men då kanske personen säger att jag trivs mycket bättre här, och då kan de ju inte köra bort några. Försvenskning kan innebära att man går i Svenska kyrkan, inte den svenska katolska kyrkan, som då uppfattas som lite främmande. Det är det vi brottas med, att många har så svårt att identifiera sig med den katolska kyrkan i Sverige.

Att vi lånar lokaler gör också att det blir kontaktytor och samarbete. Som i Skärholmen, där använder vi missionskyrkan egentligen mer än missionsförsamlingen själv, för vi har varje söndag två gudstjänster där. Då blir det att man har samarbete med den lilla grupp missionsförbundare som finns kvar.

Det är ett utflyttningsområde som är nästan tömt på svenskar. Det är liknande i Tensta och Vårby gård, där andra församlingar använder de svenska församlingarnas kyrkor. Lokalerna kan också ge upphov till kontakter.”

Biskopen uppfattar att den proselytism som förekommer är en aktuell men känslig fråga i ekumeniska samtal. En viktig del av problemet är att de nyinflyttade orientaliska katolikerna inte alltid har klart för sig skillnaden mellan den katolska kyrkan i Sverige och Svenska kyrkan. Däremot är man medveten om de skillnader som varit tydliga i hemlandet. Gränserna till de ortodoxa systerkyrkorna kan se olika ut, ofta beroende på hur relationerna historiskt har varit. Och gränsen mellan muslimer och kristna har ofta varit knivskarp.

Historiska religionsmotsättningar har också flyttat in

Med de orientaliska katolikerna har religionsmotsättningar från andra delar av världen flyttat in och får en svensk gestaltning och det får konsekvenser, inte bara för kyrkan utan även för det svenska samhället.

Historiskt har många av de orientaliska kyrkorna levt som minoriteter i muslimska länder och inte sällan varit föremål för diskriminering eller till och med förföljelse. Bis­kop Anders beklagar de motsättningar som detta för med sig även i Sverige och nämner det paradoxala, att Sverigedemokraterna har en del anhängare bland orientaliska katoliker, eftersom de delar motståndet mot islam i Sverige.

”Vi har haft en del märkliga fall, som till exempel en orientalisk katolik som gick över till Svenska kyrkan och nu är andra namnet på Sverigedemokraternas lista i Södertälje. Sverigedemokraterna rekryterar från den här gruppen, eftersom de vet att den har haft svårigheter med muslimerna och därför är mottaglig för budskapet. Jag var på en gudstjänst i en Stockholmsförort och där vid kyrkkaffet var det en ung kille som satt ensam. Jag frågade vad det berodde på och de sade att det är en muslim som vill bli kristen, men de tror att han är en spion, så alla undviker honom. Samtidigt kan ungdomarna ha muslimska kompisar. Så det kan också vara retorik ibland.”

Men religionsmotsättningarna i omvärlden finns i svensk politik på ett ännu handgripligare sätt genom de deportationer av kristna till Irak som pågått under vintern. Det är orientaliska kristna, också orientaliska katoliker, som deporteras. Även om också en del av de latinska katolikerna har en bakgrund där de upplevt förtryck, är deportationen av många människor till områden, där förföljelser sker, i strid med FN:s flyktingkommissariat, ett nytt inslag i den svenska politiken. Där kan inte heller den katolska kyrkan vara till så mycket hjälp som man skulle vilja. Man samarbetar med andra kyrkor och har en expert i asylrätt, men man har inte den samhällsställning som skulle krävas för att hindra deportationerna. Biskop Anders beklagar att man inte heller här kan leva upp till de förväntningar som de orientaliska katolikerna ställer på sin kyrka.

”De orientaliska katolikerna känner sig lite svikna därför att de ’vanliga’ katolikerna inte engagerar sig i det här. Det hör man ofta. När man ordnar olika samlingar till exempel, så är det nästan ingen som ställer upp. Det finns några som engagerar sig, och då är de glada, men det vore fint om man kunde få mer uppbackning från vanliga katoliker. Samtidigt har de för höga förväntningar på vad kyrkan kan göra. I deras länder vänder man sig alltid till kyrkan för att det då oftast finns en viss möjlighet, för det som biskopen eller kyrkoledaren säger når då fram. De har svårt att förstå att vi inte har det här inflytandet.”

