Memorandum är ett uppbrott och inte ett uppror

Anders Piltz presenterade det tyska teologuppropet Memorandum i Signum nr 2/2011 under rubriken ”Tyskt teologuppror”. Det är sant att många har benämnt skrivelsen som ”uppror”, men det är att föredra att tala om Memorandum som ett ”upprop” eftersom teologerna själva inte har betecknat skrivelsen som ett ”uppror”, utan som ”Ett nödvändigt uppbrott”. Den inledande sammanfattningen är annars oklanderligt objektiv, även om antalet teologer och undertecknare bland kyrkfolket i dag är fler än när presentationen skrevs.

Läsaren förväntar sig därefter något slags analys och kommentar. Det får vi inte riktigt i den här presentationen. Ritva Jacobsson har kortfattat presenterat Memorandum i Katolskt Magasin 4/2011 och i Kyrkans Tidning 24/2 2011 har Gert Gelotte och Irène Nordgren informerat om den tyska skrivelsen. En svensk översättning finns på Dominikansystrarnas hemsida (www.dominikansystrarna.se) liksom på Memorandums egen hemsida (www.memorandum-freiheit.de) som också erbjuder översättningar till ett flertal andra språk.

Presentationen i Signum kan få oss att tro att Memorandum inte fått något större genomslag, vare sig i Tyskland eller i övriga Europa, trots att Piltz säger att ”reaktionerna inte har uteblivit”. Men vilka reaktioner refereras det då till?

Först återges en positiv kommentar från The Tablet, som betonar punkten om gifta präster i relation till kravet på celibat. Därefter tonas Memorandum ner med den tyska biskopskonferensens sekreterare, Hans Langendörfer, som yttrar sig i ”återhållsamma ordalag” och vi får två korta citat som bevis på detta. För att balansera detta kan vi också läsa i Langendörfers kommentar från 4 februari 2011: ”Kyrkan i Tyskland söker i dag med ny kraft vart hennes pilgrimsväg bär hän. Såväl det förgångnas fel och misslyckanden som nutidens brister och reformbehov måste upp på bordet och erkännas. I detta sammanhang gäller det att inte undvika kontroversiella ämnen. Rädsla är här verkligen ingen god rådgivare. Den akademiska teologin har en särskild möjlighet i klarsynthet och intellektuellt skarpsinne, något som därför också måste till. Den tyska biskopskonferensens kommande plenum vill å sin sida utarbeta förslag som förhoppningsvis kommer att bli inspirerande och leda vidare.” Langendörfers uttalande å biskopskonferensens vägnar var kanske inte så återhållsamt som citaten i Piltz presentation antyder, utan snarare balanserat! Ur kyrkopolitisk synvinkel är kommentaren ovanligt positiv till Memorandum för att komma från en biskopskonferens som då ännu inte hade haft möjlighet att samtala om dokumentet i plenum. John L. Allen, känd Vatikanbedömare och knuten till National Catholic Reporter (USA), har också uppfattat biskopskonferensens svar som mycket öppet.

Därefter lyfts en ”kraftig motröst” fram, representerad av Walter Kasper, f.d. chef för det påvliga Enhetsrådet. Kaspers omdöme om Memorandum är att det är ”substanslöst”. Eftersom Kaspers kritik av dokumentet och hans egen analys av kyrkans aktuella situation får stort utrymme måste jag som läsare anta att detta i alla fall delvis stämmer överens med Signums redaktions hållning.

Det är bekymmersamt att detta Memorandum, som på ett pregnant sätt pekar på områden där både teologer och ett aktivt lekfolk förväntar sig en ärlig och öppen rannsakan av kyrkan, avfärdas på ett så lättvindigt sätt i en presentation av dokumentet i Sverige. När Anders Piltz refererar att Kasper anser prästbristen bero på att antalet kyrkobesökare minskat med två tredjedelar i Tyskland sedan 1950 så kan givetvis detta vara en självklar följd av sakens natur. Emellertid är det troligen mer fruktbart att fråga sig varför vanliga människor inte anser sig kunna skapa mening i sina liv utifrån kyrkans konkreta förkunnelse. Teologerna bakom Memorandum, över 260 katolska teologiprofessorer, anser sig ha funnit andra orsaker till kyrkans medlemskris än Walter Kasper. Kanske är det värt att i en öppen dialog gå vidare med det som Memorandum anger som orsaker till krisen och se om kyrkan som helhet är mogen för de reformer som krävs i dag. Kyrkans struktur och lära kan inte avlägsna sig alltför mycket från vanliga människors världsuppfattning, syn på demokrati, trosuppfattning och självförståelse. Om diskrepansen blir för stor blir kyrkan irrelevant och människor kommer att söka en transcendent mening med livet på annat håll.

Presentationen avslutas med motuppropet Petitio pro Ecclesia som försvarar prästcelibatet och går emot liturgiska experiment. Det är här på sin plats att påpeka att prästcelibatet inte är ett obligatorium i hela den romersk-katolska kyrkan. De orientaliska riterna inom katolska kyrkan har till exempel inte ett obligatoriskt celibatskrav. Och för anglikaner som anslutit sig till katols­ka kyrkan godtas redan gifta präster.

