Amelie Posse – dag för dag

Behövs det en biografi över en person som redan i ett flertal volymer har beskrivit sitt eget liv? Amelie Posse (1884–1957) gjorde sig känd som författare till en av vår litteraturs mest omfångsrika självbiografier. Efter att ha läst den här anmälda boken är svaret ett obetingat ja. Författaren kan komplettera luckor i framställningen och ibland korrigera felaktigheter och tillrättalägganden. Därtill kommer ett stort källmaterial i form av brev som den biograferade inte alltid har kunnat (eller velat) använda sig av.

Amelie Posse växte upp i den skånska högadeln men inte i en av dess mera opulenta varianter. Hennes farfar var Arvid Posse, ”kungen av Skåne” och en av Sveriges första statsministrar. Hennes morfar var en annan politiker även om han nu är mera känd för något annat, nämligen Gunnar Wennerberg. Gluntarnas skapare tyckte inte Amelie Posse om. ”När Amelie Posse på äldre dagar uppmanades skriva en bok om sin morfar svarade hon alltid att den gubben hade hon fått nog av.”

Amelie Posse gifte sig i unga år med Andreas Bjerre, jurist och den förste i Sverige att ägna sig åt brottets psykologi. Äktenskapet blev kort och ganska olyckligt. I Rom dit hon flyttat av hälsoskäl gifte hon om sig med en tjeckisk porträttmålare, Oskar Brazda. Eftersom han var österrikisk medborgare blev paret under första världskriget internerat på Sardinien. Den tiden kom hon att skildra i den bok som blev hennes genombrott som författare och som översattes till flera språk, Den oförlikneliga fångenskapen (1931). Sedan Tjeckoslovakien upprättats som stat flyttade paret och deras båda söner dit och bosatte sig på slottet Lickov i det sudettyska området. Amelie Posse lade ner mycket arbete på att renovera slottet och fick ett gott förhållande till dem som bodde i byn. Helt integrerad i det nya landet blev hon dock inte och hennes tjeckiska förblev bristfällig (hemma talades det huvudsakligen tyska).

1930-talet blev en svår tid för Tjeckoslovakien. Situationen var extra känslig för dem som bodde i gränsområdet till Tyskland. I mars 1939 återvände Amelie Posse till Sverige. Bortsett från kortare besök i Tjeckoslovakien bodde hon i Stockholm resten av livet. Mest känd är hon kanske för att ha grundat Tisdagsklubben, som blev ett centrum för antinazismen. Här är Eva Strömberg Krantz inte så utförlig, vilket kan motiveras genom att det redan finns en utförlig monografi om Tisdagsklubben. Lidande av dålig hälsa och dålig ekonomi gjorde Amelie Posse en enorm arbetsinsats under dessa år. Efter kriget var hon den som hjälpte flyktingar från Tjeckoslovakien som kommit till Sverige. Hon blev deras älskade maminka, som alltid ställde upp med råd och dåd.

Hela tiden fortsatte hon med sitt författarskap, något som också var nödvändigt av ekonomiska skäl. Hon fann snart en stil som passade för böcker av detta slag. Hennes stora personkännedom efter att ha bott på så olika ställen som Berlin (i ungdomen), Rom, Sardinien och Tjeckoslovakien kom nu till användning. Utanför Europa reste hon dock aldrig. Hela tiden avspeglas hennes egen frodiga personlighet. Eva Strömberg Krantz menar att Anna Lenah Elgström slår huvudet på spiken när hon i en recension liknar Amelie vid en ”monumental karyatid, som kommit lös från sin sockel och nu strövar genom en värld av människor som alla äro huvudet lägre än hon i fråga om hetsblodig, munter, översvallande livsbejakelse.” Det citatet visar också att författaren till denna biografi ingalunda intar en okritisk attityd till föremålet för sin framställning.

Amelie Posse måste ha varit en fascinerande människa, men samtidigt också prövande för sin omgivning. Ibland verkar hon och Brazda ha levt närmast bohemiskt, och ett ordnat och stabilt liv fick hon inte se mycket av. Det var en tillvaro som verkar mycket avlägsen, trots att den inte ligger så långt borta. Trots dålig ekonomi kunde man snabbt åka i väg till ett pensionat i norra Italien och bo där några veckor. Återkommande vistelser på sjukhus gjorde all planering vansklig.

Eva Strömberg Krantz har lagt ner ett nästan ofattbart arbete på denna bok. Bara att gå igenom det väldiga Possearkivet (okatalogiserat!) och läsa alla dessa brev måste ha tagit en avsevärd tid. En särskild fördel har författaren haft genom att kunna läsa tjeckiska (hon är annars docent i Gamla testamentets exegetik och var anställd i Bibelkommissionen). Så är också biografin detaljerad; ibland får läsaren följa Amelie Posse dag för dag. Men den har också ett livfullt och engagerat framställningssätt som inte väjer för starka omdömen. Man har inte tråkigt en enda gång på de mer än 500 sidorna, vilket måste sägas vara ett mycket högt betyg.

Om Amelie Posses inställning till religiösa frågor sägs inte mycket. För denna tid anmärkningsvärt är att begravningen var borgerlig och förättades av Emilia Fogelklou.

Boken illustreras av ett stort antal fotografier. Tyvärr är omslagets bild av Amelie Posse inte så lyckat. Hon ser sträng och högdragen ut, vilket hon i verkligheten var minst av allt.