Bristen på engagemang från resten av församlingen i en fråga som är bokstavligen livsviktig kan alltså bli ytterligare en anledning till att de orientaliska katolikerna kan känna sig utanför den katolska kyrkan i Sverige. Andra kyrkor engagerar sig ibland mer synligt, särskilt när det gäller enstaka fall. En demonstration som biskopen särskilt minns var initierad av den frikyrkliga tidningen Dagen:

”Det var tidningen Dagen som hade ordnat en namninsamling, och den spriddes också i våra församlingar. Efter en samling på Mynttorget skulle man gå och lyssna på interpellationsdebatten i riksdagen. Jag var med och några präster och systrar, men inga vanliga katoliker. När vi kom fram blev det ett ganska märkligt intryck, för det var tio-tolv ledamöter som var i kammaren och dryftade den här frågan. Det var inte fler som engagerade sig, det var en bisak för ledamöterna, fastän det var en viktig fråga för den här gruppen. Sådant gör att främlingskapet till det svenska samhället ökar.”

Segregation eller integrering

På sätt och vis upprepar historien sig, på sätt och vis är den ny. De orientaliska katolikerna är ytterligare grupper som ska finna sig tillrätta både i det svenska samhället och i den svenska katolska kyrkan, liksom flera grupper före dem. Men skillnaden är att de orientaliska katolikerna har kommit till ett mer segregerat Sverige än många grupper före dem och att deras kyrkor inte är tänkta att bli en del av den latinska riten som den firas i Sverige, utan behålla sina särdrag. Båda aspekterna underlättar en eventuell segregering, som biskopen i båda fallen ser som olycklig. Det handlar om en balansgång mellan isolering och bevarandet av en egen identitet.

De orientaliska kyrkorna utmärker sig av att även ungdomarna deltar i församlingslivet i en helt annan grad än övriga katolska ungdomar. Många deltar i katolska kyrkans ungdomsarbete, och biskopen anser att det just är i ungdomsarbetet som integrationen har kommit längst.

”Vissa beblandar sig med andra katolska ungdomar, och det är ju det som har gjort att SUK [Sveriges Unga Katoliker] har fått mer liv. Det är ett nyttigt tillskott. Inte minst för att de har en stark tro som sedan kan inspirera andra ungdomar. Och det är inte ovanligt att de orientaliska katolikerna vid konfirmationen kommer tillsammans med sina kompisar för att få en välsignelse. De har ju redan konfirmerats vid dopet. Men det är viktigt att de får undervisning. Det har utvecklats något av en parallell liturgi. De blir då inte smorda utan välsignade när deras kompisar konfirmeras.”

Hur kyrkans ungdomar kommer att välja att leva sina liv i Sverige kommer i längden att bestämma var de orientaliska kyrkorna kommer att finnas på den svenska religiösa och kulturella kartan. Och ungdomarna väljer inte helt fritt – valen görs i skärningspunkten mellan gamla traditioner och de möjligheter som det svenska samhället ger och inte ger.

”Många är välanpassade och välutbildade. För ett tag sedan blev jag väldigt stolt, för på samma dag doktorerade två orientaliska tjejer på Karolinska Institutet. Och det är ofta tjejer som klarar sig bäst. De är studiemedvetna och hårt hållna och nästan tvingade att studera intensivt och skaffa sig ett yrke. Medan killarna har mer frihet och oftare kan råka i problem. Det är flera som har fastnat i spelberoende. Och med spelberoendet följer ju stora skulder och kriminalitet och andra problem. Det är ingen rosenröd bild. Men även om de här killarna inte alltid är Guds bästa barn så håller de fast vid kyrkan.”

Många av de orientaliska ungdomarna håller sig till sin egen kyrka när det gäller att hitta en äktenskapspartner. Många är en del av det som i Sverige betecknas som hederskulturer. Arrangerade äktenskap, antingen inom Sverige eller genom att man importerar en man eller en hustru, är vanliga och då är kyrkotillhörigheten en viktig aspekt. På det sättet kan man anta att de orientaliska kyrkorna kommer att föra vidare sina traditioner till åtminstone nästa generation. Men det är också många ungdomar som ingått arrangerade äktenskap som vill få äktenskapet annullerat, vilket är en av anledningarna till att ärenden med orientaliska katoliker är starkt överrepresenterade vid stiftets äktenskapstribunal.

Präster är nyckelpersoner när det gäller församlingsmedlemmarnas relation till kyrkan, men också i många fall när det gäller särskilt de orientaliska katolikernas relation till det svenska samhället och dess värderingar. Den katolska kyrkan i Sverige har svårt att tillfredsställa de orientaliska katolikernas behov av präster. Behovet är stort, inte bara på grund av de orientaliska katolikernas antal, utan också eftersom präster och systrar traditionellt i hög grad deltar i församlingsbornas vardagsliv. Därmed skulle prästerna och systrarna spela en nyckelroll för dessa kyrkors acklimatisering i Sverige. Men förutom att de är få, har de inte heller alltid den insikt i det svenska samhället som skulle krävas för att fungera som medlare mellan församlingsbornas två livsvärldar.