Vad har då blivit den tyska biskopskonferensens första gemensamma svar till uppfordringarna i Memorandum? Enligt pressreleasen från deras plenum den 17 mars 2011 kan följande noteras: Man har redan startat och kommer att fördjupa en samtalsprocess inom den tyska katolska kyrkan på olika nivåer och med olika teman. På riksnivå har två projekt förberetts mellan den tyska bis­kopskonferensen och de tyska katolikernas centralkommitté som handlar om ”Prästerna och lekfolket i kyrkan” och ”Kyrkans närvaro i samhälle och stat”.

Biskopskonferensen har också angivit ett antal reflektionsämnen som varje stift ska ta sig an som ett slags femtioårsjubileum av Andra Vatikankonciliet, 1962–1965 (2012–2015). Upptakten sker redan i år med temat ”Att tro i dag, var står vi?”. I ett brev till alla församlingar skriver man: ”Stämmer det verkligen att Guds ord också i dag är ’ljus och liv’? Att Guds bud inte förmins­kar oss människor utan ger vårt liv värdighet och skänker frihet. Har glädjebudskapet verkligen kraft att redan nu förändra vårt liv som ett föregripande av Guds nya skapelse? Vad innebär det att tro i dag? Vad gäller det att ovillkorligen bevara när de troendes gemenskap på ett övertygande sätt omvandlas till världens ljus och till ett salt som ger krydda åt livet? […] I flera avseenden är kristider en tid av nåd. De riktar blicken mot det väsentliga. De manar till besinning och ny beslutsamhet särskilt med tanke på modlöshet och resignation.” Biskopskonferensen inbjuder sedan till en samtalsprocess i samtliga tyska stift utifrån följande årliga teman: Kyrkans diakoni, ”Vårt ansvar i det fria samhället” (2012), Kyrkans liturgi, ”Att vörda Gud i dag” (2013), Kyrkans martyrium, ”Att vittna om tron i dagens värld” (2014) och 2015 planerar man en avslutning och firande av femtioårsjubileet av Andra Vatikankonciliets slut. Även biskopskonferensen kommer att grundligt och öppet redogöra för sina samtal om dessa teman.

Det vore orimligt att tro att biskopskonferensen skulle uttala sig närmare i de olika frågor som teologerna anfört i Memorandum. De har givit bästa tänkbara svar i form av samtalsprocessen och de återkommande referenserna till Andra Vatikankonciliet.

I en artikel i The Telegram den 26 mars 2011 återger professorn i religionsvetenskap, Hans Rollman vid Memorial University, Newfoundland, Kanada, den kände ekumeniske teologen, Gregory Baums synpunkter på Memorandum. Baum var så kallad peritus, expert, under Andra Vatikankonciliet och har skrivit under uppropet i solidaritet med sina tyska kollegor. Han menar att många teologer är frustrerade över att riktlinjerna från konciliet inte längre följs i kyrkan. Det som han särskilt påpekar är den bristande kollegialiteten mellan biskopar, kurian och påven och att konciliets vilja att förverkliga rollen av det allmänna prästadömet, att alla döpta har något att tillföra kyrkans lära, varken genomförts eller respekterats. I en skrivelse till Rollman nämner Baum att ”för närvarande är den officiella versionen den att den helige Ande leder katolska kyrkan genom en enda liten organisation i Rom, nämligen Troskongregationen. Men det är inte en katolsk tanke, ty den helige Ande talar till kyrkan genom många av hennes lemmar, såväl vigda som icke-vigda personer, något som redan påpekades av kardinal Newman på 1800-talet.” Att man svikit de löften som gjordes av Andra Vatikankonciliet har frustrerat många katoliker, särskilt teologerna som arbetat med konciliedokumenten, menar Gregory Baum. Konciliet uppmuntrade till dialog mellan teologerna och hierarkin och nu har teologerna tagit initiativet.

Vi kan påminna oss att Paulus VI talade om kyrkan som en ”dialogisk process” i encyklikan Ecclesiam suam från 6 augusti 1964. Nu har kyrkan, i alla fall i Tyskland, möjlighet att förverkliga denna dialogiska process utifrån de frågor som åtskilliga katoliker ställer i dag, men som inte dikterats ovanifrån. Paulus VI påpekade också att en äkta dialog måste ske förutsättningslöst, det vill säga vi kan inte ge något slutgiltigt svar utan måste invänta det som dialogen uppenbarar av sig själv.

Replik till Madeleine Fredell

En journalistisk grundprincip är att noga skilja på nyhetsförmedling och egna meningsyttringar. Min uppgift var att med kort varsel referera de tyska teologernas Memorandum samt några då (28 februari) tillgängliga reaktioner på detta, inte att uttrycka egna ställningstaganden i en debatt som bara börjat. Jag har försökt sammanfatta inläggen från olika håll med ambitionen att författarna själva skulle ha kunnat godkänna mina sammanfattningar. Jag kunde omöjligt redogöra för (än mindre kommentera) texter som då inte var tillgängliga. Rubriken ”Tyskt teologuppror” är satt av redaktionen.

Jag förstår inte Madeleine Fredells omdöme att min redogörelse ”avfärdar” uppropet. Inga egna bedömningar redovisas i den korta texten.

Anders Piltz