”I de här kulturerna är det en annan syn på präster och systrar, de är mycket mer delaktiga i familjernas liv. Jag hörde en sorglustig historia från Täby dit det hade flyttat en orientalisk katolik. Efter ett halvår ringde han och sade att han ville gå ur katolska kyrkan. Och när man frågade varför sade han att nu har jag bott här ett halvår och prästen har ännu inte varit hemma och besökt mig. Så präster och systrar är mycket mer delaktiga, och familjeproblem hamnar ofta på deras bord. Det är inte lätt för dem heller, för de har ju också sin kulturella bakgrund och kan kanske inte alltid förstå.”

Att komma in och finna sig tillrätta i ett nytt land är en problematisk process för såväl individer som olika grupper, något som många medlemmar av katolska kyrkan i Sverige kan vittna om. Att ungdomsarbetet är den del där integrationen mellan orientaliska och latinska katoliker har lyckats bäst, och där de orientaliska katolikerna har tillfört en hel del till den svenska katolska kyrkan, skulle antyda att de orientaliska delarna av kyrkan i framtiden kommer att bli allt viktigare. Men huruvida ungdomsaktiviteten i slutändan leder till en större integration mellan olika katolska kyrkor i Sverige beror på många saker, inte minst vilken väg segregationen i samhället i stort kommer att ta.

Vår gemensamma katolska framtid

Hur framtiden ser ut för katolska kyrkan i Sverige, med dess olika delar, beror både på vilka val enskilda orientaliska katoliker gör angående kyrkotillhörighet och på hur grupper av orientaliska katoliker och deras ledare väljer att definiera sin ställning gentemot den latinska delen av kyrkan, vilket i sin tur i hög grad beror på hur de ”vanliga” latinska katolikerna lär sig att förhålla sig till katoliker som har andra seder och bruk. Att både katolska kyrkan och hela den svenska religiösa kartan håller på att förändras i och med de orientaliska kyrkornas etablering är dock tydligt. Som ett exempel ger biskopen Södertälje, som ”har gått från att vara en nedgången sekulariserad svensk arbetarstad till att vara ett världscentrum för ortodoxa kristna från hela världen, med tv-stationer och två ärkebiskopar”. Det är dit många orientaliska katoliker från andra orter längtar, ”för där kan våra barn få en kristen tro”.

Biskop Anders har försökt att öka den ömsesidiga förståelsen mellan olika delar av sin hjord genom att fira gemensamma mässor med inslag av både latinsk och någon orientalisk rit, med en inbjudan till hela församlingen att närvara. Hans erfarenhet är dock att relativt få av de latinska katolikerna sluter upp.

”Dessa katoliker kan tillföra mycket i den katolska helheten. Också teologiskt och ekumeniskt är det viktigt att veta att den katolska kyrkan kan anta olika gestalter. Att upptäcka den här rikedomen går ofta genom personliga kontakter. Det är därför vi uppmanar latinska katoliker att ibland gå i orientaliska gudstjänster. De orientaliska katolikerna uppskattar om man gör det, och vissa har börjat upptäcka detta. Men det kan vara lite rörigt, folk kommer och går under gudstjänsterna, det springer barn, det är inte så tyst och stilla som latinska katoliker tycker att det ska vara. Men det är också ofta en väldig värme och vänlighet. Den melkitiska långfredagsliturgin är det en del latins­ka katoliker som har upptäckt.”

Biskopen konstaterar att det tyvärr kan finnas ett visst förakt för ”araber” i den latinska delen av den svenska katolska kyrkan. Kyrkan möter nu internt samma problematik som många av dess medlemmar har mött i förhållande till det svenska samhället. Bis­kopen menar också att katolska kyrkan här har en utmaning att hantera problemen bättre än det svenska samhället har gjort. För hur kan vi förvänta oss att samhället ska lyckas integrera olika invandrargrupper om inte vi själva gör det?

”Vi måste integrera de orientaliska katolikerna i vår kyrka och se till att vi får ett ömsesidigt utbyte. Här skulle vi kunna bli lite mer pådrivande och visa att det går att leva tillsammans som katoliker fast vi har så olika bakgrund och att den orientaliska delen av vår kyrka är en viktig del som kan få oss att förstå katoliciteten lite bättre. Våra församlingar är ett slags integrationsverkstäder. Det är inte lätt, och det kanske också gör oss mer ödmjuka, när vi tänker på svårigheterna ute i samhället. Det är svårt att skapa den här djupare samhörigheten. Men om vi ska ta vår tro på allvar, så måste vi se att kyrkan är större och har fler aspekter än vi har tänkt oss. Vi måste arbeta på detta och skapa större ömsesidighet. Den kommer inte av sig självt. Och om vi då fick lite fler lokaler, skulle det säkert hjälpa oss.”